Bokrecension: Eugen Kallmans ögon av Håkan Nesser

Det här var första gången jag läste något av Nesser. Kanske skulle jag börjat med en helt annan bok, för denna var verkligen inte lätt att komma in i. Jag kämpade mig igenom de första 200 sidorna – nästan med våld.

På baksidan stod det att det var en klassisk Nesser (vilket lät givande). Så här hade de skrivit på nätbokhandeln:

Året är 1995. Spelplats: en högstadieskola i staden K- i det inre av Norrland. Huvudrollsinnehavare: ett antal elever, ett par lärare, en kurator. Samt den nyligen avlidne lektorn i svenska – Eugen Kallmann. Vem var han egentligen? Hur står det till med utredningen av hans död? Det är en tid av främlingsfientlighet. Det ritas skeva hakkors på skolans väggar. Det skrivs hotbrev. I en skrivbordslåda hittar någon lektor Kallmanns efterlämnade dagböcker.”

När jag äntligen hade passerat de 200 första sidorna började jag gilla boken. Sättet som Nesser skriver på är inte helt enkelt att greppa. Men när jag väl lärt mig förstå hans uttryckssätt, lyckades jag uppskatta det. Han skriver i ”jag”-form men utgår från varje karaktär i boken, vilket blir lite förvirrande emellanåt. Dessutom hade han onödigt många personer inblandade.

Slutet var lite av en besvikelse. Det kändes – för mig – på något sätt, konstruerat. Som om han inte själv visste hur han skulle avsluta boken.

Det fanns en hel del inplanteringar som aldrig fick någon förklaring. Som läsare blev jag besviken.

I Aftonbladet fanns en recension. Där stod:

”Leon Berger, en av huvudpersonerna, övertar den döde Eugen Kallmans tjänst. Det finns naturligtvis ett mystiskt testamente efter Kallman, bland mycket annat. På ett plan finns pojkromanens alla symboler inskrivna i handlingen. Dagböcker. Mystiska män. Gåtfulla passager bakåt i tiden. Berger hyr en möblerad lägenhet i andra hand. Han anpassar sig efter staden, efter klimatet.

Det är den frånvarande Kallman som skapar förutsättningarna för det drama som nu kommer att utspela sig. Var det en olycka som bragde honom om livet? Eller mord? Eugen Kallman är inte vilken avliden högstadielärare som helst. Han tycks, inte minst enligt sig själv, besitta den något udda egenskapen att kunna se in i människors själar och därmed avgöra vilka som har mördat. Det är en egenskap han har förvärvat just genom att mörda. Enligt dagböckerna som Berger finner i Kallmans skrivbord är det sin egen mor har han dräpt. På ett sätt är det en traditionell Håkan Nesser-roman. Skuld, botgöring. Det förflutna som kastar sina tunga dödsskuggor in mot en samtid som antar formen av en gåta, ett chiffer, likaså bildas det en väv av händelser som på ett märkligt sätt hänger samman och bildar en mörk underton också i romanens lyckligaste passager. 

Ny Demokrati är en aktuell referens, likaså sker ett antal rasistiska och nazistiska hot och trakasserier mot både elever och lärare. Det eskalerar. En ung skinskalle hänger en dag från ett träd.

Nesser har ett språk lika melankoliskt och vackert som en svag vind genom tät granskog. Han lyckas mejsla fram en stämning som på ett märkligt sätt underminerar vardagen. Det är inte minst genom språket som Nesser skapar skikt efter skikt av betydelsebärande dimensioner som plötsligt bara finns där, som öppna rum i ett slutet hus. 

Kellermans död, elevernas personligheter, Leon Bergers minne som också det byter form och innehåll. 

Eugen Kallmans ögon kan påminna om Paul Austers mer komplicerade romanbyggen, fast utan Austers förmåga att öppna plötsliga falluckor i texten. Men Nesser förvandlar det postmoderna bygget till någonting annat, någonting större. 

Eugen Kallmans ögon är ett slags credo om att människan sannerligen är ett mysterium, ett statement om att vi alla på ett sätt lever i en häpnadsväckande gåta. Det är vackert, inte alls okomplicerat. Det är däremot välformulerat, njutbart. Att läsa Nesser är som att ro på ett mycket stilla vatten och djupt under ytan ana en annan värld, närvarande och fjärran på en och samma gång.

 

Men även om ovan recension lovade spänning, tyckte jag den kändes precis som de dagböcker som den handlade om – konstruerade. Visst förekom en liten kärlekshistoria och det var en spänningsroman men för mig hade den mycket annat att önska. 460 sidor där de första 200 var sega som nykokt kola om jularna.

Jag håller inte alls med om att boken var okomplicerad, tvärtom.

Kanske undrar du varför jag envist hängde mig kvar och läste den. Av samma anledning som jag läste boken ”Miniatyrmakaren” och boken ” Min fantastiska väninna”, dessa ytterst tråkiga böcker som inte gav mig speciellt stor läsupplevelse.

3 pennorJag hade dedikerat mig att läsa dem för att kunna diskutera dem i en läsecirkel i en kurs och grupp i vilken jag ingår.

Eugen Kallmans ögon får maximalt 3 pennor av 5 möjliga, av mig.

Avslutningsvis kan jag nämna att jag upplever omslaget som det tråkigaste av tråkigt. Hade jag varit i bokhandeln för att köpa en bok, skulle jag aldrig valt den här, baserat på omslagets likgiltighet.

Monica Ivesköld

Tagged with →  
Share →