Den blinde mördaren av Margaret Atwood – recension
Format: Inbunden
Antal sidor: En tegelsten på 544 sidor
Utgivningsdatum: 2000
Förlag: Prisma
ISBN: 915183754-4
Recensionsex: Nej
Den finns numera som pocket och e-bok, utgiven av Norstedts förlag.
Typ av bok: En roman med humor och mörk dramatik.
Hur fångade inledningen mig: Den fångade mig. Men sen tappade jag stundtals bort mig, så jag fick tvinga mig igenom läsningen.
”Tio dagar efter krigsslutet körde min syster Laura av vägen på en bro. Man hade hållit på att reparera bron: hon fortsatte rakt genom varningsskylten. Bilen störtade nästan trettio meter ner i en ravin, fortsatte genom de nyss utslagna trädkronorna, fattade sedan eld och rullade ut i den grunda bäcken där nere. Stora stycken av bron föll ner ovanpå den. Det fanns inte mycket mer än förbrända stumpar kvar av henne.”
VILKEN är själva handlingen: Rörig. Handlar dels om en utgiven bok, dels om kärleksstunder och även om vardagen utifrån en gammal dams perspektiv.
Intrigerna: Överdrivet dramatiska.
Miljöbeskrivningarna: Bra.
Dialogerna: De driver visserligen handlingen framåt men de är definitivt inte självklara. En av de första böcker som jag läser som inte har varken citationstecken eller talstreck i dialogerna, så de kan emellanåt vara svåra att uppfatta som dialoger.
Baksidestexten – tagen från nätet
”Laura Chases äldre syster, Iris, blev vid 18 års ålder bortgift med en framgångsrik företagsledare. Nu är hon fattig, 82 år gammal och bor i Port Ticonderoga, en liten stad som före första världskriget mer eller mindre styrdes av deras då mycket förmögna familj. Samtidigt som Iris klagar över sin numera opålitliga kropp tänker hon tillbaka på sitt långt ifrån exemplariska liv och de risker hon har tagit. I fokus står de händelser som inträffade i samband med systerns tragiska och alltför tidiga död.
Först och främst handlar det om publiceringen av Den blinde mördaren, en roman som gjorde den döda Laura Chase ökänd men också gav upphov till en sannskyldig kult. Iris lever nu ”i skuggan av Laura”. Lauras roman som var sexuellt mycket frispråkig för sin tid – det oroliga 1930-talet – handlar om en vågad kärlekshistoria mellan en rik ung kvinna och en man på flykt. Under sina hemliga möten i hyresrum och på sjaskiga kaféer underhåller de två älskande varandra genom att hitta på en otäck berättelse i bästa kiosklitteraturstil.
Samtidigt som den påhittade historien slingrar sig fram genom kärlek och svartsjuka, självuppoffring och svek, gör också den verkliga historien det, och båda närmar sig med förfärande hastighet krig och katastrof.”
Mest positivt
Atwoods lek med ord.
Minst positivt
Att romanen är rörig, svårläst, stundtals icke greppbar och att dialogerna saknar citationstecken eller talstreck. Långtråkig stundtals.
Några valda texter ur boken
Som jag brukar, för att du ska få en uppfattning om författarrösten, delar jag några utvalda texter utan att avslöja något viktigt. Jag har dessutom valt att skriva dialogerna på egna rader med talstreck.
Sidan 100
”Hon var inte någon friskt kvinna, sa Rennie till mrs Hillcoate, som kom för att hjälpa till med tvätten. Det var som om den kvinna som en gång varit min mor hade rövats bort av trollen och denna andra mor – denna äldre, gråare, slappare och modlösare – hade lämnats här i hennes ställe. Jag var bara fyra år då och skrämdes av hennes förändring och jag ville bli kramad och tröstad, men mor hade inte längre kraft att göra det. (Varför säger jag ’inte längre’? Hennes uppfostran hade alltid snarare syftat till att lära mig saker än till att älska mig. Innerst inne var och förblev hon skollärarinna.”
Sidan 200
”Han nämndes sällan och sågs aldrig, men sades ha mycket penar och ständigt vara ’på resande fot’. Senare, när Winifred och jag inte längre talade med varandra, brukade jag för mig själv koka ihop historier om denna mr Prior: Winifred hade låtit stoppa upp honom och försvarade honom bland en massa malkulor i en papplåda, eller kanske hade hon och chauffören murat in honom i källaren för att kunna hänge sig åt vällustiga orgier. Det där med orgierna var kanske inte så galet gissat, fast jag måste erkänna att vad Winifred än hittade på i den riktningen skötte hon det mycket diskret. Hon kunde konsten att sopa igen spåren efter sig – jag skulle tro att det också är ett slags dygd.”
Sidan 301
”Man kan bara skriva sanningen om man förutsätter att det man skriver aldrig kommer att bli läst. Inte av någon annan, inte ens av en själv vid någon senare tidpunkt. Annars börjar men ursäkta sig. Man måste betrakta det man skriver som en lång bläckslinga som utgår från pekfingret på höger hand, och man måste se hur vänster hand suddar ut den.
Det är naturligtvis omöjligt.
Jag drar ut linjen, denna svarta tråd som jag spinner tvärs över sidan.”
Sidan 400
”I går kväll tog jag ett av de där pillren som doktorn (stavfel i boken ’dokton’) skrev ut åt mig. Detfick mig att somna med en gång, men sedan drömde jag, och den drömmen var inte ett dugg bättre än de jag haft utan att ta någon medicin.”
Summering
En tung roman som jag rekommenderar dig att läsa som vill njuta av Atwoods skrivarröst. Jag ger den 3 av 5 pennor baserat på det språkliga. Men betonar att jag verkligen tyckte den var tråkig och intetsägande.
Vid pennan
Monica
