Hej då, ha det så bra – novell av Anna Mendelsson

Idag bjuder Anna Mendelsson på den novell som hon skickade in till Kärleksnovelltävlingen i höstas.

Tack Anna för att du deltog.

Monica

***

– Handlade du någon hushållsost, frågar han vid ett öppet kylskåp.

När svaret dröjer, vänder han sig om och ser på frun som sitter böjd över gårdagens tidning som hon inte hunnit läsa, och pillar på tidningsbladet som om hon skulle bläddra vidare. Han får böja sig lite för att kunna möta hennes blick under fläkten på andra sidan köksön.

Hon ser upp på honom.

– Va nej, säger hon.

I den skumma belysningen faller en skugga över hans ansikte och förvränger det, och hon tycker hans ögon är så där uppspärrade och nästan lite svarta som de kan bli ibland.

– Hur kunde du glömma det?

Hon slår ner blicken igen, fäster den vid en artikel som hon inte läser.

– Jag kan göra det i morgon efter jobbet, säger hon till ljudet av vagt tidningsprassel.

– Men jag behöver den ju ikväll.

– Du kan väl ta något annat pålägg, mumlar hon till svar och känner att han fortsätter se på henne så hon tittar upp. Ögonen är nu påtagligt svarta.

– Jag tror det finns medvurst och kanske skinka, säger hon och nickar åt kylskåpet i det han bryter sin hotfulla uppsyn – ja, förvisso endast just hotfull, aldrig har han gjort henne fysiskt illa.

Han rätar på sig igen och ögonen försvinner bakom fläkten. Hon kan bara se hakan och den smått påbörjat rynkiga halsen och ser att han sväljer, innan han vänder sig om och harklar sig, ger rösten skjuts.

– Nej, ost ska jag ha, säger han och stänger kylskåpsdörren.

Hon ser ner på artikeln igen, säger att hon kan åka och handla när hon läst klart tidningen.

 

VaruvagnI affären märker hon när hon gått en stund att hon har tagit en kundvagn; det hade givetvis räckt med en korg.

Bland blodröda lingonsyltsplastkorvar och aldrig ruttnande konservburkar med bruna bönor går hon sakta och betraktar varje etiketts bäst före-datum. Det skulle vara lätt att ändra årtalets sista siffra till förra årets, en sexa till en femma eller kanske till och med en trea. Och hon känner igen mönstret, hon har tänkt tanken förr. Med en liten, liten anteckning, en liten knorr – ja det är så hon tycker att den egna namnunderskriften ser ut, som om någon sluntit med en kulspetspenna – skulle hon kunna förändra ödet, förändra det hon tycker nått bäst före-datum, och på så sätt slå sig fri. Några signerade myndighetspapper så skulle skilsmässan vara klar. Hon skulle direkt känna sig som en frisläppt fånge, det förstår hon. Vad som skulle hända honom vet hon inte men kanske han också skulle kunde känna den ljuva smaken av frihet, så som hon föreställer sig att det skulle kännas. De två behöver inte varandra, de två förstör för varandra.

Hon drar fingret längs hyllraden som gått över till sylthinkar. Medan hon rullar vagnen vidare, ser hon upp mot det översta hyllplanet. Därifrån behöver hon inget idag och tänker att det är skönt att slippa sträcka sig för att nå upp till varorna – kroppen börjar gå mot den eviga vilan.

Den eviga vilan, tänker hon högt.

Fast innan dess är det mycket hon vill hinna med. Men skulle hon komma hem med papperna idag och få honom att skiva på, skulle det nya livet kunna börja långt innan varorna hon drömmer sig bort vid börjat härskna.

Hon går vidare i butiken och kommer fram till ostdisken. Där stannar hon och tittar ut över landskapet med gula, vita, ljusbruna och några blåfläckiga ystade delikatesser. Han ville ha den smaklösa hushållsosten, den han är van vid, så hon rullar vidare mot de massproducerade triviala vardagsostarna, men på vägen passerar hon charkdisken och slänger ett ögonkast åt medvursten.

Hon stannar till, ser på den en stund. Tydligen tillräckligt länge för att biträdet bakom disken ska fråga henne om hon ska ha en bit.

Hon ser lite förvånat upp på den unga tjejen på andra sidan som tagit initiativet till en möjlig affär mellan dem, utan att kunden efterfrågat hennes hjälp genom att ta en kölapp. Men förvåningen övergår till ett leende och hon svara att hon bara tittar. Och hon tänker att det hon tittar på är ett livsmedel, något som så mycket annat i butiken – medel för att kunna leva, för att slippa hungra, törsta, sukta efter något nödvändigt.

Egentligen har inte livsmedel så mycket med varken ost, eller korv att göra. Det nödvändiga som är viktigt att sukta efter är friheten som hon drömmer om och som han kanske skulle uppskatta om han fick smaka på den.

– Eller du, säger hon och får ögonkontakt med tjejen igen. Jag tar en bit i alla fall.

 

Paketet med korven ligger ensam i en stor kundvagn fylld med rymd, ett stort intet, en stor ovisshet. Hon går mot kassorna med ett blodomlopp som en nykär tonåring.

 

Tagged with →  
Share →