Ingrid Giselsson gästbloggar

Nu är det dags för tredje deltagaren i onlinekursen ”Planera ditt skrivande och din marknadsföring” att presentera sig. Den här gången är det Ingrid Giselsson som berättar.

***

Vem är jag och vad och varför skriver jag?

Ingrid GiselssonJag heter Ingrid Giselsson och har under mitt långa lärarliv i Malmö mött minst två balkongflickor, flickor som kastats ut från balkonger för att familjen har tyckt att flickorna inte tagit hänsyn till familjens heder. I en hederskultur är det inte den enskildes liv som väger tyngst, utan familjens och släktens rykte är viktigare. Har en individ i kollektivet fått dåligt rykte, drabbar det alla. De får gifta sig sämre, får inga vänner, inget socialt nätverk. Speciellt i länder med krig eller en svag stat är de utlämnade till släktens hjälpande hand, för där finns inga bidrag och ingen social jourverksamhet. Pressen på sönerna att korrigera sina systrars liv är ofta stor och hetsen från pojkarnas kamrater om att hålla systrarna hårt, är en vanlig manlig upplevelse. Det högsta priset för detta tänkande betalas naturligtvis av flickorna, för det är de som inte får välja sitt eget liv, inte välja sina vänner, inte välja vem de ska gifta sig med, och inte utbilda sig så länge de vill . De är underordnade det manliga ”beskyddet” som de inte har valt och som inskränker hela deras frihet.

Jag har också i min undervisning mött många historier från pojkar som upplevt krig, flykt och brutalitet. Dessa berättelser försöker jag fläta ihop till en historia om en afghansk familj som har flytt till Malmö och bosatt sig i en lägenhet vid Möllevångstorget. Även i denna familj finns ett hederstänkande.

Själv har jag växt upp i en strängt frireligiös familj och upplevt ett eget hederstänkande om vad som passar sig och vem det passar att det inte passar sig. I min släkt fanns ingen risk att bli dödad, men utesluten, skuldbelagd och dömd till evig förtappelse om man inte följde de sociala normerna, som hade kommit från Gud.

Jag ska försöka varva berättelsen om den afghanska familjen med en berättelse om mina egna erfarenheter av starka begränsningar i den egna familjen, av en mycket kärleksfull far som förvandlades till en hård kontrollant när jag kom i den farliga puberteten. Både i direkta hederskulturer och i min frireligiösa släkt är sexualiteten mycket laddad, på ett sätt som jag hoppas kunna förstå bättre under skrivandets gång. Det är många stopp på min väg. Hur mycket kan jag lämna ut, hur oförsonlig får man vara, är frågor som ständigt dyker upp.

Nedan har Ingrid valt att berätta om en film inom genren hederskultur.

Filmen ”Vad ska folk säga”

En film med hopp om förändring.
Regissören Irma Hag kommer från Pakistan och har skildrat egna erfarenheter av hedersförtryck. Filmen vann publikens pris för Bästa Nordiska film på Göteborgs filmfestival i år. Denna film kom till min glädje till Kiviks bio och den visade sig vara mycket sevärd.

Huvudpersonen heter Nisha och hon och hennes familj har flytt till Sverige.
I filmens början får man se Nisha spela basket med norska pojkar och flickor. Hon försöker leva ett vanligt norskt tonårsliv. En kille i gänget har en intensivare kontakt med henne och han följer henne hem. När Nischa får syn på en kvinna från Pakistan lämnar hon pojkvännen och går ensam vidare. Man får inte bli sedd med pojkar om de inte är ens bröder.

Pappan brukar gå in i sina barns sovrum och släcka lampan, stoppa om dem och visa ömhet på olika sätt. Han är snäll, hård och förtvivlad i en och samma person. Han har en affär, en liten minilivs och med den försörjer han sin familj , men skickar även pengar till hemlandet. Mamman arbetar inte utanför hemmet.

En kväll efter en fest klättrar pojkvännen in till Nischa över balkongen och de ligger i hennes säng, när dörren plötsligt öppnas. Fadern slår Nisha över örat och pojkvännen får några knytnävar i magen.

Filmtrailer Vad ska folk säga

Nischa går till socialen och får skyddat boende. Hon möter senare pojkvännen på en bänk och han säger att han kommer att slå ihjäl Nishas far om han rör honom en gång till. Nischa känner det hopplösa i situationen och lämnar bänken och pojkvännen. Det finns inget utrymme för förståelse någonstans, varken hos machonormer från Pakistan eller liknande normer i Norge. Som ung flicka är hon helt ensam.

Efter Nishas kontakt med socialen hamnar hon på ett skyddat boende. Om Nischa ska få komma hem så måste hon gifta sig med sin pojkvän, eftersom pappan menar att de hade sex. Nisha förnekar detta, men det hjälper inte, ingen tror henne. Hon är en skam för sin familj. Hon stannar därför på det skyddade boendet.

Ryktet om Nishas dåliga beteende går runt bland andra pakistanier i staden och pappans vänner menar att om han inte straffar Nischa hårt kommer alla andra pakistanska ungdomar att bete sig lika dåligt och då har papporna förlorat kontrollen över sin familj. Kontroll är viktigt och likaså skvaller. Skvallret är själva drivmedlet i den motor som hederstänkandet är. Det uttryck som hederstänkandet tar sig är skam och uteslutning. Ingen hälsar på Nishas familj när den går på stan och folk handlar inte längre i pappans affär. Utan släkt, vänner och bekanta blir man isolerad, både i hemlandet och i det nya landet. Det är Nischas mamma som verkar lida mest av detta. Hon är hårdare mot Nischa än pappan. Hon ringer till det skyddade boendet och menar att Nischa är välkommen hem.

Flickan blir glad och rusar nerför trapporna ut till den väntande bilen med Nishas far och storebror. De kör i en riktning som Nisha inte alls känner igen och hon försöker rymma från bilen när den står stilla vid ett rödljus.

”Tänker du på någon annan än dig själv? ”frågar hennes far när hon infångats.” Jag dödar dig om du gör så en gång till.” Hans fråga är central för hur han upplever att världen är beskaffad.

Jag ska inte berätta hela filmen, för har du en möjlighet att gå och se den, så gör det! Men trots alla problem, trots att Nischa blir skickad till släkten i Pakistan, trots att hennes familj ska arrangera ett äktenskap för henne i Kanada och trots att hon då inte ska få studera, hon som är studiebegåvad, så slutar filmen hoppfullt. När Nisha rymmer hemifrån för att inte bli bortgift, mitt i natten, så öppnar hennes lillasyster sina ögon och ler förstående.

När Nischa i tunna skor springer iväg i snön, kastar hon ett öga upp mot köksfönstret. Där står hennes pappa och bara ser på henne. Det finns trots allt insikt, sorg och kärlek i den blicken.

En film, som nyanserat skildrar både den utsattes och förövarens svårigheter på ett mycket fint sätt, av en kvinnlig debutant från Pakistan är bara det en sällsynthet. Se den om du har möjlighet!

Vid pennan
Ingrid Giselsson

 

Tagged with →  
Share →
0 comments
Visit Us On FacebookVisit Us On LinkedinVisit Us On YoutubeVisit Us On PinterestVisit Us On Google PlusCheck Our Feed