Jag ska bara fixa en grej i köket av Moa Herngren – recension
Format: Pocket
Antal sidor: 351
Utgivningsdatum: 2010
Förlag: Bonnier
ISBN: 9789174291360
Recensionsexemplar: NEJ
Typ av bok: En relationsroman om en kvinna som super bort sitt liv
Hur fångade inledningen mig: Så där. Här får du inledande stycket:
”Morgonhimlen är blå, solen har just spruckit fram och ett sovrumsfönster står på glänt i ett hyreshus på Kampenmentsgatan 20 på Gärdet i Stockholm. Iskall januariluft sveper in och tar med sig den instängda nattdoften. Duntäcken ligger uppvända i sovrummen och en mamma står i köket och lagar blåbärssoppa och rostar vitt bröd till dottern som nyss har vaknat.”
VILKEN är själva handlingen: Den handlar om en maskrosfamilj med mycket alkohol-problematik.
Finns det någon röd tråd: Kanske.
Intrigerna: Tyvärr handlar de flesta om supande.
Miljöbeskrivningarna: Lite från staden och lite från Kanarieöarnas hotellverksamhet.
Dialogerna: Driver lite framåt.
Baksidestexten – tagen från nätet
”Ingrid är 35 år och är ensamstående mamma, hon arbetar på ett daghem och har precis avancerat till föreståndare där. Ingrid dricker vin, mycket vin. Hon lyckas ganska väl med att dölja det för sig själv och sin omgivning, men dottern är inte lika lätt att lura. På jobbet blir hon motarbetad, närmast mobbad, av sina tidigare arbetskamrater, numera underordnade som inte kan förstå att det var Ingrid som fick tjänsten som föreståndare. Utanför jobbet försöker hon hålla ihop ett liv som hon sakta men säkert tycks tappa kontrollen över ju mer hon kämpar för att inte göra det. Hennes sjuåriga dotter vill bo mer hos sin pappa trots att Ingrid tycker att hon har gett henne allt vad hon vill ha och lite till och på andra sidan stan ligger en alkoholiserad mormor på knä i badrummet och kräks upp gårdagens Rioja när ingen ser. Det är tufft, vilket ytterligare motiverar ett glas vin när Ingrid kommer hem. Ett gömt glas i kryddhyllan när Ingrid steker blodpudding med bacon en vanlig tisdagskväll för att döva smärtan och hon får den lilla flykt in i dimman som hon behöver för att orka vara den hon tror att hon måste vara en dag till.”
Mest positivt
Herngrens författarröst.
Minst positivt
Fruktansvärt tröttsamt att läsa 350 sidor om fylleri som aldrig tar slut och alla de lögner som är förknippade med denna sjukdom.
Några valda texter ur boken
Som vanligt väljer jag att citera delar ur boken för att du, som läsare, ska få en uppfattning om författarens skrivarröst. Givetvis utan spojlers.
Dialogerna i boken är skrivna med citattecken men eftersom jag citerar, har jag tagit mig friheten att använda tankstreck i nedan dialoger.
Sidan 100
”― Såja, mamma, såja.
Det kändes fel att Juni tröstade henne men hon lät henne ändå göra det. Inte rätta att låta sitt barn bli den vuxne, men hon orkade inte stå emot. Hon behövde det. Tomheten skrek i henne. Hatet och tomheten efter Peter. Han älskade henne. Mest i hela världen, sa han. Precis så sa han till henne. ’Jag älskar dig mest i hela världen, det vet du.’ Och sen inte älska alls. Hon hade litat på honom, litat på att det var sant.”
Sidan 200
”Lillasyster och mamma och Torbjörn sover. Ingen ser att storasyster är bakfull och inte kan äta vid frukosten. Ingen som frågar. Ingen som undrar. Hennes minnen. Hon måste sluta med det där. Sluta att tycka så förbannat synd om sig själv. Hon hade det väl inte sämre än någon annan? Efterkonstruktioner och minnen som spelar henne spratt. Kerstin säger alltid att deras barndom var fantastisk, och mamma skrattar och säger att den nog hade sina brister.”
Summering
Fruktansvärt jobbig bok. Att behöva läsa 350 sidor om supande och självömkan, lögner och förakt, är mer än vad jag normalt klarar av. Jag fick tvinga mig att läsa klart romanen.
Jag ger den 2 av 5 pennor och hoppas få läsa mer av dessa författare.
Vid pennan
Monica
