Jordanden av Susanne Boll – recension

JordandenFormat: E-bok

Serie: Vera Lilja (del 3)

Utgivningsdatum: 2020-11-30

Förlag: Bokfabriken

ISBN: 9789178354788

 

Tusen tack, Bokfabriken, för recensionsexemplaret.

Jag brukar läsa en e-bok, en roman och en fackbok samtidigt men den här boken tog helt över. Det gick inte att släppa den. Strukturen var klassisk och byggd enligt av mig rekommenderad modell för spänningsromaner.

Så här står det i nätbokhandeln om den:

”En man hittas ihjälfrusen och våldtagen i Judarskogen och Veras vän, polisen Kenneth Karlsson, får fallet på sitt bord.

Vera drabbas av symptom på posttraumatisk stress och hennes nya kärlek, den före detta fotbollsspelaren Nico Larsson, rids av självtvivel i sin nya karriär som musiker och söker stöd hos en shaman.

Vera har sett hur den typen av alternativ läkekonst kan stjälpa snarare än hjälpa människor, och fallet hon och Kenneth arbetar med gör inget för att skingra hennes oro.

Ytterligare en man hittas brutalt våldtagen och ondskan kommer dem oroväckande nära medan kylan äter upp dem inifrån, denna iskalla Stockholmsvinter.”

Jag har aldrig tidigare läst något av Susanne Boll men denna spänningsroman gav mersmak. Det är absolut inte sista gången jag läser något av henne.

Karaktärerna

Karaktärerna i boken var tydliga. Huvudkaraktärerna var psykologen Vera, poliserna Kenneth och Tilda. Lite mindre fokus var det på Veras nya man Nico och före detta man Alexio samt arbetskollega Dante. De mindre karaktärerna såsom Eva (Veras syster), Kenneths man, Lucy (yogainstruktör), Leman (schaman) och den dömde Tord var också intressanta personligheter. Sedan förekom offren, givetvis och ett antal bifigurer.

Det var mycket intressant att Vera och Kenneth hade så stora roller att de nästan kunde betraktas om protagonister båda två, och givetvis var det inte så. Det var psykologen Vera, som även arbetar tillsammans med polisen, som var protagonisten. Kenneth var en Reason-karaktär. Nico var en Guardian eller Guidance framförallt baserat på kärlekshistorien mellan Vera och honom.

Inledningen (kapitel 1) var fantastisk. Den kopplade stryptag på mig direkt. De första sju kapitlen gick inte att släppa. Dessutom älskar jag korta kapitel med tydlig inriktning på perspektivpersonen (karaktären). Så bra skrivna. I kapitel 8 kom lite presentation och förklaring, vilket var alldeles utomordentligt. På så sätt kunde jag, som läsare, lugna ner lästakten.

Finns där inte något att anmärka på?

Jo, möjligen att romanen tog slut, ha ha. Och så tyckte jag att det var synd att Susanne Boll hade två karaktärer som båda uttryckte sig med frasen ”Eller hur?” i kapitel 9. Det hade varit bättre om endast en av dem sagt så, men det är kanske en lektörs- eller redaktörsmiss.

Jag önskar också att slutet hade varit mer utdraget.

Analysen

Eftersom jag analyserar ALLA böcker jag läser och noga för anteckningar om respektive kapitel, brukar jag kunna lista ut vem som är antagonisten (mördaren). Så var fallet även denna gång men eftersom jag rekommenderat boken till mina deltagare i onlinekursen ”Skriva spänning”, vet jag att alla inte har räknat ut detta.

Tidsangivelserna är också tydliga. Flertalet kapitel har endast ett nummer men vissa har anvisning till dag. Kapitel 1 heter exempelvis Lördag, kapitel 5 heter Söndag och kapitel 16 heter Onsdag. Som läsare kan jag således tydligt följa veckodagarna.

Fantastisk bok

Boken är klockren som utbildningsmaterial för mina deltagare och jag kommer att ge deltagarna tydliga aviseringar ifall de vill använda den i kursen.

Några smakbitar

Kapitel 17 (sidan 100) inleds med ett telefonsamtal mellan Vera och Eva. Här får vi tydligt ta del av Veras tankar och insikter. En bit ner kommer följande text.

”De sover tillsammans nu. Självklart, men ändå inte, för Vera. Hon skäms över det överbeskyddande draget hos sig själv, som på ett så barnsligt sätt vill behålla Eva för sig själv. Den mer reflekterande delen inom henne inser att Eva är värd all kärlek hon kan få, såväl platonisk som fysisk. Tillsammans med rätt man, inflikar skeptikern. Vilket Janne är, replikerar magkänslan.”

Kapitel 34 (sidan 200) är ett längre kapitel och nu börjar författaren öka uppstigningen mot klimax. Här får vi ta del av Veras tankar igen. Denna gång när hon överlämnar dem till Kenneth. (Jag har valt att skriva dialogen med talstreck för tydlighetens skull men i boken används citationstecken.)

”― Hej, stör jag?
En bil tutar i bakgrunden och Kenneth anar att Vera är på väg till jobbet.
― Inte alls. Jag och Tilda är på väg till sjukhuset för att träffa offer nummer två, Jan Martinsson. Vad gör du själv?
― Bra att jag fick tag på er innan.
Vera suckar lättat.
― Jag är på väg till jobbet, men det är något jag måste berätta direkt. Något jag inte riktigt fått ur mig på grund av patientsekretessen och jag har inte riktigt förstått hur viktigt det här är …
Vera låter allvarlig. Hon tystnar en stund och Kenneth stannar till. Beredd. Tilda stannar också, någon meter framför honom, och vänder sig om med frågande ögon.”

Epilog (sidan 283)

Boken har 286 sidor och slutar med en Epilog. Här är inledningen på den (för att inte avslöja något för dig, som blivande läsare).

”Den unge psykiatern med sammetsögonen tittar vänligt på henne medan han långsamt vrider händerna kring varandra, som om han smorde in dem med en osynlig handkräm. Inte nervöst, utan mer som om han koncentrerade sig.”

Ovan ser du ett stycke med underbar gestaltning. Boken triggar känslor (baserat på bra gestaltning).

4,5 pennor***

 

Jag rekommenderar verkligen den här boken som jag ger fyra komma fem (4,5) av möjliga fem (5) pennor. Bättre än så här, kan det knappast bli, anser jag. Möjligen ett mer detaljerat slut.

Vid pennan

Monica

 

Tagged with →  
Share →
0 comments
Social Media Icons Powered by Acurax Web Design Company
Visit Us On FacebookCheck Our FeedVisit Us On LinkedinVisit Us On YoutubeVisit Us On PinterestVisit Us On Instagram