Lättklätt i tryckkammaren av Karin Brunk Holmqvist – bokrecension

Lättklätt i tryckkammarenFormat: Inbunden

Antal sidor: 271

Utgivningsdatum: 2020-09-04

Förlag: Bokfabriken

ISBN: 9789178355167

 

Tusen tack, Bokfabriken, för recensionsexemplaret.

Jag gillade verkligen Karin Brunk Holmqvists böcker när de från början kom ut. Dessa virriga och ofta härliga tanter, skapade många goda skratt. Nu tycker jag – tyvärr – att de ofta blir alltför naiva och lite töntiga. Så var även fallet med den här boken.

Men det är en lättläst bok och den har några små poänger här och där.  Den är välskriven och bygger på en vällagad dramatisk kurva. Huvudkaraktärerna i boken är flera. Två gifta par står för underhållningen; Agnes och Adolf samt Rut och Herman.

Så här står det på baksidan:

”Det lilla huset i Ljunglyckorna på Österlen passar perfekt för pensionärerna Agnes och Adolf. De trivdes aldrig i lägenheten inne i samhället. Agnes tänker påta i trädgården och så ska hon äntligen skaffa katt. Adolfs plan är mer stillasittande och han förstår inte vad de ska med ett kattskrälle till, men snart nog får han annat att tänka på. För i husen omkring sker det saker!

Grannparet Rut och Herman blir snabbt deras vänner, och herrarna tar för vana att försvinna in i Hermans bod på kvällarna. Där vankas det starka drycker och lättklädda damer

Annat är det hos Lutz, grannen på andra sidan. Från hans tomt hörs ett fasligt väsen och vad det än är han bygger så är skapelsen både stor och hemlig. Är det Frankensteins monster som döljer sig under presenningen, oroar sig Adolf.

Ja, märkliga ting sker i bygden. Det viskas om osaliga andar, och någon kör omkring i en gammal likbil med en amerikansk flagga vajande från antennen. Ljunglyckorna kommer aldrig bli sig likt igen.”

Jag gör som jag brukar och citerar lite text från några väl utvalda delar i boken. Så kan du få en uppfattning om författarrösten.

Sidan 100:

”― Milda makter! Hur har du fått veta det?
― Hon berättade det själv efter att tröjan kom någon dag senare och hon förstod att de blivit något tokigt. Hon kontaktade företaget, som beklagade misstaget. Som plåster på såren fick dom behålla varorna.
― Vad skulle dom med det till? fnissade Rut.
― Gerda, som grannen heter, tog på sig raffsetet på skoj, men brösten fick inte plats och hälften kom utanför.
― Då behövde hennes man kanske inte ta Viagratabletterna. Men det var ju ändå inte Postnords fel, fortsatte Rut.”

Sidan 199-200:

”― Här ser jag en man, sa hon och blundade. Han är platsbunden. Manen har något med det här huset att göra och han är inte knuten till dig, Lutz. Vi får gå långt tillbaka i tiden. Mannen är klädd som om han levde i början på 1900-talet. Jag ser honom inte så tydligt, men han verkar illasinnad och hans ögon är elaka. Mannen har tydligen bott här i huset och är missnöjd med dom förändringar som gjorts. Det är förmodligen han som ställt till det för dig.
― Jag har inte ändrat något, sa Lutz snabbt.
― Är du säger på att du inte har spikat igen en dörr som mannen brukade använda?”

Sid 232:

Äntligen fick jag dra ordentligt på smilbandet. Med nedanstående historia, som jag uppskattade.

”Rut började fnittra. Jag hörde om en man som heter Johan. Han tyckte att han börjat höra dåligt och gick till doktorn. Doktorn kollade öronen och konstaterade: ’Du har ju satt ett stolpiller i ena örat.’ ’Aj fan’, sa Johan, ’då vet jag var jag har min hörapparat.”

Jag ger romanen 3 av 5 pennor, framförallt eftersom den är så välskriven.

Vid pennan
Monica

Share →
0 comments
Social Network Widget by Acurax Small Business Website Designers
Visit Us On FacebookCheck Our FeedVisit Us On LinkedinVisit Us On YoutubeVisit Us On PinterestVisit Us On Instagram