Novell: Jag utan vi av Hanna Hasselteg
Idag får du en novell av Hanna Hasselteg. Den kom också i gruppen med dem som utsågs till treor.
Tack Hanna för ditt bidrag!
Monica
***
Jag utan vi av Hanna Hasselteg
Din tveksamhet gör det inte lättare för mig, jag behöver ett svar. Vi har länge känt för varandra, men för dig har det dalat. Du är nere i dalen nu, det märks på dig, på sättet du pratar med mig, på sättet du rör mig och på sättet du ser på mig. Jag är rädd, rädd för att förlora dig. Jag trodde aldrig att din dal kunde vara så djup. Du har makt över mig. För varje sekund som går känns det som att din sängkant blir mjukare och mjukare och att jag sjunker närmare och närmare marken. Du vill inte såra mig, men du vet att jag kommer bli sårad. Till slut kommer du fram till det, jag brister och du likaså. Du älskar mig, det vet jag, men inte på samma sätt som du älskar en annan, en annan som du älskat innan mig, som du kanske älskat hela tiden. Jag minns i början av oss att tankarna gick; om du var kapabel till att älska mig, när du innan förlorat ditt hjärta till en annan. Tanken är nu besvarad, det går inte. Jag har aldrig varit din hjärtas låga. Jag vill att det ska fortsätta vara vi, jag hade gjort vad som helst för att spela om partiet, men det är omöjligt. Min hjärna säger till mig att lämna, lämna dig bakom mig, lämna rummet, men det är svårt. Jag vill att du ska förstå, förstå hur mycket du betyder för mig. Jag vill slita sönder dig, jag vill att du ska veta hur mycket jag hatar att jag älskar dig.
Vi satt kvar en stund, ingen av oss sa något mer, vi lät tystnaden tala. Även om det var svårt att lämna ville jag bort. Även om allt jag vill är att fortsätta titta på dig, vill jag heller aldrig se dig igen. Även om jag aldrig önskar dig något ont, vill jag att du ska gå sönder, brista, som mig.
På vägen hem dånar tankarna i mitt huvud, känslorna värker i hela kroppen och svagheten smyger sig på. Jag tänder en cigarett och låter röken bli min tröst för stunden, en vana när det skett något jobbigt. Allt känns värdelöst, men på något sätt finns det något fint med det, att älska någon så att det gör fysiskt ont visar hur verkligt känslor är, man känner det i hela kroppen.
Det känns lättare nu, jag kan avsluta allt när jag vill, ingen kommer sakna mig. Vädret är passande för mina känslor, det är mörkt och ett duggregn infaller då och då. Jag låter min blick vila en stund på den strömmande floden som följer under bron jag nu står på. Någon som kanske känner lycka nu är fiskaren, några ytterligare personer kommer jag inte på.
Tänk att vara som regnet, att kunna göra någon lycklig, det spelar ingen roll hur många som blir besvikna, gör du någon lycklig, räcker det.
Om du kommer tillbaka till mig när du inte fått den du önskar, vad gör vi då. Vad händer om jag inte svarar, vad händer om jag inte vill ha dig, vad händer om jag inte finns. Vad tar du dig då? Jag kanske borde avsluta oss helt, det får nog mig att må bäst. Samtidigt vet jag att jag alltid kommer vara redo för dig, du kommer alltid få mig, trots att jag inte är den du vill ha.
Att vara ovetande om jag kommer få träffa dig igen sårar mig. Kommer jag aldrig mer kunna irritera mig på att du lånar min tandborste när du glömt din. Kommer jag aldrig mer få se din bruna fläck i ditt blåa öga, på det där avståndet som är nära, som vänner inte förhåller sig till. Kommer jag aldrig mer kunna kyssa dig samtidigt som du skrattar, så att våra tänder resulterar i en obekväm krock. Allt detta gör mig svag, jag är svag för dig.
Jag går längs vägkanten, jag är på väg hem. Jag tog inte bilen eftersom jag innan fick känslan av att just detta kunde ske. Därav kom insikten att jag behöver promenera, jag gillar att göra det, det får mig att reflektera. Men inte kunde jag nu reflektera över att du skulle ligga livlös bredvid denna väg nästa morgon.
