Currently viewing the category: "Novell"

Tävla med noveller – strålande skrivarträning

Ett av mina bästa skrivtips är att tävla i novelltävlingar. Det ger dig definitivt en möjlighet att testa hur du når ut till läsaren med din text.

En novell är 3-30 sidor lång. I tävlingar brukar det stå exakt antal ord, tecken eller sidor.
Just idag tävlar jag med en science fiction-novell. Enligt förlaget får den vara på maximalt 14.000 tecken inklusive blanksteg. Det är ovanligt långt. De flesta brukar vara på 3000-6000 tecken.

Skillnaden mellan en novell och en roman är framför allt tidsperspektivet. En roman kan utspela sig under många år medan en novell har en kortare tidsperiod.
Den novell som jag skickar in idag utspelar sig under en enda dag.

Inledningen på novellen ska presentera huvudkaraktären. Inom kort ska även intrigen presenteras. I mitten av novellen ska konflikten fördjupas. Krisen bör vara oundviklig. Detta leder till en konsekvens för karaktären. Vändningen bör komma direkt efter krisens topp. Slutet ska vara kort. Någon sammanfattning behövs inte. Detta gäller även för romaner.

Novellen bör innehålla minst en konflikt, något tufft som huvudkaraktären ställs inför, något som hen måste lösa eller misslyckas med att lösa och därmed får ta konsekvenserna av detta.
I min novell blir det ett mord som ska lösas och konflikten kring vad som händer med omgivningen och övriga karaktärer. Jämför vi en novell med en roman, behöver romanen lämpligen ha en konflikt i varje scen och definitivt i varje kapitel. Om inte, kan hela kapitlet eller scenen strykas.

Lyckliga tider 26 noveller om lycka 0417 slutligt valViktigt är att du läser många noveller för att komma underfund med uppbyggnaden. När många noveller sammanställs i en bok, blir det en antologi. I antologin Lyckliga tider finns 26 noveller om lycka, skrivna av 20 författare. Du kan köpa den på nätet eller direkt av mig. Väljer du att köpa den av mig, kan jag erbjuda dig några kronors rabatt.

Den här antologin startade jag som en novelltävling för vilken jag sedan varit ansvarig utgivare.

Hösten 2020 startade jag ännu en novelltävling med temat Kärlek. Vi fick in många fina noveller, men tyvärr räckte de inte för att skapa en antologi. Jag har i stället valt att publicera novellerna på min blogg www.monicaiveskold.se. Klicka på den och sök på kategorin ’novell’. Eller klicka här direkt för att komma till dem: https://www.monicaiveskold.se/novell/.

Vill du dela dina noveller kan du göra detta på Wattpad. Utmärkt sätt att synas. Här kan du läsa några av mina gamla noveller som jag skrev när jag började skriva noveller: https://www.wattpad.com/user/monicaiveskold.

Lycka till med novellerna!

Monica Ivesköld
Milord Inspiration (ingår i Resultat Direkt)

 

 

Skogen av Sara Snickars

Idag bjuder Sara på denna novell. Jag tycker den är lite som en krönika.

Lägg också märke till att Sara byter både perspektiv och tempus i slutet av novellen. Ett spännande grepp, med andra ord.

Håll till godo.

Monica

***

Flickan hade alltid haft denna kärlek, kärleken för en speciell tid på året. Tiden då varenda ett levande ting vaknade upp igen efter en lång period av mörker. Hon älskade skogen, blommorna, djuren och dofterna. Det fyllde hennes lilla hjärta med glädje och fröjd.

När hon satt i sin skog, skogen som hon hade vuxit upp med, kände hon sig hemma. Som om det var precis där hon behövdes och skulle vara. Det kändes rätt, naturligt.

Vårsolen sken och värmde hennes kropp, målade hennes ansikte med vårens fräknar. Flickans mamma älskade att peka ut de små fräknarna, hur de hade spridit ut sig över hela hennes näsa, blivit till vårens konstverk. De var unika för dem, deras eget lilla vårtecken.

Flickan förundrades över skogens alla skönheter, hur allting hängde ihop och bidrog till ljuvligheten. Skogen drog samman fåglarna som kvittrade vårens sånger, ekorren som klättrade ner för ett träd i jakt på mat, träden vars knoppar spruckit upp igen, marken som ännu var lite våt efter gårdagens regn och flickan. Flickan som satt i skogen, hennes ögon smalnade av leendet som prydde hennes ansikte. Den lätta vinden tog tag i hennes bruna hår och fick det att glänsa i solens sken. Hon älskade detta.

Hon älskade våren för alla dess skönheter. Men även för att den påminde henne om varför hon levde. Hon påmindes om att även efter en mörk och tung period i livet fanns det ljus att se fram emot. Våren kommer alltid att komma och det kommer att vara okej. Allting kommer att fixa sig. Våren försäkrade hennes oroliga hjärta om det.

För alltid efter de mörkaste vintrarna fanns de ljusaste vårarna. Därför älskade hon våren. Den bjöd henne på all lycka, glädje och livslust som hon någonsin kunde känna. När vårsolen sken för första gången färgade den hennes värld med regnbågens alla färger. Den gjorde henne hel igen. Hon kunde inte tacka våren tillräckligt för det.

Och när hon satt där i sin skog, kände hon sig alldeles lycklig. Hennes hjärta fylldes med en glädje så stor att den inte gick att beskriva. Flickan kunde inte stå emot att tänka ”Ack, vad jag älskar våren”. För det var den enda sanningen. Hon älskade våren.

 

Jag älskar våren.

 

Eldens Frieri av Sunniva Olsson

Idag bjuder Sunniva dig på en kärleksnovell som var med i novelltävlingen i höstas.

Tack för novellen, Sunniva.

Monica

***

Mikael står där, framför henne, på knä. Kristina vet inte vad hon ska tro. De hade haft en jättefin dag i Prag, och en väldigt romantisk kväll som de spenderat väl med att promenera runt i gamla stan och sedan över den kända Karluv most för att slå sig ner på en fin restaurang invid floden Vltava, som så fint kringlade sig genom staden. Hon borde kanske ha förväntat sig att han skulle fria, de har ju ändå känt varandra i 2 år nu och sista året har de levt tillsammans som om de redan vore gifta. Ändå så står hon där nu, som i chocktillstånd, och kan inte få fram ett ord.

Hon hade länge hoppats på det här, men samtidigt varit lite skraj inför det. Mikael var allt hon någonsin drömt om, och deras kärlek kändes så ren. Hon hade många gånger diskuterat det med sin bästa vän Margit, och än en gång kände hon att hon hade behövt vännens närvaro för att inte tappa bort sig i tankarnas argumentation i huvudet. Att övertänka var hennes svaghet. Det som hon aldrig erkänt men som hon innerst inne visste var att hon mest var rädd för att binda sig.

“Elden in i mig

Vill inte binda sig

Fri som fågel Fenix”

Det var en del ur en dikt hon länge skrivit på, en vers per förhållande. Totalt hade hon haft tre förhållanden. Det första förhållandet hade varit flirtigt och hon hade inte riktigt fått grepp om ifall det var seriöst eller icke. En sådan typisk online-flirt som är vanlig nu i modern tid. Där hade funnits mycket spänning och humor men samtidigt brist på stabilitet och säkerhet. Var det kärlek? Hon hade länge funderat på om de två hade varit verkligt kära eller mer haft en lång och underbar flirt.

Hennes andra förhållande hade varit väldigt fint och han hade varit stark, lojal och stöttande på alla sätt och vis. Hon hade saknat den fysiska passionen. Hon kände stark kärlek för denne man men efter flera försök att lura sig själv att falla för honom, okapabel att inleda ett djupare förhållande med honom. Hon insåg där och då att även om kärlek kan vara universal, så önskade hon sig för ett förhållande med fysisk passion och gnista.

“Elden i dig

Ville bara ha mig

Riktad och orättvis”

Plötsligt slog en gnista upp, hennes tredje förhållande var fyllt av fartfyllt begär. De var båda eldiga individer. De var oförberedda på den styrka som elden bar, och tappade efter ett tag greppet om den. Svartsjuka, begär och förvirring slog in och brände ner det underbara som de skapat ihop. Hon hade tidigare trott att svartsjuka var tecken på kärlek, men där misstog hon sig. Hon lärde sig vikten av balans och att hantera kärlekens eld med varsamhet.

“Elden i sig

Stark och fartfylld

Aktiv och talande

Tar du den fel, så bränner du dig”

Hon hade bränt sig ett flertal gånger. Det var så hon sakta lärt sig vad kärlek verkligen innebar. Mikael kändes länge för bra för att vara sann, men det var för att hon inte förrän tillsammans med honom fått uppleva vad verklig kärlek innebar. Friheten i lojaliteten och skönheten i varsamheten. Det rena med att älska. Hon var för evigt tacksam, så varför skulle hon inte tacka ja till hans frieri?

“Kärlekens eld brinner varsamt, den kan du lita på”

Kärlekens eld

 

Under trädens kronor av Philip Stenström

Roligt att du var med och tävlade i novelltävlingen, Philip. Här är din novell.

Monica

***

TrädDen igenvuxna skogsstigen var snårig men låg ändå synbar framför hans stövlar. Marken, som tjälat ur sig, var mjuk och fuktig.

Träden stod tätt runt omkring honom och i den milda vinden svajade de som master på skepp. Vårljuset silade in mellan trädverken och lös upp skogen.

Innesluten i en sfär av stillhet kände han sig trygg när han gick under trädens kronor i gammelskogen. Grenarna hängde över honom som beskyddande, kärleksfulla armar. Skogsbadet renade hans själ och skänkte honom djup frid. Det fanns ingen bättre plats på jorden.

Så småningom öppnade skogen sig och mynnade ut i en glänta. Han tvärstannade och andades in de vårmättade dofterna. Luften var aromrik i den solgenomdränkta vackra vårmorgonen. Han kunde urskilja grönskan på träden, blommen satt som örhängen på grenarna och knopparna som var uppsvällda. Vårens återuppväckelse brusade fram likt en oemotståndlig fors. Det var som att stå i en dröm och omsvepas av ruset. Med vilande, lidelsefull blick studerade han skogseken i gläntan. Den stod lummig och mäktig. Eklöven var nyutslagna och polerade av morgondaggen. Långsamt, hasade stövlarna mjukt genom gräset som frodades ymnigt på gläntan.

Varsamt trevade han fram och la sina unga, friska händer mot den härdade stammen. Handflatorna smekte stammen som en älskares eld, och det var som glöd på huden, full av varm omtanke. Beröringens värme spred sig ned i hans hjärterötter.

Det var en oförklarlig förtjusning att stå där i den förtrollade skogens tystnad. Berusad av intrycken kände han sig fulländad. Han satte sig på den daggiga marken och lutade ryggen mot stammen. Djupt försjunken i tankar satt han där och avnjöt friden i själsro.

Solen lyste svagt, men den värmde där han satt. Genom skogen kom några friska fläktar och han slöt ögonen. Det han byggde upp i tankarna vägde ingenting. Han greppade tag med händerna i gräset som för att hålla sig kvar. Mänsklighetens omättliga girighet nådde hans öron. Med sammanbitna tänder hörde han dem och tycktes kämpa med sig själv.

Det var som om han mognade, blev allt fastare och vuxen. I själ och hjärta sa hans inre röst han att var tvungen att skydda skogen. Det var en dunkel känsla men han visste att han skulle göra allt som stod i hans makt. Tyngdlösheten försvann och han lossade sakta greppet. Långsamt öppnade han ögonen.

Betänksamt kliade han sig i håret och med lugnt hjärta, förgylld av denna inbjudande uppenbarelse, lydde han sin inre röst.

Stillsamt reste han sig upp och började gå i samma riktning han kommit. Byxorna var blöta och nedsölade men han brydde sig inte. Blodet steg honom åt huvudet, han tvärstannade och kastade en hastig, allvarlig blick på skogseken över axeln. En bitterljuv vindil västerifrån drog med sus genom skogen och ryckte till i hans hår som föll över ansiktet. Omsvept av sentimentalitet brydde han sig inte om att stryka tillbaka det.

”På återseende”, tycktes vinden viska i träden när han lugnt och sakta gick hemåt på skogsstigen under trädens kronor.

Tusen ivriga fjärilar av Miranda Wollin

Tack för din novell Miranda. Kul att du ville vara med i tävlingen och på bloggen.

Monica

 

***

 

När jag var 7 år blev jag kär för första gången, hon hette Sara. Vi gick inte i samma klass men hennes gäng och mitt brukade leka på rasterna. De få gånger vi pratade slutade alltid i hackiga meningar då jag fastnade på orden i hennes närvaro. På alla hjärtans dag plockade jag blommor till henne från mammas rabatt och knöt en rosa rosett runt stjälkarna. På väg till skolan var jag så nervös över vad som skulle hända, skulle hon slänga ner de på marken eller kyssa mig på kinden? När jag väl hade kommit fram stod hon redan där på skolgården. Hon stod där tillsammans med Alexander K, snabbaste killen i klassen. Mitt hjärta brast när jag insåg att det inte fanns en chans att hon skulle välja mig före Alexander. I ren panik slängde jag blommorna i soptunnan innan hon hann se dem för att skydda mig själv från förnedring. Det var första gången jag grät i skolan, verkligen grät. Jag hade låst in mig på toaletten och sagt till fröken att jag mådde illa. När flickorna i klassen blev ledsna stod de i stora gäng och torkade varandras tårar, men så är det inte när man är kille.

När jag kom in i klassrummet med blodsprängda ögon för att ta min väska innan mamma kom och hämtade mig skrattade de. Inte alla, speciellt inte Sara. Men de flesta killarna, och några av tjejerna som ville ha killarnas uppmärksamhet. Sen dess blev toaletten längst ner i korridoren på andra våningen min tillflykt från klassrummet, i alla fall genom grundskolan.

Nu när jag är äldre, och går sista året på gymnasiet har jag lärt mig ett och annat om de populära killarna i klassen. Om du vill passa in, måste du anpassa dig. Det har funkat hitintills och jag har klarat mig ganska bra. Men det finns någonting som killarna i klassen tycker är roligare än när man fäller tårar; när man blir kär. Gå hem med hur många tjejer som helst från fester, men för gud skull bli aldrig kär.

Jag antar att det är för sent nu. Jag har släppt Sara efter alla dessa år, men en ny tjej har tagit mitt hjärta i beslag. Jag skulle aldrig någonsin säga det högt, men jag har aldrig fallit för någon så hårt som jag har gjort för henne, Emilia.

Vi träffades för första gången på en fest men idag är första dagen vi ska umgås ensamma. Nästa hållplats ska jag gå av och hon lovade att möta mig på busstationen. Till min lättnad höll hon sitt ord och när bussen stannade till och dörrarna öppnades såg jag hennes ansikte. Hon vinkade glatt och jag gick fram med nervösa steg och slöt upp vid hennes sida.

Promenaden till hennes hus var ganska lång och vi hade bara kommit halvvägs. Vi hade haft en konversation hela vägen, men jag lät henne sköta det mesta av pratandet. Sanningen var att jag hade svårt att prata med henne så här nära. Det enda jag kunde koncentrera mig på var hur mitt hjärta slog så snabbt att det skulle kunna hoppa ur bröstkorgen vilken sekund som helst. Jag hoppades att hennes hjärta slog likadant.

“Jag fryser om mina fingrar”, klagade Emilia, och väckte mig från mina tankar.

“Du skulle tagit med dig vantar”, sa jag spydigt till svar.

Hon gav mig ett leende och jag kunde inte hindra mina läppar från att le tillbaka. Hennes leende värmde min kropp och jag kände mig smälta ihop till en pöl likt snön som hade börjat tina upp av solen. Våra blickar dröjde kvar vid varandra ett tag, innan vi slutligen vände blicken rakt fram igen och gick under tystnad.

Vad det var taskigt sagt? “Du borde tagit med dig vantar”, vem säger ens så? Jag var inte kall om mina händer, tvärtom svettades jag. Jag sneglade på henne, men hon sneglade inte tillbaka. Tillslut gjorde mitt hjärta något som inte fått godkännande av min hjärna. Jag tog hennes hand, men samma sekund som min varma hand mötte hennes kalla fingertoppar drog jag tillbaka den. Jag kollade rakt fram, vågade inte möta hennes blick. Det enda jag hörde var mitt bultande hjärta i öronen. Min mage fylldes av tusen ivriga fjärilar när jag kände hennes kalla fingrar sakta kyla ner min hand när hon flätade in sina fingrar mellan mina.

fingrar

 

Novellen Smulan av Gunilla Eddeborn

Roligt, Gunilla, att du ville delta i novelltävlingen i höstas.

Här kan du läsa Gunillas bidrag.

Monica

***

Smulan

Jag kommer ut genom porten och hör ett skrik. Det är Smulan älskade gårdskatten som vill leka med snöret eller så vill hon att jag jagar henne. Då brukar hon lägga sig platt i det höga gräset som en groda och tror att jag inte ser henne. När jag går in, går hon också in. En dag skulle en granne släppa in henne, men det gick inte utan hon väntade tills jag gick in. Vi träffades första gången för tre år sedan då hon flyttade in hos sin husse. Det var kärlek vid första ögonkastet från båda håll, det känner jag så väl.

Katten SmulanSmulan är en klok, smart, kelig katt med bara tre ben, men snabb. Hon springer fortare än alla andra katter på gården och sätter dom också på plats. Det är en mjuk och go liten kattjej, men också tuff. Det har hon lärt sig på gatorna i Kroatien där hon kommer ifrån. En kvinna som hjälper hemlösa katter hittade henne där och tog henne till veterinären. När hon hittades hängde ena frambenet och de försökte få det helt igen, men tyvärr så var dom tvungna att amputera det. Jag tror inte hon själv bryr sig eller ens tänker på att ett ben saknas. Funderar ofta på hur hon haft det och önskar att hon kunde berätta för mig.

Jag ser framför mig hur hon strosar runt och letar mat och någonstans att sova. Hon träffade säkert människor av alla sorter, en del var snälla och andra säkert elaka. Det märks att hon är van att vara på sin vakt, för så fort hon hör ett ljud måste hon vända på huvudet, lyssna och titta. Även när hon är mitt i en lek stannar hon upp. Hon älskar all mat och får youghurt och hallon när jag äter det och det älskar hon. En mer kärleksfull katt har jag aldrig träffat på och jag älskar henne. Saknar henne när jag inte ser henne på ett par dagar. Undrar vad hon tänker på och om hon tycker att hon har kommit till himmelriket. Hon har några kattkompisar på gården och dom går hon in till. Deras matte har dörren och porten öppen och hon travar bara rätt in och lägger sig en bit från dom andra. Går dom ut så går hon efter och godis får hon där när kompisarna får.

Älskade Smulan, jag skulle så gärna vilja veta hur du hade det som gatukatt i Kroatien. Tror att ditt kärleksfulla och sociala sätt gjorde att säkert många var snälla mot dig och gav dig mat. Men jag undrar var du sov, kanske hittade du något lugnt ställe där du kunde finna lite ro. Jag undrar också vad som hände med ditt ena framben, om någon körde på dig eller hur det gick till. Det gör ont i mig när jag tänker på att du kanske hade ont och led. Gick du omkring och hade ont tills den snälla kvinnan som räddar hemlösa katter, hittade dig? Så hamnade du till slut här i ett annat land, långt bort från där du kom ifrån. Vad hände med din mamma när du föddes och har du några syskon? Ja, det får jag aldrig veta, men jag vet att du fått det bra med din snälla husse. Han blev förälskad i dig redan när han såg dig på ett foto och bestämde sig. Henne skall jag ha, tänkte han och jag hade gjort likadant. Här har du det bra, bor fint på en underbar gård precis som på landet. Här kan du leka och bli klappad och få god mat. Du kan gömma dig i alla buskar som finns och du kan leta efter möss som bor under stenarna. Alla på gården älskar dig, både människor och djur för att du är en sån speciell katt. Kanske är det för att du levt ett sånt liv som du gjort och farit så illa, som du är så snäll och fin. Därför älskar du livet. Jag är glad att jag träffat dig min älskade kattvän och granne. Den kärlek du ger mig går inte att beskriva i ord och jag hoppas att du känner likadant.

 

 

 

Novell av Emma Billqvist

Tack Emma för att du var med i novelltävlingen i höstas.

Här kommer Emmas bidrag.

Monica 

***

Mina händer svettas, min kropp skakar och mitt huvud är kaos. Hur kan det

ha blivit så här? Varför just nu? Jag är kär i henne inte han. Jag

är 15 år gammal och är den tjejen i klassen som föredrar byxor framför

kjolar, mekar med bilar på fritiden i stället för hästar och är den tjejen i

klassen som blir kär i andra tjejer. En helt vanlig tjej men man lägger oftast inte märke till mig. Jag säger inte så mycket och har oftast nedböjt huvud med luggen för mina stora bruna ögon. Egentligen har jag aldrig tyckt om att gå i skolan, inte för att jag inte har bra betyg eller för att jag inte gillar lektionerna utan för att jag oftast känner mig som en alien bland alla ungdomar.

Nu finns det dock en helt annan motivation till att kravla mig upp ur sängen

varje morgon för att ta sig till skolan. Jag är alldeles pirrig och kan knappt ta

ett enda djupt andetag när jag går ner för att försöka att få i mig lite frukost.

Vetskapen om att just hon ska sitta precis bakom mig i klassrummet hela

dagen idag, hon som gör mig alldeles varm i kroppen, får mig att känna mig helt ur balans.  Att hon ska vara några centimeter ifrån mig varje lektion får mig att slänga i mig frukosten och rusa till skolan så att ingen kan ta min plats.

När jag kommer till skolan och ska gå in i klassrummet blir jag lättad då jag

är först in. Jag kan knappt bärga mig tills jag får se hennes vackra lätt sminkade ansikte i dörröppningen.

Jag tar upp mitt anteckningsblock medan jag väntar. På ena sidan har jag skrivit Emelies namn över hela pappret.

Plötsligt känner jag den mest underbara doften någonsin. Det är hon som kommer in i klassrummet. Jag blir stum och svettig. Emelie sneglar lite glatt på mig och jag följer hennes ögon ända tills hon har satt sig ner på sin plats. Jag kan inte tänka klart på hela dagen, mitt huvud kändes som ett enda stort glatt rosa moln.

När ska jag vara modig nog att prata med henne? Vi har gått i samma klass i snart 3 år och jag kan inte minnas att vi ens sagt hej till varandra.

“Äsch lika bra”, tänker jag, ”jag är ju ingen speciell.”

Gunga

Jag brukar alltid tillbringa rasterna för mig själv och har inte speciellt många vänner. Även denna dag står jag helt ensam vid ett stort ekträd i vilket det hänger en gammal trägunga. Jag kommer på mig själv med att jag står och stirrar på Emelie. Det kan verka otrevligt men jag kan inte låta bli. Vid ett tillfälle möts våra blickar och det

Känns som att jag har blivit träffats av blixten. Jag är förälskad.

Jag vet inte vad det är men något i hennes ögon säger att hon också har träffats av samma blixt. Jag blir som förlamad när jag märker att hon är på väg rakt emot mig.

Hennes blåa ögon är det mest fantastiska jag någonsin sett. Jag blir trollbunden och jag kan inte få ur mig ett enda ord.

Hon fortsätter att titta mig djupt i ögonen och jag hör ett svagt:

“Kände du också den där blixten?”

Jag svarade:

“Ja, den kände jag”.

Jag blir varm i hela kroppen och mitt ansikte börjar få en röd liknande ton i ansiktet. Fnittrar när jag ser att hennes ansikte är minst lika rött. Där står vi båda på rastgården vid den stora eken med den tråkiga gamla trädgungan och är kära i varandra. Världen har fått färg, skolan har fått mening och jag har fått min stora kärlek till att bara vara min.

Emma Billqvist

 

Hej då, ha det så bra – novell av Anna Mendelsson

Idag bjuder Anna Mendelsson på den novell som hon skickade in till Kärleksnovelltävlingen i höstas.

Tack Anna för att du deltog.

Monica

***

– Handlade du någon hushållsost, frågar han vid ett öppet kylskåp.

När svaret dröjer, vänder han sig om och ser på frun som sitter böjd över gårdagens tidning som hon inte hunnit läsa, och pillar på tidningsbladet som om hon skulle bläddra vidare. Han får böja sig lite för att kunna möta hennes blick under fläkten på andra sidan köksön.

Hon ser upp på honom.

– Va nej, säger hon.

I den skumma belysningen faller en skugga över hans ansikte och förvränger det, och hon tycker hans ögon är så där uppspärrade och nästan lite svarta som de kan bli ibland.

– Hur kunde du glömma det?

Hon slår ner blicken igen, fäster den vid en artikel som hon inte läser.

– Jag kan göra det i morgon efter jobbet, säger hon till ljudet av vagt tidningsprassel.

– Men jag behöver den ju ikväll.

– Du kan väl ta något annat pålägg, mumlar hon till svar och känner att han fortsätter se på henne så hon tittar upp. Ögonen är nu påtagligt svarta.

– Jag tror det finns medvurst och kanske skinka, säger hon och nickar åt kylskåpet i det han bryter sin hotfulla uppsyn – ja, förvisso endast just hotfull, aldrig har han gjort henne fysiskt illa.

Han rätar på sig igen och ögonen försvinner bakom fläkten. Hon kan bara se hakan och den smått påbörjat rynkiga halsen och ser att han sväljer, innan han vänder sig om och harklar sig, ger rösten skjuts.

– Nej, ost ska jag ha, säger han och stänger kylskåpsdörren.

Hon ser ner på artikeln igen, säger att hon kan åka och handla när hon läst klart tidningen.

 

VaruvagnI affären märker hon när hon gått en stund att hon har tagit en kundvagn; det hade givetvis räckt med en korg.

Bland blodröda lingonsyltsplastkorvar och aldrig ruttnande konservburkar med bruna bönor går hon sakta och betraktar varje etiketts bäst före-datum. Det skulle vara lätt att ändra årtalets sista siffra till förra årets, en sexa till en femma eller kanske till och med en trea. Och hon känner igen mönstret, hon har tänkt tanken förr. Med en liten, liten anteckning, en liten knorr – ja det är så hon tycker att den egna namnunderskriften ser ut, som om någon sluntit med en kulspetspenna – skulle hon kunna förändra ödet, förändra det hon tycker nått bäst före-datum, och på så sätt slå sig fri. Några signerade myndighetspapper så skulle skilsmässan vara klar. Hon skulle direkt känna sig som en frisläppt fånge, det förstår hon. Vad som skulle hända honom vet hon inte men kanske han också skulle kunde känna den ljuva smaken av frihet, så som hon föreställer sig att det skulle kännas. De två behöver inte varandra, de två förstör för varandra.

Hon drar fingret längs hyllraden som gått över till sylthinkar. Medan hon rullar vagnen vidare, ser hon upp mot det översta hyllplanet. Därifrån behöver hon inget idag och tänker att det är skönt att slippa sträcka sig för att nå upp till varorna – kroppen börjar gå mot den eviga vilan.

Den eviga vilan, tänker hon högt.

Fast innan dess är det mycket hon vill hinna med. Men skulle hon komma hem med papperna idag och få honom att skiva på, skulle det nya livet kunna börja långt innan varorna hon drömmer sig bort vid börjat härskna.

Hon går vidare i butiken och kommer fram till ostdisken. Där stannar hon och tittar ut över landskapet med gula, vita, ljusbruna och några blåfläckiga ystade delikatesser. Han ville ha den smaklösa hushållsosten, den han är van vid, så hon rullar vidare mot de massproducerade triviala vardagsostarna, men på vägen passerar hon charkdisken och slänger ett ögonkast åt medvursten.

Hon stannar till, ser på den en stund. Tydligen tillräckligt länge för att biträdet bakom disken ska fråga henne om hon ska ha en bit.

Hon ser lite förvånat upp på den unga tjejen på andra sidan som tagit initiativet till en möjlig affär mellan dem, utan att kunden efterfrågat hennes hjälp genom att ta en kölapp. Men förvåningen övergår till ett leende och hon svara att hon bara tittar. Och hon tänker att det hon tittar på är ett livsmedel, något som så mycket annat i butiken – medel för att kunna leva, för att slippa hungra, törsta, sukta efter något nödvändigt.

Egentligen har inte livsmedel så mycket med varken ost, eller korv att göra. Det nödvändiga som är viktigt att sukta efter är friheten som hon drömmer om och som han kanske skulle uppskatta om han fick smaka på den.

– Eller du, säger hon och får ögonkontakt med tjejen igen. Jag tar en bit i alla fall.

 

Paketet med korven ligger ensam i en stor kundvagn fylld med rymd, ett stort intet, en stor ovisshet. Hon går mot kassorna med ett blodomlopp som en nykär tonåring.

 

Restaurangbesöket av Sten Björnberg

Idag bjuder Sten Björnberg på en kärleksnovell. Detta var ytterligare en av alla dem som inkom i höstas när jag hade en tävling på ämnet ’Kärlek’.

Tack Sten för att du bidrog och ville dela din novell här på bloggen.

Monica

***

Jag hade nyligen flyttat ihop med Helen i hennes lägenhet på Andra Långgatan i Göteborg och återupptagit mina studier i litteraturhistoria. Dessutom var jag sanslöst förälskad i Helen som just hade fått sitt studiebidrag och lovat bjuda mig på restaurang.

När vi gick ut genom porten svepte en iskall vind längs gatan. Helen drog ner mössan över pannan. Jag trevade efter handskarna. När vi gick förbi Järntorget kom en spårvagn på väg till Långedrag. Plötsligt sprakade det till från kontaktledningen och ett gnistregn föll ner på marken.
”Ett stjärnfall”, sade jag till Helen, ”vad önskade du dig?”
Hon kramade min arm.
”Vad tror du?”

RestaurangPå 1a Långgatan skulle krogen finnas. Vi kämpade oss fram i den småsnåla vinden.
”Där är den”, sade hon.
Vi gick in, en behaglig värme mötte oss. Det luktade gott av någon rätt. Det måste vara vitlök, ingenting annat kunde lukta så gott.
”Man kan känna igen kvalitén på en restaurang bara på lukten”, sade jag.

Vi hängde av oss kläderna. Restaurangen var inte stor. Tjugofem personer max kunde få plats. Borden stod tätt. Alla hade dukar av beige tyg och ett värmeljus i en liten glasskål. På väggarna hängde tavlor som inte föreställde något men passade in i den övriga stilen. Belysningen var dunkel, det var mysigt.

En servitris visade oss till ett bord vid fönstret mot gatan. Det var endast två bord upptagna.  Ett med ett äldre par som studerade menyn och ett med fyra yngre som såg ut som studenter. Kanske hade de också fått studiebidragen. Vi studerade menyn. Det var mycket pastarätter, eftersom det var en italiensk krog.
”Vad tror du om lammfilen”, sade Helen.
Jag vände på bladet i menyn.
”Jo, det är nog inte så dumt det var längesedan jag åt lamm”.

Servitrisen kom med en karaff vatten och ställde fram en korg med två sorters bröd, ett vitt och ett mörkt.
”Har ni bestämt er?”
”Är lammfilén svensk”, frågade Helen.
”Jag vet inte”, svarade hon, ”men jag kan fråga”.
”Ok”, sade Helen och tog en tugga på brödet. ”Det är absolut färskt”, sade hon med förvåning.
”Det lär vara på brödet man kan avgöra en restaurangs kvalitet har jag hört”, sade jag.
Servitrisen kom tillbaka.
”Det är gotländskt utegångslamm”, sade hon.
”Fint men inte för rosa”, sade Helen.

”Vad vill ni ha att dricka?”
”Skall vi ta en flaska”, sade jag tittade på Helen och började bläddra i vinlistan.

Ingen av oss var någon vinkännare.
”Jag kan betala hälften av vinet,” sade jag när jag såg priserna som var minst tre-fyra gånger systempriserna.
”Det var snällt av dig men jag hade tänkt att bjuda”.
Hon valde ett Valpolicella-vin. De brukade vara lättdruckna.

Efter en stund kom servitrisen med vinflaskan. Hon såg ut att vara från någon av de gamla öststaterna, Polen eller Ryssland och hade den där överdrivna sminkningen. Hon visade etiketten, öppnade flaskan och hällde upp en liten skvätt i mitt jättestora glas. Jag pekade på Helens glas. Hon fyllde en liten skvätt i hennes glas också utan att säga ett ord, men jag tycktes förmärka en lätt irritation i hennes ansikte.

Varför slog de alltid upp till mannen även om det var kvinnan som valt vinet, tänkte jag. Helen smakade på vinet.
”Det är OK”, sade hon.
Jag brydde mig inte om att smaka – som en liten demonstration. Servitrisen fyllde glasen med mer vin och gick sin väg.

”Skål”, sade jag till Helen och tittade henne i ögonen.
Hon hade blå ögon med ett lite förvånat uttryck som jag älskade. Ibland syntes en liten rynka i hennes panna strax ovanför näsan när hon var förvånad eller irriterad.  Jag tror inte att hon var medveten om det själv och jag hade inte sagt något.

Helen var den sötaste jag visste. Det pirrade i min kropp varje gång hon såg på mig med mitt råttfärgade hår och grågröna ögon. Ibland undrade jag vad hon fann hos mig, hon som var så söt och charmig. Jag hade frågat henne. Hon hade bara tittat på mig och svarat:
”Jag tycker om dig som du är.”
Vinet var fruktigt gott, lättdrucket och hade en underbart mörkröd färg.

Vi hade hamnat under en högtalare. Musikdunket var ganska svagt som tur var. Några fler gäster hade kommit och sorlet från dem hördes. Vid bordet tvärs över med de fyra ungdomarna, hörde jag en av killarna, med långt hår uppsatt i en hästsvans, irriterat säga:
”Det är vansinnigt – det måste vi stoppa.”
”I helsike heller”, sade en av de andra, ”vi måste ha bron för Göteborgs framtid. Det ju fullständig kaos i trafiken.”
Ett gräl utbröt.
”Känner du igen honom med hästsvansen”, frågade jag Helen. ”Han verkar vara bekant på något sätt.”
Hon vände sig om och tittade närmare.
”Jo, det är han som är ordförande i miljöpartiets ungdomsförbund”, sade hon.
De märkte att de hade blivit iakttagna och dämpade rösterna. Grälet hade handlat om det skulle byggas en ny bro över Göta älv. Han ansåg inte det. Det skulle bara innebära ännu mer biltrafik i Göteborg, enligt hans åsikt och bara spä på eländet.
Musikvolymen hade nu höjts betydligt så det var omöjligt att höra vad de sade.

”Det är inte ok att tjuvlyssna på vad andra säger”, sade Helen.  ”Men det är ju vad författare, poeter och journalister alltid gör på restauranger och uteställen” sade jag. ”De använder det i sitt skrivande.”

Servitrisen kom in med vårt lamm. Det serverades på lagom stora tallrikar som var brännheta. Det var tjusigt upplagt.  Kocken hade börjat uppskärningen med skåror på snedden. Färgen var perfekt brun och köttet precis  lagom rosa. Potatiskroketterna var hemgjorda med lite brunfärgning på topparna. Såsen som var lagom tunn, snarare sky, var gjord på Madeira-vin.
”Visst är det gott”, sade jag till Helen.
”Mm, utsökt”, sade hon.
Lammet var så mört att det smälte i munnen. Jag fick bärga mig för att inte äta för fort. Helen åt alltid mycket långsammare än jag. Under tiden tittade jag mig lite omkring.

Det hade kommit mycket folk, restaurangen var nästan full. Tur att vi kom så tidigt så att vi inte fick vänta så länge, tänkte jag och kikade ut genom fönstret.

Enstaka människor kom förbi. De såg frusna ut, böjda framåt i vinden.  Ljudnivån hade nu höjts betydligt, alla pratade med varandra och ju högre alla pratade desto högre måste alla prata. Stämningen var på topp, det var ju fredag och alla ville slappna av.

Jag böjde mig fram emot Helen.
”Ser du det där äldre paret där borta i hörnet? Jag tror inte de har sagt ett ord till varandra på hela kvällen.”
”Kanske de har sagt allt som behöver sägas”, sade Helen, ”och bara njuter av varandras sällskap.”
”Eller är det så att dom har tömt allt vad dom har att säga varandra”, sade jag. ”Det finns sådana äktenskap.”

”Han kanske hör dåligt och det är därför”, sade Helen. ”Har han inte hörapparater?”
Jag försökte titta.
”Jo, kanske det.”
Det var inte så lätt att se på avstånd. Hörapparaterna har blivit så små nu förtiden. Helen och jag brukade roa oss med att gissa vad olika människor jobbade med och vilka typer de var. Vissa tyckte vi att vi kände igen; Konstnärer författare, poliser och militärer. Men antagligen hade vi för det mesta fel. Om det var gifta par eller älskare och älskarinnor, trodde vi oss kunna urskilja.
”De där borta”, sade jag och pekade på ett bord snett över, ”de är nog inte gifta. Hon är antagligen hans älskarinna.”
”Varför tror du det”, sade Helen.
”Titta på hur han böjer sig fram hela tiden mot henne. Se hennes minspel när hon blir smickrad. Gifta par brukar inte smickra varandra på de viset.”
”Hur ser du att han smickrar”, sade Helen.
”Det ser man ju. Titta hur han pratar och böjer sig fram mot henne. Det skulle de aldrig göra om de var gifta.”
”Kanske det”, sade Helen, ”du brukat ju smickra mig.”

Ljudnivån var nu så hög att vi fick luta oss fram för att konversera. Helen och jag behövde inte prata så mycket med varandra, egentligen. Bara att vara nära varandra kändes underbart. Jag sträckte mig fram över bordet och kysste henne lätt på munnen.
”Du är det sötaste jag vet”, sade jag.
”Är det smicker eller menar du det”, sade hon skämtsamt och tittade på mig. ”Det vet du väl”, svarade jag.

Där satt faktiskt en ensam man vid ett bord längre bort i hörnet. Jag tittade på honom. Han läste något.  Det måste vara tråkigt att sitta ensam på en restaurang, tänkte jag. Det skulle jag aldrig utsätta mig för. De måste pilla på telefonen eller läsa något för att inte verka så ensamma. Mobilen har tydligen ersatt cigaretten. Vissa författare, hade jag hört, hämtade inspiration av att sitta ensamma vid ett bord. Men det var nog snarare på kaféer än på restauranger.  De satt och skrev och antecknade hela tiden.

Vår servitris kom och dukade av.
”Smakade det bra”, frågade hon.
”Utmärkt”, svarade vi.
”Önskar ni någon dessert?”
”Vad är din favoritefterätt”, frågade jag Helen.
Crème Brûlée”, svarade hon. ”Har ni det?”, fortsatte hon.
”Visst”, svarade servitrisen.
”Då vill vi ha två.”
”Önskas kaffe?”
”Nej, tack”.

Servitrisen kom med vår Crème Brûlée. Den såg så där krispig ut på ytan och  var fortfarande varm.  Jag knackade försiktigt hål på det tunna skalet, tog lite på en sked och sträckte fram den till Helens mun.
”Vad tycker du?”
Jag vet inte om hon hörde men hon förstod direkt vad jag menade och sade bara:
”Mm.”
”Nästa gång måste vi kolla bättre var högtalarna sitter någonstans”, sade jag.

Vi kände oss färdiga och ville gå, försökte få kontakt med vår servitris men hon var som bortblåst. Det hade kommit ytterligare en servitris och vi bad henne att få notan.
”Ett ögonblick så skall jag säga till”, sade hon och försvann.
Efter en stund kom vår servitris med notan på en tallrik.
Helen tog upp den och tittade.
”Här är två hundra kronor för vinet”, sade jag och lade fram två hundralappar på bordet.
”Det är alldeles för mycket”, sade hon.
”Äsch”, sade jag, ”jag har ingen växel.”

Vår servitris var som bortblåst. Vi väntade i tio minuter och kallade på den andra servitrisen.
”Jag skall säga till”, sade hon och försvann.

Vi ville bara gå, kände oss sedan länge färdiga men vår servitris var fortfarande försvunnen.
Efter ytterligare fem minuter räknade Helen ihop pengarna och lade dom på tallriken med notan.
”Vi går”, sade hon.

När vi gick förbi dem som hade grälat, sade jag på skämt:
”Är det inte lika bra att de bygger två broar med en gång så behöver de inte bygga en till om tjugo år.”
En av killarna tittade på mig och förstod att jag hade hört deras snack, reste sig hotfullt upp och vinglade till.
”Va fan har du med det att göra?”
De andra försökte lugna ner honom. Situationen började bli hotfull.
”Förstår du dig inte på ett skämt”, sade jag.
”Kom så går vi”, sade Helen och drog mig i armen,
De andra killarna tryckta ner honom i stolen.

Det var inte lätt att hitta våra kläder. Massor av rockar hängde utanpå våra. Vi fick lyfta bort flera lager, men fick till sist tag på dem. Jag hjälpte Helen på med hennes knallröda dunjacka. Hon drog ner mössan långt i pannan. Jag tog på mig jackan och handskarna och vi gick ut. Finns det något härligare än att komma ut från en restaurang i friska luften? Vi drog in djupa andetag.

Vinden hade minskat men det var så där fuktigt och ruggigt som det ofta är i november i Göteborg.

Vi kände oss rusiga och lyckliga kramade vi varandra och skyndade oss hem till Helens lägenhet och  stora sköna säng.

 

 

 

 

 

Novellen Lilli av Mikael Fischer

Idag bjuder Mikael Fischer dig på en grym novell. Novellen ingick i höstens novelltävling.

Känsliga personer varnas!

Tack Mikael för din novell.

Monica

***

Lilli av Mikael Fischer

― Pappa snälla, jag ber dig, slå mig inte mer, skrek ungen gråtande.

Men ju högre han skrek av smärta desto hårdare slog hans far honom. Det var pojkens födelsedag. Den pojken heter Lukas. Han är sju år gammal och bor med sin alkoholiserade far. Pojkens mor gick bort när han var fem år gammal. Han fick aldrig lära känna henne. Men han kommer ihåg att hon hade en docksamling, att hon samlade vinylskivor och gillade att äta apelsin. Han kommer också ihåg hur han som liten gömde sig under köksbordet och såg sin mor bli misshandlad varje gång hans far kom hem efter att ha varit ute och druckit med vänner. Lukas var rädd för honom. Han satt där under det gamla köksbordet, höll om öronen samtidigt som han grät och darrade av fruktan, för att slippa höra moderns skrik.

Åren efter hennes bortgång hade Lukas fått stå ut med mer misshandel. Hans far var en grym man och saknade all form av empati. Han var brutal mot pojken. Lukas förstod aldrig varför han misshandlades så hårt av sin egen far, speciellt när han såg hur andra pappor lekte med sina barn.

En gång slogs Lukas ner i hemmet och fadern fortsatte att sparka på honom medan pojken låg på köksgolvet och skrek. Hans fars grymhet tycktes inte ha några gränser.

Lukas var bara ett barn och med det vardagliga våldet i hemmet började han längta efter kärlek och ömhet, något som han inte riktigt visste vad det var för något. Så han började fantisera om hur det skulle kännas att bli älskad av någon. Han drömde om sin mor, eller snarare om hur han skulle vilja att hon var mot honom. Han föreställde sig henne alltid krama om honom, ta bakåt hans hår och pussa honom på kinden. Drömma var Lukas tillflykt från hans dystra verklighet. Lukas ville gärna bli omtyckt också, men spåren av grymheter i hemmet hade lämnat spår i hans beteende utan att han var medveten om det. Han tänkte sig en sak men gjorde något helt annat. Allt han visste var att världen var en grym plats och han önskade sig kärlek utan att veta vad det var för något. Han lärde sig aldrig kärlek men förstod att det var motsatsen till hur han hade det.

En dag när han gick hem från skolan hittade han en liten valp. Det var Lukas lyckligaste dag i hans liv. Han lyfte upp valpen och tog den i sin famn. Jag ska kalla dig Lilli, sa han. Han kunde gömma Lilli hemma eftersom hans far alltid var borta.

LilliLilli var en lekfull liten valp, hon hade kort vitfärgad päls och stora svarta ögon. Lilli viftade vild på sin lilla svans och hoppade på Lukas varje gång hon såg honom. Lukas klappade och lekte med henne. Han matade henne med den godaste maten han kunde hitta.

En gång när han tog ut henne för en promenad, sprang hon för långt bort och han ropade på henne.

― Lilli, kom hit, ropade han några gånger.

Hon verkade inte bry sig, eftersom hon hade hittat något att nosa på i buskarna. Han började skrika:

― Lilli hit sa jag!

Hon reagerade fortfarande inte utan var helt i sin värld. Han började gå mot henne med snabba steg och samtidigt tänkte han: Din lilla otacksamma hund, hör du mig inte, eller älskar du inte mig längre?

― Är det därför du ignorerar mig?

Den sista meningen han skrek ut. När han kom fram till henne var han ursinnig. Lukas tappade fattningen och sparkade ner valpen och började trampa på henne samtidigt som han skrek:

― Jag ska lära dig att lyssna! Du svarar när jag pratar med dig! Du vänder inte ryggen åt mig när jag tilltalar dig!

Han sa samma saker som hans far brukade säga när han misshandlade Lukas. ― Du …, du …, du …

Lukas började bli andfådd och stannade till. Förskräckt av det han precis hade gjort, föll han ihop på gräsmattan. Han tog försiktigt upp Lilli i sina små händer. Hon rörde inte på sig. Hon var död.

― Lilli, sa han med darrande röst. Förlåt mig, det var inte meningen, kan du vakna nu, snälla. Lilli, snälla, fortsatte han och ögonen fylldes med tårar och han började gråta. Jag ska aldrig göra om det. Jag vet inte varför jag gjorde det. Lilli snälla vakna! Jag ber dig Lilli, snälla.

Han kramade om valpen och tryckte henne mot sitt bröst, samtidigt som han fortsatte tyst viska.

― Förlåt mig, jag älskar dig Lilli. Förlåt mig, jag älskar dig.

Mikael Fischer