Tur eller otur – en tänkvärd text från Lao Tzu-tiden (ca 500 fKr)

Denna har du säkert hört många gånger men den är så fin, tycker jag, att jag gärna berättar den igen.

Den gamle mannen levde utfattig i en liten by. Kungarna var avundsjuka på honom eftersom han ägde en vacker vit häst. Kejsaren erbjöd honom rikedom i utbyte mot hästen men mannen svarade:

– Den här hästen är inte bara en häst för mig. Det är en vän. Och man kan inte sälja en vän.

Hästen - trogen vän

Trots fattigdom sålde mannen aldrig hästen. En morgon var hästen försvunnen. Han fanns inte som vanligt i stallet. Hela byn samlades. Många kommenterade försvinnandet och en sa:

– Du måste vara en idiot! Alla har vi förstått att hästen en dag skulle bli stulen. Vilken olycka! Varför sålde du den inte?

Mannen svarade:

– Jag skulle inte kalla det en olycka. Hästen är inte i stallet. Det räcker att säga så. Allt annat är värdering. Om det är tur eller otur vet vi inte. Att hästen inte är i stallet är bara ett fragment, taget ur ett större sammanhang. Vem av oss vet vad som händer härnäst?

Människorna i byn gapskrattade. Nu hade de bevis för att gubben var tokig.

Efter två veckor kom hästen plötsligt tillbaka. Det visade sig att han således inte var stulen. Pållen hade tagit sig en tur ute i vildmarken. På väg tillbaka lockade han med sig ett dussin vildhästar.

Ännu en gång samlades folket i byn.

– Du har rätt, gamle man. Det var ingen olycka utan tur!

– Jag tycker inte vi kan kalla detta för tur, sa gubben. Det handlar bara om att min häst är tillbaka i stallet. Vem av oss vet om det är en lycka eller en olycka? Detta är ännu ett fragment ur ett större sammanhang. Hur dömer ni egentligen? Läser ni ett enda ord i en mening och recenserar därefter hela boken? Eller tar ni reda på mer fakta?

Människorna blängde i marken och svarade inte. Men de flesta tänkte inom sig att mannen hade helt fel. Att ha fått tolv vackra vildhästar var verkligen ingen olycka.

Gubbens son tränade nu vildhästarna som blev mer och mer disciplinerade för varje dag. Folket i byn höll ögonen på gubben och hans son. En vecka senare föll sonen av en av hästarna och bröt bägge benen. Folket i byn samlades igen och värderade situationen.

Brutet ben

– Du hade rätt igen, gamle man! Vildhästarna är en olycka. Din enda son har förlorat möjligheten att gå. Du är en gammal man och behöver hans hjälp. Stackars dig – du är fattigare än någonsin.

Den gamle mannen svarade:

– Ni har blivit helt besatta av dömande och värderande. Jag betackar mig. Min son har brutit sina ben. Ingen vet om det är tur eller otur. Livet visar sig i små fragment och det är allt vi ser.

Ett halvår senare blev landet indraget i ett stort krig. Alla unga män tvingades in i armén. Endast gubbens son blev kvar, eftersom han inte kunde strida i kriget med två brutna ben. Folket i byn grät och sörjde. Kriget skulle de sannolikt förlora och de flesta unga männen skulle aldrig komma tillbaka. De samlades hos den gamle mannen igen.

Krig - tur eller otur

– Du är kanske inte så tokig i alla fall. Nu hade du rätt igen. Din son må vara en krympling, men han är i alla fall hos dig. Så tursamt! Våra söner kommer förmodligen aldrig tillbaka. Gubben tittade på folkskaran och svarade:

– Ni fortsätter värdera och döma. Ingen av er vet med säkerhet. Varför tänker ni inte så här: Era söner har tvingats ut i kriget men min son är hemma och tillfrisknar. Endast Gud vet om det är tur eller otur. När ni bara ser på de små fragmenten blir era huvuden fulla av förutfattade meningar. När ni dömer en situation har ni slutat växa. Värdering är ett sätt att cementera tillvaron. Bestämda åsikter förstenar era omdömen. Att ständigt vara i ovisshet och växande är obekvämt för er. Faktum är att detta aldrig tar slut. Det är livet i sig. Ni går längs en väg. Där den slutar tar en annan vid. När en dörr stängs, öppnas en annan. Endast de som är modiga nog att inte bry sig kan vandra in i evigheten.

***

Visst är det så? Vi har så lätt för att döma och värdera. Jag själv inte minst. Men egentligen VET vi INTE. Själv har jag anhöriga som varit svårt sjuka hela året. Jag har definitivt upplevt att det är otur men jag vet inte.

Inför 2019 måste jag lära mig vara mer överseende. Öppna mina ögon och sinnen ännu mer.

Hur tänker du göra?

Varma hälsningar

Monica

Tagged with →  
Share →
Visit Us On FacebookVisit Us On LinkedinVisit Us On YoutubeVisit Us On PinterestVisit Us On Google PlusCheck Our Feed