Vajlett och Rut av Karin Alfredsson

Vajlett och RutBokrecension

Tack Bokfabriken för ännu en upplevelse.

Jag gillade boken även om den inte var i samma anda om hennes Sista färjan från Ystad som du kan läsa min recension om här.

Vajlett och Rut är en annorlunda berättelse om förbjuden kärlek mellan två kvinnor. Karin Alfredssons karaktärer är tydliga och lever verkligen sitt eget liv. Dessutom älskar jag berättelsen från tiden då jag själv föddes. Den är ömsint skildrad från mitten av förra seklet och det finns många igenkänningstecken för mig från min egen barndom.

Så här står det på nätbokhandelns sidor om Vajlett och Rut:

”En relationsroman om två kvinnor i Västerbottens inland, i mitten på förra seklet. Om hur det var och är att tvingas bryta mot normen för att vara sann mot sig själv.

Vi har försökt med fri uppfostran. Försökt med sådant som jag har hört att fröken tror på.

Det är sant. Vajlett tror inte på aga. Hon tror inte heller på att följa bibelorden lika slaviskt som barnen i Granträskåsen är vana vid. Hon vet att det finns föräldrar som tycker att ungarnas nya skolfröken är alltför slapphänt och inte gudfruktig nog. Men hon står på sig, vänjer sig nog vid hur sladdret går. Hon är inte den enda det pratas om.

Nej, bytelegrafen går även om andra. Till exempel om den nya postfröken och hennes hår. Rut är den enda kvinnan i byn som är kortklippt, kanske för att hon inte är rädd för Guds straff. När Vajlett hör vad barnens mödrar sagt om postfröken är hon tacksam att hon stått emot frestelsen att själv ta fram saxen.

Ändå har de inte hört allt. Ingen mer än Vajlett och Rut har en aning om känslorna som växer så starkt mellan dem, Gud förbjude … ”

Det märks att Karin Alfredsson är van skribent. Hon har varit verksam som journalist i 40 år.

Språket är vackert. Hör här:

”Plötsligt vänder alla kvinnor ansiktena mot fönstret och vägen. Bussen dånar förbi för att bromsa in vid posthuset. Strax därefter hörs ett dämpat sschwooosh och hela huset skakar till. Vibrationerna från bussen har fått den hängande snödrivan att släppa taget.
När kvinnorna kommer ut ser de att snön begravt sparkarna vid väggen. Vajlett bryr sig inte om att gräva fram sin utan skyndar så fort hon kan – det har blivit lönnhalkigt – bort till bussen.”

4 pennor3 pennorJag gillade som sagt boken, framförallt för de fina människoskildringarna i den typiska tidsepoken då jag själv föddes. Nu ser jag fram emot fortsättningen boken Roger och Rebecka. Jag ger Vajlett och Rut 3,5 pennor av 5 möjliga.

Vid pennan

Monica Ivesköld

Tagged with →  
Share →
0 comments
Visit Us On FacebookCheck Our FeedVisit Us On LinkedinVisit Us On YoutubeVisit Us On Pinterest