Veckans gästbloggsinlägg – Maria Viklund

Idag presenterar jag Maria Viklund som gästbloggar hos mig. Maria har skrivit boken ”Om att dö mitt i livet – och vad händer sen”.

Jag har ännu inte läst Marias bok så det här är således ingen recension. Därför låter jag Maria tala själv och beskriva lite om boken.

Mitt namn är Maria och jag har alltid skrivit

Maria ViklundDagböcker, korta berättelser, brev, arga insändare och dikter. Vid två tillfällen i mitt liv har jag upplevt att det jag skrivit liksom skrivit sig självt. Första gången var för ganska många år sedan, när jag befann mig på en dyster plats i livet. Då dyker det upp en flicka i mitt huvud – Matilda – som bjuder in mig att ta del av en episod av hennes liv. Det är så det känns. Inte som att jag hittar på, utan mer att hon kommer på besök i mitt huvud och använder mig som verktyg till att berätta sin historia. Jag har inget val. Jag MÅSTE skriva ”henne”. Det är så jag uttrycker det – ”skriva henne”. Hon får lov att breda ut sig och bli till via mina fingrar mot tangenterna. Jag är redskapet till den fysiska världen, kan man säga.

När jag skrev om Matilda behövde jag aldrig sitta och klia mig i huvudet och fundera över vad som skulle komma härnäst eller hur jag skulle formulera mig. Det var snarare så att jag var tvungen att läsa igenom texten efteråt för att ha riktig koll på vad jag skrivit. Hon tog mig med på en rundtur i lägenheten där hon bodde, visade mig föräldrarna och bjöd in mig att ta del av hennes innersta tankar. Det kändes som en gåva.

Matilda har inte lästs av någon annan. Ännu. Hon har legat i byrålådan. Kanske för att jag inte vågat visa henne. Egentligen gör det mig lite skamsen så här i efterhand. Hon gav mig en bit av sitt liv, och jag gömde undan det. Men nu ska Matilda få visa upp sig. Hon ska få delta i en novelltävling tillsammans med mig. Det känns väldigt spännande. Jag gillar Matilda.

Jag är inte säker på att hon kommer att vara en novell för evigt. Kanske dyker hon upp igen för att fortsätta berätta. Jag har försökt fortsätta berättelsen några gånger. Men då har allt blivit krystat och konstigt. För det är inte Matilda som berättar, det är jag som försöker fantisera ihop vad jag tror att Matilda har sagt och gjort. Och det går inte. Den andra gången som jag har upplevt detta.

För ett tag sedan började jag på allvar att skriva på min biografi över min sjukdomsperiod. I och med att jag startade, dök det upp en tjej i mitt huvud. Jag försökte hålla henne borta ett tag, men det gick inte. Egentligen har jag inte tid med henne eftersom jag håller på med biografin, men hon envisas. Hon tränger sig på. Ger mig meningar, ord och bilder. Hon visar mig sitt liv, sina rädslor och sin skam. Jag har inget annat val än att skriva henne. Det här är inte Matilda. Det här är en annan tjej och hon passar in i en idé som jag har haft under några år, men tar liksom över berättandet själv.

Jag har arbetat med missbruk och behandling i större delen av mitt liv, och har många gånger tänkt att jag ska skriva om en fiktiv person, som skulle få representera delar av alla de livsöden och historier jag fått ta del av. Och nu kommer den här tjejen. Som om jag öppnat en ventil i och med det andra skrivandet.  Hon beskriver sitt liv och ger mig en känsla av att hon behöver skrivas. Det känns ytterst angeläget. Hon använder ett språk som är rått och naket. Ett språk som jag själv inte skulle använda, med ord som jag nästan rodnar inför och jag tänker – Herre gud, ska jag skriva det här!? Och hon envisas. Och jag ger mig.

Det här är otroligt fascinerande tycker jag. Känslan av att det kommer in en person i mitt medvetande som GER mig berättelser. Jag behöver inte hitta på utan låter bara fingrarna gå över tangenterna och ut kommer de mest djupa, skamliga, råa och brutala livsskildringarna.

Jag känner mig så tacksam och glad över att få vara detta redskap. Deras historier behöver få berättas och läsas. Kanske kan de läka andra. I ett sådant arbete är jag mer än gärna en tjänare.

Så, endera är jag galen och borde vara föremål för psykiatrin, eller har jag turen att få ta del av de här historierna och äran att få dela dem. Jag väljer att tro på det senare.

Presentation av boken ”Om att dö mitt i livet – och vad händer sen”

Det här är berättelsen om hur urusel sjukvården är på att hantera vissa sjukdomstillstånd, hur lite vi vet om hur livet ska bli, men framför allt om hur mycket mening, hopp och livsglädje som vi kan få möta på andra sidan mörkret.

Boken bygger på mina dagboksanteckningar, instagraminlägg och sjukvårdsjournaler.

Du kommer att få ta del av mina tankar kring att diagnosticeras med ME (läs nedan mer om sjukdomen) och hur det påverkar hela livet och de som finns närmast. Här delar jag med mig av de faktorer som fungerat för mig i skapandet av ett nytt liv och en bättre hälsa. Jag har blivit bättre, inte frisk. Men vågar påstå att jag är lyckligare idag än innan jag blev sjuk.

Här kan du följa arbetet och få information om var du kan förbeställa boken som nu ligger på nätet. Välkommen!

Marias facebook-sida ”Om att dö mitt i livet” – klicka för att komma dit.

https://www.facebook.com/omattdomittilivet/

Varma hälsningar
Maria Viklund

***

Tack Maria för att du delar med dig. Här är lite fakta om sjukdomen ME.

40.000 svenskar kan vara drabbade av ME/CFS, kroniskt trötthetssyndrom. Många saknar diagnos eftersom sjukdomen yttrar sig på olika sätt. ME/CFS är en förkortning för myalgisk encefalomyelit och engelskans ”chronic fatigue syndrome”, men i vanligt tal kallas sjukdomen ofta bara för ME.

Monica

Share →
0 comments
Visit Us On FacebookVisit Us On LinkedinVisit Us On YoutubeVisit Us On PinterestVisit Us On Google PlusCheck Our Feed