Veckans gästföreläsare – Håkan Mattsson

Stay Metal-bokenDet kom ett meddelande till mig. Håkan ville gärna få vara gästskribent på min blogg. Ett trevligt initiativ. Jag har den senaste tiden låtit en del av mina kursdeltagare få gästblogga. Håkan är visserligen inte någon kursdeltagare, däremot skribent och författare.

Spännande att höra Håkans berättelse som ledde till boken Stay Metal. Jag har inte läst boken men blev lite nyfiken på den. Detta är således inte en bokrecension utan gästblogg.

På nätet står det följande om boken: «Stay Metal är en cynisk berättelse om inskränkthet, missbruk, våld och mobbning. Men det är också en dråplig och sanslöst underhållande historia om ideal, envishet och… kärlek.»

Enligt Håkan handlar boken om följande.

”Stay Metal är en skönlitterär nutidsroman som handlar om envishet, övertygelse och allt fantastiskt som kan hända när slumpen blandar sig i. Det är en skrattframkallande historia om en misslyckad gammal trummis som i sina egna ögon är en av de bästa i branschen. Dock är omvärlden av en annan åsikt… Genom en serie av dråpliga händelser blir han till slut ändå rikskändis. Mot all förmodan finner han dessutom kärleken mitt i allt kaos…”

Välkommen Håkan till min blogg! Och lycka till fortsättningsvis med ditt författarskap.
Monica

 

Eventmakaren som drog i nödbromsen och klev av
…och dök upp ett år senare – som författare

Håkan Mattsson - gästbloggarAv Håkan Mattsson

Vad är det viktigaste här i livet? Det är en fråga som jag brukar attackera mina medmänniskor med. Jag har fått många svar genom åren. Det vanligaste och kanske mest naturliga svaret är ”kärlek” eller ”familj” eller kanske ”att må bra”. Det är så de flesta svarar på den frågan. Förutom nån lustigkurre som sa ”shopping”. Men nittionio procent av de tillfrågade svarar med något av dessa mjuka värden. Hälsa och välmående. Och jag tänker inte säga emot. Jag håller med fullständigt.

Men det är här problemen börjar. För även om de flesta av oss faktiskt har facit mitt framför näsan, så är det väldigt få som lever efter det. Jag känner inte många som utgår från de här självklara sanningarna när de kommer till ett vägval i livet.

Jag har i hela mitt liv varit en av alla dessa vanliga människor som lever sina liv dag efter dag, går upp på morgonen, sköter sina sysslor, går till jobbet, kanske utövar nån hobby, sover och sen börjar cykeln om igen. Och när saker varit jobbiga, tråkiga eller när man tappar sugen litegrann så drömmer man. Dagdrömmer, alltså. Om vad man egentligen skulle vilja göra. Vart man egentligen skulle vilja vara. Vilket jobb man egentligen skulle vilja ha.

Och så sätter man upp mål, kanske inte perfekt formulerade eller genomarbetade, men ändå någon slags diffus plan om allt man ska uppnå i framtiden. Senare. Efteråt. Inte just nu. För just nu har man ju sitt jobb att sköta och alla andra måsten. Men någon gång i framtiden, då ska man ta tag i sina drömmar. Söka det där jobbet. Åka på den där resan. Lära sig spela det där instrumentet. Eller som i mitt fall, skriva den där boken.

Jag var bara runt tio år när jag bestämde mig för att jag skulle skriva en bok. Och jag började. Jag började många gånger. Jag var bestämd och passionerad. Men kanske för ung. Som barn har man höga förhoppningar och ambitiösa mål, men jag nådde aldrig ända fram. Istället hittade min kreativitet andra vägar. Jag började spela musik. Jag skrev låtar på rullande band. Jag lärde mig spela gitarr och blev trubadur. Men längst inne visste jag ändå att min passion var att skriva.

Efter femton år som trubadur fann jag mig själv som delägare i ett eventbolag med flera anställda och med en hög press på mig själv att utveckla företaget, sälja och genomföra lyckade uppdrag. Samtidigt hade jag också bildat familj. Min fru såg inte så mycket av sin upptagna man och mina två barn jublade högt när pappa ibland hade en ledig kväll och för en gångs skull kom hem innan läggdags.

Så plötsligt insåg jag vad som höll på att hända, eller rättare sagt, vad som redan hade hänt och som faktiskt pågått en längre tid. Jag var fast i ekorrhjulet. Jag gick upp på morgonen, gjorde mina sysslor, gick till jobbet, hade inte ens tid med en hobby och sov knappt om nätterna. Och så hade det alltså snurrat på ett tag. Vart var passionen? Jag hade förnekat min dröm i drygt trettio år.

Dessutom började jag uppleva att min hälsa blev allt sämre. Jag sov dåligt om nätterna. Jag var ofta orolig inför kommande uppdrag och kände mig allt mer stressad. En höstkväll satt jag och frun och pratade över ett glas vin efter att barnen somnat. Då uttryckte jag min önskan att hitta lugnet i tillvaron. Att få mer tid över till henne och barnen, men att jag inte visste hur det skulle gå till. Hennes svar var lika enkelt som självklart:

”Byt jobb, då.”

Jag skrattade åt det naiva i hennes ord. Hur skulle jag kunna bryta upp från mina invanda rutiner? Vad skulle jag göra istället? Jag hade ju ingen akademisk utbildning att luta mig mot. Inte heller någon yrkesutbildning som skulle göra mig attraktiv på arbetsmarknaden.

Men ändå så hade hon med sitt enkla svar väckt en tanke hos mig. Var det möjligt att vid fyrtiofem års ålder stanna tåget, helt enkelt dra i nödbromsen, och kliva av för att ta ut en ny riktning?

Så mindes jag med ens min passion från barndomen. Ett mål som med åren degraderats till en diffus dröm. En dröm som hela tiden legat och bubblat under ytan och som ploppat upp då och då. Ett mantra som följt mig genom livet.

”Nån gång ska jag skriva en bok.”

Jag och min fru diskuterade halva natten och skissade på möjliga scenarion och morgonen efter vaknade jag med ett nytt hopp i bröstet. Var det möjligt?

En kort tid därefter gjorde jag slag i saken. Jag bestämde mig för att dra i den där nödbromsen. Och samma vecka, nej, samma dag som beslutet var taget satte jag mig ner framför datorn och började skriva på min första bok.

Ett år senare finns min bok ute till försäljning och jag planerar för flera böcker.

Jag hittade ett deltidsjobb som jag trivs fantastiskt bra med och som ger mig tid till allt annat. Jag är hemma nästan alla kvällar i veckan, jag lämnar och hämtar barnen på förskola och skola. Jag handlar och lagar mat. Jag ger frun massage på kvällarna. Och jag skriver lite nästan varje dag. Jag försöker ta hand om mig själv och mina närmaste så mycket jag bara kan. Känner ett inre lugn som jag inte känt på många år.

Jag gjorde förändringen som jag vet många bara drömmer om. Det har inte varit lätt. Det är klart att det är osäkert att kasta sig ut utan vare sig skyddsnät eller fallskärm. Men det går. Om man verkligen vill. Och om man har människor omkring sig som stöttar och hejar på.

När jag nu ställer frågan till mig själv och andra om vad som är viktigast i livet kan jag med gott samvete svara ”att må bra och ta hand om min familj” och känna att det är precis det jag gör. Så du som läser detta, ställ frågan till dig själv så tror jag du får ungefär samma svar.

Men det viktigaste är nog följdfrågan: – Lever du ditt liv i enlighet med din övertygelse? Eller styrs du av andras krav och förväntningar? De där orden som man inte nämner, men som ändå verkar styra de flesta av oss. Karriär, pengar och prestige.

Jag är inte rik och jag kommer nog aldrig bli det heller. Men jag mår bra. Jag sover gott om nätterna. Och jag skriver på en ny bok.

Håkan Mattsson
Författare

 

Tagged with →  
Share →
0 comments
Visit Us On FacebookVisit Us On LinkedinVisit Us On YoutubeVisit Us On PinterestVisit Us On Google PlusCheck Our Feed