Älska och älskas – Kärleksnovell
Idag får du ta del av Susanne Bengtssons andra novell i tävlingen. Båda hennes noveller gick till finalen och hon kom således tvåa med dessa.
Tack Susanne, för att jag du deltog.
Monica
***
Ebba är singel för tillfället och nästa månad är födelsedag nummer 30. Singellivet är inget hon brinner för. Hon är lycklig ägare till hundkillen Buster. Hennes tröst i livet, efter att hon förlorat sin älskade pappa, Björn, i en hjärtattack när hon var fem år och mamma, Britta, för två år sedan i cancer. Det bränner i hjärtat och stockar sig i halsen.
Att älska och älskas varför gör det så ont?
I två år har det varit hon och hennes pälsburna fyrbenta vän i den lilla tvårummaren utan hiss och fem trappor.
Ebba trycker näsan i den mjuka pälsen, sätter på kopplet och springer ner för trapporna.
Hon styr stegen mot parken, njuter av blomdoften som sprider sig i vinden och solskenet som strålar från himmelen. Buster bär i munnen en leksak, som han försiktigt lägger på asfalten, vid övergångsstället. Ibland tror Ebba att han förstår allt som händer runt omkring. Som att han ser den röda gubben på trafikljuset. Ebba ler och tittar ömt ner på sin älskade hund.
I samma ögonblick kommer en bil i hög hastighet runt hörnet. Hack i häl kommer polisen med tjutande däck och larmande sirener. Hennes blick fastnar i blåljusens snurrande ljus.
Ebba hinner aldrig reagera. Med chockad blick ser hon Buster ligga på asfalten, som snabbt färgas röd runt hans päls.
Magen drar ihop sig. En förlamande känsla stryker hennes hjärta. Buster gnyr bedjande mot henne. Ebba faller ner på knä och kramar försiktig sin vän.
Inom henne växer ångesten, som en klump i halsgropen. Hon kan nästan inte andas.
Han får inte dö, inte lämna henne ensam, inte han också.
Ebbas stirrar apatiskt på de kala vita väggarna i väntrummet på veterinärsjukhuset. Solen har för längesedan gått ned i horisonten.
Operationsteamet gör sitt yttersta för att rädda Buster.
Han vaknar aldrig upp ur narkosen.
På hennes näthinna, för evigt inetsat, hans ledsna ögon. Som att han visste att döden hade valt honom.
Hon fingrar på hundkopplet vet inte riktigt vad hon ska göra med det. Buster är död.
Att möta ensamheten i lägenheten, se hundleksakerna och skålarna med den uppätna maten, som ivrigt slickats ren från varje matbit. Förtvivlat sjunker hon ihop på golvet. Varför Buster och inte hon?
Veterinären, Kalle, söker Ebbas blick, ser de våta kinderna.
I sorgens stund finns inga tröstande ord. Han är ju dessutom den som delgivit det tragiska beskedet.
― Finns det någon anhörig du vill att jag kontaktar?
― Nej, skriker hon med en röst som bryts till en viskning, det är bara jag och Buster.
Och nu är det bara jag, hulkar hon fram genom gråtattackerna.
Ebbas förlust av Buster, kastar henne tillbaka till barndomen. Minnena av mor och fars bortgång fyller hennes huvud. Där döden tar alla hon älskar ifrån henne.
Hon snyter sig kraftigt och torkar tårarna.
Som chef på ett medelstort byggföretag finns det inte tid att gråta. Livet måste gå vidare, det vet hon sen tidigare.
Hon flyr in i jobbet och dagens intervjuer avseende tjänsten som platschef. Tjänsten har fått flera intressanta ansökningar. En av dem får Ebbas hjärta att hoppa över ett slag. En lätt rodnad på kinderna gör det svårt att vara professionell. Ebba har förstås känt igen honom på fotografiet på ansökan.
När han nu står livslevande framför hennes ögon, snurrar rummet och hon tappar nästan talförmågan.
Ett hopp spirar i hennes ögon. Känner han igen henne också?
Hans ögon tindrar som smaragder och hans mun har ett leende som kan smälta sten. Ebba tittar snabbt ned i bordet, möter sedan hans ögon. Med en hand som hon hoppas är stadig tar hon Patriks utsträckta hand. Hela hon skakar som ett asplöv.
― Patrik, välkommen till Byggmästarna!
Skärpning nu, mumlar hon för sig själv, du har en intervju att genomföra.
Patriks skrattgropar och glittrande ögon gör henne knäsvag och små fjärilar fladdrar inuti. Ebba sväljer hårt. Herregud, hon kan väl inte anställa honom. Eller kan hon?
Attraktionen sprakar i luften och väcker längtansfulla minnen från skoltiden.
Skolkompisarnas retsamma ton på skolgården ringer i Ebbas öron.
”Patrik och Ebba” så kära i varandra.
De var så unga. Med känslor som ingen av dem kunde sätta namn på. Hon ler åt minnet då Patrik pussade henne på kinden, på rasten inför hela skolan.
Patrik med familj flyttade från stan, då i småskolan. Örngottet i hennes flicksäng var fuktigt av tårar. Länge efteråt. De lovade varandra dyrt och heligt att hålla kontakten. Men till slut blir det mer sällan. Saknaden satt som ett häftstift i hjärtat.
Allt detta är nu glömt och hoppet spirar. Hon harklar sig.
Varför skulle han vara intresserad av henne? Han är ju här för ett jobb.
Med en hastig blick på klockan och den högljutt kurrande magen som talar om att det är dags för mat, föreslår Ebba att de ska äta lunch ihop. Hon har ju en del frågor som hon vill ha svar på. Inte det minsta arbetsrelaterat.
Lunchen går i lättsam ton. Timmarna flyger iväg och skratten flödar mellan tuggorna av lax med grönsaker och sötpotatis. Ebba snurrar en hårslinga mellan fingrarna. Patriks blick liksom fastnar i hennes melerade ögon. I tystnaden hörs bådas hjärtslag dunka i takt.
Hon ser hans mun röra sig. Det tar ett tag innan hon hör vad han säger.
― Jag vill inte skiljas från dig nu när vi hittat varandra igen. Vill du följa med mig ut och dansa ikväll?
Om hon vill. Ebba nyper sig hårt i armen. Hon slår snabbt numret till sin sekreterare och avbokar resten av dagens möten. Hon nästan småspringer hem, för att fixa till sig inför kvällen.
Samtalet med mamma Britta, när hon levde klingar i Ebbas öron.
― Kärleken kommer när man minst anar det.
En plötslig tanke på Buster får hennes ögon att tåras. Hon hoppas att han är glad för hennes skull där uppe i hundhimmelen.
Patrik hämtar henne på kvällen i sin röda sportbil. Hennes hårslingor fladdrar häftigt i vinden, genom den öppna takluckan, på väg till dansrestaurangen.
Ebba går direkt till damrummet, i ett tappert försök att få någon ordning på håret. Genom toadörren hör hon att tempot på musiken ändras till lite lugnare toner.
Hon skyndar ut till Patrik som väntar vid bordet. Hela hon smälter när han tar hennes hand och leder henne till dansgolvet. Hon ler mot hans läppar när han varsamt lägger ena handen mot hennes ryggslut och sin andra hand i hennes, och för hennes kropp i dansens rytmiska rörelser.
Ebba kryper tätt intill honom. Hennes mun söker sig sakta mot Patriks läppar. Med kropparna tätt ihop, försjunker de in i musikens toner.
Älska och älskas kanske inte gör så ont, trots allt, mumlar Ebba tyst för sig själv.
Av Susanne Bengtsson
