Anna – kärleksnovell av Pia Nilsson
Den här kärleksnovellen, skriven av Pia Nilsson, kvalificerade sig också bland treorna.
Tack, Pia, för ditt deltagande och lycka till med skrivandet.
Monica
***
― Hej Anna. Hur är det med dig?
― Nämen hej, det var inte igår. Det är bra.
Egentligen vill Anna skrika ut att det är skit. Hon vet att kommentarerna kommer att komma. Om storlek, träning, tiden på gymmet osv. Det brukar det alltid göra med Astrid. Anna log som hon brukar göra när hon vill hålla med och bara vara neutral.
Den alltid så perfekta Astrid tänkte hon. Kan hon aldrig göra något fel och bli lite tjockare? Måste hon vara så himla snygg och perfekt. Hon som alltid fick de snygga killarna och aldrig ville umgås med bara henne. Hon som tackade nej till gratis bio och fester om inte fler kom. Astrid – klassens favvo. I alla fall då. För 15-20 år sedan eller mer.
― Vilken buffé, har du sett? säger Astrid lite häpet.
― Ja, det är klart jag har men jag har så svårt att välja.
Anna ville vara spydig och hon lyckades.
― Ja jag ska inte välja något av det här alls. Jag …
― Du går på gymmet, avbryter Anna bryskt.
― Inte alls. Jag har slutat för länge sedan. Jag fick. Jag var tvungen att sluta. Det blev för mycket för familjen. För mamma och pappa.
― Jag förstår. Det kan vara svårt med att hinna med familj och tiden på gymmet.
Sarkasmen dryper i tanken men Anna försöker hålla huvudet kallt.
― Jag har ingen egen familj. Jag har min bror, mamma och pappa. Det har inte blivit av.
Anna sneglar på Astrid som rättar till solglasögonen. Ser att det är fuktigt på kinden precis nedanför kanten på glaset och Astrid sträcker sig över buffébordet, efter en servett.
― Du det var inte meningen att låta så brysk. Jag ber om ursäkt. Jag blev bara förvånad att inte du stadgat dig och skaffat hundra ungar som alla andra.
Anna är verkligen ledsen nu och försöker skämta till lite i alla fall.
― Ingen fara Anna. Du har ingen aning om vad som pågår så varför skall du be om ursäkt för det.
Astrid lägger en arm på Anna som för att trösta henne i konversationen.
Vad är det som pågår, tänker hon. Anna känner sig olustig över sig själv och över Astrids tårar. Astrid står kvar och nästan lutar sig lite mot Anna. Hon tycker det känns så och hoppas att det inte är inbillning.
― Ska vi gå, frågar hon plötsligt och känner att hon både vill prata med Astrid och berätta om sig själv, fråga henne hur hon haft det, var hon varit.
Nu var det Astrids tur att se förvånad ut.
― Gå? Härifrån? Från min egen fest?
― Ja. Varför inte. Varför stå här och vara värdinna för något som du egentligen mår skit över?
― Ja. Du har rätt Anna. Du har fan alltid rätt.
― Jag tror inte jag har hört dig svära någon gång förr.
De skrattar till båda två och vänder mot grinden för att gå. Bara lämna den perfekt uppdukade buffén och gå. Som två glada ungdomar som de var för länge sedan. Två vänner.
Solen blänker i bilrutorna och kastar tillbaka de varma solstrålarna från parkeringen utanför. En cyklist kommer rusandes på trottoaren och innan han hinner bromsa så kraschar han rakt in i Astrid. Hon faller baklänges helt utan kontroll och slår huvudet hårt i trottoaren. Anna faller över cyklisten och han stönar under hennes vikt. Luften går ur dem alla tre.
Astrid kravlar sig upp och känner försiktigt på armar och ben. Hon kommer absolut att få en bula i huvudet inom kort. Men det gör inte så ont. Drar ner koftan och rättar till kläderna som hamnat lite på snedden. Tittar sedan på Anna som ligger som en pluffsig säl ovanpå en cyklist, som varken får luft eller kommer loss. Hela situationen är lustig. Tragikomisk skulle hon ha sagt. Ett favoritord. Hon fnittrar till och sedan drar Astrid i Anna och får snart upp henne på fötter igen. Den arga cyklisten borstar av sig löv och smuts innan han tar cykeln och linkar iväg. Inte ett ord säger han. Inte en ursäkt eller något liknande. Felet var faktiskt hans när han kom cyklandes där han absolut inte skulle vara.
― Hur mår du?
― Hur gick det?
Frågorna ställs i munnen på varandra och de ler. Snart skrattar de åt hela situationen och finner inga ord att säga till varandra alls.
Det är så här det ska kännas att skratta med någon, tänker Astrid.
Det är så här det ska vara att känna en naturlig vänskap, tänker Anna. Astrid nickar mot trädgården och den mastigt, uppdukade buffén igen och de båda ler ännu bredare och går tillbaka in.
― Var fan har du varit? En arg mansröst hörs från terrassen.
― Jag …, svarar Astrid men hinner inte längre.
― Hon hjälpte mig som blev påkörd av en idiot här utanför. Var fanns du?
Anna skriker tillbaka för att skydda sin nyfunna, gamla vän igen. Eller hoppet om att de kunde hitta vänskapen i alla fall.
Med stora ilskna steg kommer han stampandes över gräsmattan, fram emot dem båda.
― Varför tänkte du dig inte för? Rusa ut så där på gatan utan att se sig om. Typiskt dig Astrid. Så himla typiskt dig att inte tänka alls.
Han låter inte arg alls. Han låter rädd nu, när Anna tänker efter.
― Kan någon förklara vad fan som pågår, ryter Anna högt. Jag är också här och det var mig han körde på inte henne.
― Anna, jag är sjuk, avbryter Astrid. Det här är min sista fest innan jag läggs in på sjukhuset i övermorgon. Jag skall göra en stor hjärtoperation och har fått väldigt dåliga odds.
Annas hjärta knyts ihop och hon får en stor klump i halsen. Hon kan inte andas. Det flimrar för ögonen och hon försöker svälja.
― Det här är min bror Tom och han skall hjälpa mig och våra föräldrar. Med familjen.
Tårarna tränger upp och det finns inget slut. Med våta kinder kramar Anna om dem båda i ett enda famntag. Ordlöst. Himlen är inte så blå längre. Solen är inte så skarp och bländande. Buffén är helt kass egentligen och hon är arg. Arg på att hon inte tagit vara på vänskapen med Astrid. Vänskap. Kärlek snarare. Hon tar Astrids hand och håller den mot sin bröstkorg.
― Mitt hjärta är stort och fett och oerhört stabilt. Jag skall kämpa för oss båda så mycket jag bara kan. Säg om det är något jag kan göra, Astrid. Vad som helst.
― Du kan följa mig till sjukhuset och säga att du älskar mig.
Av Pia Nilsson
