Drömmannen (novell i tävlingen om Kärlek)
Idag bjuds du på en novell skriven av Susanne Bengtsson. Susanne har tävlat med två fina kärleksnoveller, varav den ena är denna. Tack, Susanne, för ditt bidrag. Hon tillhör semifinalisterna (de som samtliga kom tvåa i tävlingen).
Monica
***
Fia vill stanna tiden. Nyligen separerad och fyllda 30. Den biologiska klockan tickar. Barn vill hon ha, två stycken; en pojke och en flicka – en längtan redan som tonåring.
Hon drar koftan om sig som i en låtsaskram. Med stängda ögon låter hon kroppen minnas en mjuk och kramgo famn, som en nallebjörns.
Hennes kropp värker av lust att uppleva njutningen av en smekande hand. Kärlekslängtan brinner i henne. Hela hon skakar av åtrå. En man att dela livet med står överst på önskelistan. I drömmen älskas Fia hett och passionerat, av en mörkhårig man med blå ögon.
När morgonen gryr försöker hon gnugga drömmen ur ögonen. Slänger av sig det lätt fuktade täcket, låter tvålen vandra över brösten, höfterna ner mot fötterna, som i ett sista försök att låta duschens kalla strålar kyla bort kärlekslängtan från sinnet.
Separationen väcker fortfarande kramp i bröstet och tårarna rullar sakta på hennes kinder. Ångesten nästan kväver henne.
Missfallet blev sista spiken i kistan för deras relation. Kalle, hennes före detta kärlek, gav Fia hela skulden.
Smärtan i magen efter skrapningen är borta men psykiskt är hon inte läkt. Det lilla knytet inuti henne dog i sjunde månaden. Chocken och sorgen sitter som klister runt hennes hjärta. Hon suckar djupt och skakar på huvudet. Hon förstår delvis Kalle, men trots det, grinar bitterheten tillbaka mot henne i spegelbilden.
Fia hör psykologens ord klinga i öronen.
― En ny dag att fånga goda stunder.
Kanske är det dags att släppa skuldtankarna och gå vidare?
Med en snabb blick på klockan ger hon upp alla försök att stävja hårstråna.
Hennes mörka lockiga hår lever sitt eget liv. Frustrerat släpper hon hårborsten på handfatet. Hon vill inte prata om personliga saker och allra minst om missfallet och längtan efter barn.
Det röda läppstiftet på läpparna ger en antydan av säkerhet som Fia egentligen inte har.
― ”Fake it to you make it”, mumlar hon.
Frukostkaffet sörplar hon i sig på stående fot. Slänger ner en banan i handväskan.
Stressen sitter i halsgropen. Hjärtat bultar så hårt, att det nästan hörs i rummet.
Den njutningsfulla drömmen håller henne i ett skruvstäd även på dagarna.
Irriterat smäller hon igen ytterdörren så välkommen-skylten ramlar ner och går i bitar.
― Typiskt, muttrar Fia i bilen.
Framför henne ringlar sig morgontrafiken fram. Solen bränner från en klarblå himmel genom det öppna bilfönstret. Sommarens temperatur visar 30 grader. Svetten rinner efter ryggraden, med stora blöta ringar under armhålorna som lyser igenom den vita blusen. Hon måste komma ihåg att lämna in bilen för att laga AC:n.
― I morgon blir det den längre vägen till jobbet som är mindre trafikerad, mumlar hon för sig själv.
En djup suck slingrar sig ut genom hennes halvöppna mun. Hon önskar det var kväll, att första dagen på nya jobbet var avklarad i receptionen på Hotell Hjärtat. Med andan i halsen och lätt röda kinder spelas nattens dröm upp framför hennes ögon. En hastig titt på klockan väcker henne och hon skakar snabbt av sig nattens heta stund. Tur för henne att anställda har en egen parkeringsplats och att armbandsurets tid, alltid går tio minuter före. För säkerhets skull.
Med bestämda steg kliver hon in genom entrédörren. Mot henne kommer en hund med kopplet slängandes mot golvet. Fia tvärstannar med bultande bröstkorg. En mansröst hörs genom hundens skällande.
― Där är du min rymling, hojtar mannen till hunden som snabbt stannar.
Fia tror inte sina ögon. Han är mörkhårig och har blå ögon.
Hon tar ett stadigt tag i dörrkarmen, askgrå i ansiktet och med stum mun stirrar hon fånigt mot den leende mannen.
Kjell är chefen på företaget, närmare bestämt hennes chef. Hon tittar förstulet på hans händer och ryser till inombords. Hennes sensuella dröm är som bortblåst. Förtrollningen är bruten.
En dag att minnas, tänker hon och går tillbaka till receptionen där en mindre folksamling otåligt inväntar hennes hjälp.
När kyrkklockans klang hörs slå fem slag genom glipan i fönstret, plockar hon raskt ihop sina saker och loggar ut datorn. Slänger handväskan över axeln och går mot utgången. I dörröppningen möter hon mannen igen.
Med klapprande klackar går hon mot bilen, utan att vända sig om. I bilen sjunker hon ihop som ett korthus.
Sorgen som nästan tagit livet av henne har ebbat ut och drömmannen är hon evigt tacksam. En läkande dröm som hjälpte henne igenom ensamheten och smärtan efter missfallet och Kalles sårande ord, som hon redan har glömt.
För första gången på evigheter vaknar hon pigg och utvilad när väckarklockan pinglar. Regnet står som spön i backen. Håret lockar sig som korkskruvar. Innan hon hunnit slänga sig in i bilen, är hon dyngsur.
De två milen till jobbet, genom öppna landskap, är en lisa för själen och muntert sjunger hon med i låten från bilstereons högtalare. Fia är åter sitt karska jag, självkänslan sitter som en aura runt henne.
Pang! En högljudd explosion ljuder i öronen. Fia stannar tvärt och konstaterar att ena däcket är helt platt. På den ensliga och extremt krokiga, lantliga vägen brukar hon vara ensam. Inga bilköer och tutande bilister. Hon älskar naturen som flimrar förbi genom bilrutan och tystnaden. Det vill säga, när bilen har fyra hela däck.
Precis när rösten på assistanskåren svarar, bryts samtalet.
Fia stirrar tyst på den döda telefonen. Så typiskt henne att glömma ladda batteriet.
Fia svär tyst, förbannar sig själv och sitt dåliga minne, blänger ilsket på den helt oskyldiga mobilen.
Plötsligt ekar ett brummande ljud i tystnaden. Fia ställer sig mitt i vägen, jublar av lättnad, när chauffören stannar traktorn. Hans tindrande ögon är blå och under kepsen letar sig en brun hårlock fram. Fia tar ett djupt andetag, hjärtat bankar högljutt och det fladdrar som små fjärilar inuti. På himmelen skingras molnen och solen tittar försiktigt fram. Deras ögon fastnar i varandra. Är det ett tecken på kärlek?
Fia nyper sig i armen.
Hon drömmer väl inte?
Av Susanne Bengtsson
