Ellas julafton – novell
Idag får du ytterligare en finstämd novell, skriven av Lovisa Ehrencrona Friberg, också en av de som deltog i finalen. Lovisa tillhör en av dem som kom i andra-pristagargruppen.
Tack för ditt fina bidrag, Lovisa!
Monica
***
Himlen hade knappt börjat ljusna men morgontrafiken hade kommit igång på väg hem från nattpasset. Så fort han hade sparkat av sig skorna knappade han fram numret till sitt ex.
”Hej! Vad gör Ella på julafton?”
”Det har du inte med att göra. Det är min jul i år.”
”Du har tänkt låta henne vara hos sin moster. Hon borde åtminstone få vara med en av sina föräldrar. Om du inte fixar det så låt mig!”
”Vem har sagt det?”
”Ska du skita i. Varför har inte du sagt något?”
”För att jag visste att du skulle reagera så här.”
”Ja, tro fan det! Min dotter ska inte behöva fira jul utan sina föräldrar.”
”Hon är inte din.”
Tankarna hann snurra åtskilliga varv i tystnaden.
”Vad säger du?”
”Hon är inte din dotter. Så sluta hetsa mig. Annars tar jag henne ifrån dig helt och hållet.”
”Glöm det! Jag tänker inte sluta när det gäller vad som är bäst för min dotter.”
”Hör du inte vad jag säger? Hon är inte din. Det var en kollega.”
Han skakade stumt på huvudet. Hjärtat rusade. Vreden brände bakom ögonlocken.
”Djävla psykopathora!”
Han la på.
Det var inte sant. Bara ännu en av hennes förbannade lögner. Men hur han än sökte i minnet efter stöd, blev han inte lugnare. Så skakigt som deras äktenskap hade varit redan då, för femton år sedan, skulle det mycket väl kunnat stämma.
En kollega. Alla sena kvällar på kontoret. En sån kliché.
Det pep till i telefonen. Ett foto på testresultatet som bevisade att den andre mannen var Ellas pappa.
Han satt och stirrade på skärmen i flera minuter. Sedan reste han sig på skakiga ben och hällde han upp ett stort glas vodka.
Hastigt lät han dimman ta över. I ruset kom nattsvarta tankar till honom. Tankar på blodig hämnd. På död och lidande åt bedragerskan och mannen utan ansikte. Tankar på livets meningslöshet och alla hans misslyckanden. Så småningom gav allt annat vika för sorgen. Med spritens hjälp kunde han gråta utan hämningar.
När tiden återfick en greppbar form hade det hunnit bli sen eftermiddag. Han torkade tårarna och snoret ur ansiktet. Drack ett glas vatten. Gick ett par vändor fram och tillbaka i lägenheten för att samla sig. Han var tvungen att få det gjort förr eller senare.
Hon svarade efter första signalen. Lika kvittrande som alltid.
”Hej, hej!”
Han tog ett djupt andetag.
”Du, jag … Jag har fått reda på att jag inte är din far.”
Han tyckte sig höra hur hon stannade i sorlet av röster och trafik. Världen snurrade omkring honom medan han väntade på att hon skulle säga farväl för alltid.
”Jag vet, pappa. Men jag kommer alltid att vara din dotter.”
Hur kunde hon låta så lugn?
”Är du hemma?”
Han hummade jakande.
Hon fortsatte prata. Om i vilka affärer hon letat efter julklappar, om en film hon hade sett, om problemen med de nya busstidtabellerna. Hon la inte på förrän hon stod i hallen.
Han drog henne intill sig innan hon fått av sig ytterkläderna. Hon lutade sin tinning mot hans bröst och slog armarna om honom.
”Pappa … är du full?”
Han harklade sig generat.
”Ja.”
Han kände sig som motsatsen till den stabila förälder han ville vara. Men hon bara flinade lite medan hon hängde av sig. Han skyndade sig att plocka undan glasen från köksbordet och ta fram pepparkakor. Satte på kaffe.
”Du visste,” konstaterade han med en frågande blick på henne.
Hon lutade nonchalant armbågarna mot bordet.
”Hon har hintat om det i ett år. Visade mig papperna för ett par månader sedan.”
”Varför har du inte sagt något?”
Hennes röst blev plötsligt tunn.
”Jag var rädd att du skulle lämna mig då.”
Han slöt armarna om henne och tårarna välde fram igen.
”Aldrig! Aldrig …”
Av Lovisa Ehrencrona Friberg
