En dag i juli – novell av Maria Hagelbäck
Idag bjuder Maria Hagelbäck dig på en söt novell. Den kom i gruppen med treor i novelltävlingen, framför allt för det oväntade, kärleksfulla slutet.
Tack Maria för att du ville delta i tävlingen och för att du bjuder oss alla på denna novell.
Monica
***
En dag i juli
En dag i mitten av juli. En dag med en himmel utan moln och en sol som sprider lite för mycket värme för att det ska kännas helt behagligt. Asparnas och björkarnas löv fladdrar lite lätt, men vindarna som tar tag i dem är ljumma snarare än kyliga. En dag då människorna vallfärdar till stränderna för att svalka sina varma kroppar.
En sjö. Ett vatten som glittrar likt tusen kristaller och endast små vågor går att skymta. Ett vatten där vassen växer längs kanten, där änderna simmar i par och där det hörs ljud från en motorbåt eller två.
En öppning i vassen. En badplats där handdukarna och picknickfiltarna brer ut sig på en stor gräsplan och sandslottsskapande barn trängs på en liten remsa av sand. En badplats som lockar gammal och ung, och alla däremellan.
Denna dag, en dag i mitten av juli, går han och hon längst stigen som leder fram till badplatsen, stigen omges av en tät skog som upplevs bilda en tunnel; en tunnel mot ljuset. Byns badplats sköts av det lokala fotbollslaget. Så har det alltid varit och så lär det förbli, åtminstone så länge eldsjälarna finns kvar, de som brinner för byn och dess samlingspunkter. Stigen känns lång och ojämn. Han är övertygad om att den blivit längre, men ändå inte; det är en solklar omöjlighet. Han släpper tanken och tar hennes hand i sin. Hennes hand som alltid är lite kall. Så även denna varma sommardag. Deras händer befinner sig på samma våglängd trots att han är betydligt längre – ännu en sak som alltid varit och alltid kommer att förbli. Är det han som har korta armar eller hon som har långa? En sådan sak de aldrig varit överens om, en sak utan vikt i deras liv. Och varför skulle det? Varför skulle längden på ett par armar, eller två, spela någon roll för livet och kärleken?
Där stigen övergår till gräsmatta stannar de upp, hon och han, tittar sig omkring för att hitta en lämplig plats att slå sig ned, med fördel i skuggan denna varma dag i juli. Efter att ha brett ut filten och fått ordning på handdukar, kaffetermosar och böckerna som alltid följer med men som alltid förblir olästa, går de till var sin del av det klottersmyckade omklädningshuset, ett hus märkt av tiden.
Han är redan klar när hon kommer ut och tittar på henne, tittar på hennes kropp som han beundrat och beundrar, som är stark men ändå svag. Hon klär i sin röda baddräkt, en baddräkt som ber om uppmärksamhet, precis som hon gör. Tänk vad livet blivit bra tack vare henne, tänker han. Han ler mot henne, höjer ögonbrynen snabbt, som en liten flört.
Hon ler tillbaka och skrattar. Hon tittar på honom, tänker att det står utom allt tvivel att hon gift sig med rätt man. Dessa intensiva gröna ögon som består av en härlig blandning av mogenhet och barnslighet. Munnen som kysser både mjukt och hårt och händerna som rör med varsamhet.
De går sida vid sida ned mot stranden, hon kan inte låta bli att nypa honom i rumpan.
Han spelar arg och förvånad, ropar ”sisten i ” och kastar sig i vattnet så det bildas stora svallvågor. Hon är inte lika snabb, har aldrig varit. Han tar tag i henne runt midjan, lyfter upp henne och kastar varligt i henne i det solvarma sjövattnet. Med huvudet ovanför vattenytan skakar hon av sig vattnet och plaskar så det sköljer över honom. De skrattar, kramas, pussas, smågnabbas. De plaskar vatten, de simmar, de dyker och de verkar aldrig få nog av denna lek och av varandra.
Leken avbryts av glädjerop från barn på land:
― Mormor! Morfar!
Han och hon vinkar till barnen och tillsammans går de upp från vattnet, hand i hand, och möts av varma barnbarnskramar.
Maria Hagelbäck
