Fruktträdgården (novell)
Idag på lille julafton får du ännu en kärleksnovell. Den här gången är det Adam Jernberg som skrivit den. Adam tillhörde de som kom trea i tävlingen, en grupp på fem personer.
Tack för din fina novell, Adam.
***
Det sägs att kärlek kan stå sig genom tid och rum.
Jag har aldrig förstått det konceptet för evig kärlek, men det visade sig förra veckan att min inställning skulle förändras fundamentalt.
Det hela började med mitt smått desperata husköp, men jag ska ge dig lite bakgrund innan vi kommer till det.
Jag har levt största delen av mitt liv ensam. Min oförmåga att hålla ihop ett förhållande har lett till att jag, 36 år gammal, inte har vare sig barn eller kille, vilket i vårt samhälle verkar sticka i folks ögon. Banklöftet räckte dock till ett litet förfallet torp på landet som jag såg som boten på min tristess i vardagen. Min dröm har alltid varit en stor gård med barn och djur i ett enda stort kaos, ett kaos byggt på sammanhållning och kärlek.
Jag hade nu börjat tappat tron till min dröm och efter tusentals nätdejter tvivlade jag på att finna en man som passade mig och mina drömmar. Omgivningen tyckte att jag var för kräsen men jag visste att jag inte skulle förlåta mig själv om jag nöjde mig med vem som helst. Det var märkligt hur många själviska människor det fanns därute. Något hade hänt med min generation som fick oss att bli själviska och endast med självförverkligande mål i sikte. Ingen passade min form för hur en partner skulle vara. Kanske var det ändå jag som var för kräsen?
Torpet hade en vacker trädgård med många olika fruktträd, visserligen vildvuxna men charmiga, och med lite kärlek skulle det bli riktigt vackert. Om jag skulle bli gammal på egen hand, så skulle det här vara den perfekta platsen för mig att strosa runt bland träd och sjungande fåglar. Trädgården låg längs med en landsväg och det tog inte lång tid innan nyfikna ortsbor började stanna till på promenaden för att prata med dåren som hade köpt detta ruckel. Ibland kom en och annan kille i lämplig ålder men som snart visade sig vara upptagen eller på tok för oformbar för mig. Dagligen när jag försökte få ordning i trädgården stannade någon för att prata.
En sen augustikväll kom en äldre dam med rollator gående längs med vägen. Det såg svårt ut och hjulen på rollatorn verkade spjärna emot för varje steg.
”Hej, vill du ha hjälp”, frågade jag rakt ut utan att tänka mig för.
”Det går bra, flicka lilla. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig med trädgården. Jag hörde från en bekant att du tagit dig an fruktgården.”
Hon tystnade med en eftertänksam blick innan hon fortsatte.
”En gång i tiden kallade jag det för mitt hem.”
Jag blev ställd och visste inte hur jag skulle besvara kvinnans påstående. Innan jag hann formulera en mening fortsatte hon.
”Ser du plommonträden där borta? Vi satte varsin stickling när vi flyttade hit, en gul och en blå, tätt mot varandra. Först tänkte vi kanske mest som en tävling för att se vilken som skulle växa sig stark. Men som du ser tog sig båda två. Stammarna slingrande, vridande sig om varandra, precis så starka som vår kärlek växte sig. Grenarna spretar åt olika håll likt våra val och intressen men kärnan är stammarna som stadigt håller tag om varandra, alltid nära och med en känsla av tillgivenhet.”
Det var ett vackert träd eller vackra träd som i toppen hade ett överflöd med gula och blå plommon. Hennes berättelse gjorde att de nu såg magiska ut. Det var som om de hade en glöd inom sig som nu trängde ut. Jag tittade på damen som var synbart tårögd. Hon torkade bort fukten från sina kinder innan hon fortsatte.
”Jag ångrar inte något i mitt liv. Jag har levt länge och det svåra jag har utstått har gjort att jag kunnat se det fina i livet. Vi träffades sent, jag och min Lennart, så några barn blev det aldrig. Det gjorde mig inget, men trädgården skulle må bra av små springande barnfötter. Alla magiska sommarnätter vi dansat runt i trädgården, är de upplevelserna som gör livet värt att leva. Men nu är jag trött och jag saknar min Lennart så oerhört mycket. Döden skrämmer mig inte längre. Det är blott ett gupp på vägen mot något nytt och skulle det leda till evig vila så är jag tacksam för min tid här. Låt mig ge dig ett råd. Väljer du att inte leva av oro för vad som kan gå fel är jag rädd att du kommer ångra dig när allt ska summeras. Tiden flyter förbi oavsett dina val. Ta vara på allt det vackra och kom ihåg att kärlek bygger på viljan till uppoffring.”
Hon log mot mig och började skjuta sin gnisslande rollator ner för den ojämna vägen. Jag bara stod där och sa inte ett ord. Något inom mig brast och jag kunde inte hålla tillbaka mina tårar. Jag vet inte om det berodde på att jag tyckte det var fint eller om historien träffade rakt i hjärtat men det var något som hände med mig och med min syn på kärleken.
När jag öppnade upp den låsta porten jag burit runt på så tog det ungefär en vecka innan jag mötte Dennis. Tillsammans har vi tagit oss an torpet och dess fruktträdgård. Vi kommer att få ett fint liv här. Som personer är vi så olika som vi kan bli, men jag försöker se de små sakerna vi har gemensamt i stället för att fokusera på våra olikheter. Dessutom känner jag redan den ovillkorliga kärleken till en växande individ inom mig. Snart kommer också trädgården ha ett barn springande runt på äventyr mellan träden och buskarna och jag kan berätta historien om de kramande plommonträden.
Tyvärr såg jag aldrig damen med rollatorn mer efter vårt möte och ingen av grannarna verkar veta vem hon var, men jag är henne evigt tacksam.
Av Adam Jernberg
