Gästbloggare Per Lindskog

Recension noveller ur boken ”Jul igen”

Idag är det den 5 december och jag inleder med två recensioner ur ovanstående bok. Den ena är skriven av Eva Sjögren och heter ”Panik i natten” och den andra är skriven av Jesper Berg ”Barnens magi”.

Evas novell får 4 av 5 baserat på knorren på slutet i novellen som är härligt skriven. Jespers novell får 3 av 5. Det är en fin julnovell men med lite sorgliga inslag och en gnutta hopp.

Missa inte att köpa boken ”Jul igen” till mitt inköpspris. Först till kvarn – se kalendern den 3e.

***

I samband med Skrivinspo i Malmö, träffade jag Per och Snezana Lindskog. Jag lovade läsa Snezanas bok och gjorde därefter en bokrecension. Den kan du läsa mer om här.

Snezana har också gästbloggat hos mig. Här kan du läsa hennes blogginlägg.

Nu är det dags för Pers inlägg. Kul att du ville skriva här på min sida, Per.
Tack!
Monica

När skrivandet blir en gemensam nämnare

År 2011 den 18 juni förändrades mitt liv totalt. Den dagen fick jag uppleva ett överväldigande kärleksmöte som inte slutade där. Ju mer jag och Snezana träffades desto mer blev vi varse gemenskapen. Det som visade sig bestå är det gemensamma bildintresset och framför allt skrivandet. Vi provade oss fram, testade stafettskrivning, delade texter. Jag lät henne skriva delar av min bok som vi sedan tillsammans skrev om. Hon fick skriva ett par kapitel. Våra texter smälte samman, man kunde inte särskilja dem och säga, det här har jag skrivit, eller detta är mina ord.

Vi kompletterar varandra. Jag kan med en snabb blick på en text hitta ett stavfel. Snezana brukar ha många stavfel, vilket hon anser att det är ok att berätta. Hon är dyslektiker och har lite svårt för dubbelteckning. Att komplettera varandra är en stor grej, rentav en gåva. Idag arbetar vi på våra gemensamma texter via Google drive. Där vi korrigerar, lägger till och kan skriva i en och samma text. Det som också är helt otroligt är att vi sporrar varandra till olika projekt. Och är vi inte synkade och ligger på samma arbetslustnivå händer det ofta, när en av oss kommer igång, att det smittar.

Jag har alltid skrivit och de skrivna orden har blivit många. En gedigen dagbok finns lagrad sedan början av 70-talet. Omfånget är stort, lika stort som sju och en halv volym av trilogin om Sagan om ringen och antalet ord växer för var dag som går. Många dagar kan det bli mer än en A4-sida. Vardagliga händelser lagras i Word men också tankar och reflektioner.

Idag har jag och Snezana drygt sju år bakom oss. Känns som att vi har känt varandra i evigheter men känslomässigt växer vi. Fortfarande lär vi av varandra och lever på den härliga uppmuntran som vi så gärna bjuder varandra på. Vi gör nog som många andra, flödesskriver och hittar på andra sätt som sporrar skrivande, till exempel har vi deltagit i “Skrivsprånget” på Facebook och ibland använt oss av olika ”börjor” på nätet. Vi arrangerar och deltar i skrivmaraton med andra skrivvänner. Snezana hittar på olika sätt. Vi pratar ofta fram berättelser, som ibland blir till noveller. Samarbetet har inga gränser. Hoppas att det fortsätter så för det känns verkligen som om handen har hittat rätt storlek på handsken.

Här har du länkar till Pers och Snezanas sidor:

https://perabl.com/

https://skrivparet.blog/

Gästbloggare Kikki Sandström

Kikki och jag känner varandra via sociala medier. Kikki har nyligen skrivit ytterligare en barnbok, precis som jag gjorde 2017 och förhoppningsvis även kommer att göra 2019. Här är Kikkis blogginlägg. Kanske kan det bli en bokrecension av Kikkis bok lite längre fram för ni vet säkert att jag har boktips och recensioner varje måndag.
Lycka till med boklanseringen, Kikki.

Jag önskar er alla en härlig läsvecka – båda stora och små
Monica

Att skapa livlig fantasi

Jag har tänkt mycket på hur vi vuxna tillrättalägger de miljöer barnen växer upp i och serverar dem färdiga lösningar efter vårt eget huvud. Det kan handla om olika saker; hur vi inreder barnens rum för lek, lekplatsernas utformning och barnböckers innehåll av text och bilder. Allt är fixt och färdigt.

Ett riktigt skräckexempel enligt min mening kommer här: I anslutning till sjukhuset på min ort är lekredskapen utomhus prydligt uppmärkta. Där ser man tydliga skyltar med texten rutschkana, karusell, flodhäst, gungbräda, snurrgunga etc. Varför det undrar jag? Varför inte låta barnens fantasi bestämma vad lekredskapen ska vara i just det ögonblicket? Det kan skapa livlig fantasi.

Själv växte jag upp under 1950–60-talet och då fanns inte alla dessa färdiga lösningar. Grannflickans lekstuga blev en saloon och utanför jagade sheriffen bovarna som givetvis blev skjutna och fick räkna till 100 för att sedan återuppstå (hur vi fick det att funka minns jag inte). Gungan i farmors tvättställning, blev en trapets där vi lekte cirkusakrobater.

63 år gammal beslöt jag mig för att skriva en barnbok. Längre än så sträckte sig inte mina planer. Men fantasin räckte desto längre.

För precis ett år sedan kom min första barnbok ”I Rävens Spår – en äventyrssaga” och i november i år kommer ”Bessie – Ett sjöodjur har landat”.

Båda är egenutgivna högläsningsböcker för barn 3–6 år. Båda saknar bilder förutom på omslaget och vinjettbilder i början av varje kapitel. Varför det? Därför att jag vill trigga igång barnens fantasi så att de skapar sina egna bilder. Allt medan någon vuxen läser för dem och pratar om texten.

Och alla barnböcker behöver inte innehålla bilder i massor. Det finns en plats även för mitt sätt att tänka kring ordet som fantasiskapare. Fantasi och kreativitet är på sätt och vis två sidor av samma mynt. Och visst behövs både fantasi och kreativitet även i vår vuxna värld.

Kikki Sandström
Inspiratör och författare

Gästbloggare Snezana Lindskog

I samband med Skrivinspo-dagen i Malmö i år, då jag mötte Snezana, lovade jag recensera hennes bok. Så har också skett. Du kan läsa recensionen här (länk till recensionen).

Nu är det dags att presentera Snezana lite mer. Här kan du läsa hennes gästblogginlägg.

Från obetydlig, menlös och kuvad till målmedveten, stark och framåtsträvande

Det tog ett decennium att förändra mig, säger Snezana, och fortsätter:

Hade mitt liv varit lagom lugnt och slätstruket hade jag inte behövt ta denna märkliga, omvälvande resa.
När man befinner sig i en avgrund måste man uppåt. Någon gång vid mina 42 år hände så många märkligheter att jag konstaterade att en resa var nödvändig om jag skulle överleva.

Tänker ofta på mig själv som musen som höll på att drunkna i gräddskålen. För att överleva sprattlade han så mycket och använde svansen så att grädden tillslut blev tjock.

Efter 17 år med en psykopat i ett bottenlöst träskhål med gyttja upp till hakan, var den enda möjliga vägen att klättra uppåt med jävlar anamma. Det som blev avgörande var ett trauma där mina barn var i fara. I sådana lägen blir jag som en lejoninna eller en björnmoder. Går till attack. Att känna sig som en rebell mitt i livet är en besynnerlig upplevelse, men så stark. För att bevisa både för mig själv och för den närmaste vänkretsen och familjen ­­– för det var de som blev matade och uppfattade den skeva bilden av mig – krävdes det att bevisa motsatsen.

Det märkligaste av allt var att under min väg uppåt till ytan blev jag diagnostiserad med Bipolaritet typ 1. Ibland när jag tänker tillbaka på den tiden så undrar jag om inte sjukdomen blev en välsignelse som gjorde det möjligt att nå målet.

Under min maniska period, som varade i flera år läste jag in gymnasiet, läste in ett collegeår och lärarutbildningen med ett par extra kurser för att säkra framtiden. När jag insåg hur mycket kreativiteten betydde för mig och hur den banade väg mot önskvärda mål fanns det ingenting som kunde stoppa mig. En del photoshopkurser över nätet och ett eget utforskande var också ett av målen eftersom bildskapande är en av mina talanger och ger mig ro. Det som jag behövde och ville förverkliga fanns som en idé sedan många år tillbaka. Jag ville skriva en bok om människorna på järnåldern. 2014 blev ”råmanuset” till boken ”Av gudarna märkta” klart. I år den 11 juli släpptes boken.

Idag är jag halvvägs framme vid målet för nu har jag hittat flera nya mål att sträva mot. Som människa slutar man inte att utvecklas.

Jag känner mig så nöjd med min resa. Idag vet jag att Winston Churchills ord
”Inget är omöjligt – Det omöjliga tar bara lite längre tid”
som jag har haft som motto, verkligen stämmer.

Snezana Lindskog