Currently viewing the category: "Inspiration"

Fruktträdgården (novell)

Idag på lille julafton får du ännu en kärleksnovell. Den här gången är det Adam Jernberg som skrivit den. Adam tillhörde de som kom trea i tävlingen, en grupp på fem personer.

Tack för din fina novell, Adam.

***

Det sägs att kärlek kan stå sig genom tid och rum.
Jag har aldrig förstått det konceptet för evig kärlek, men det visade sig förra veckan att min inställning skulle förändras fundamentalt.
Det hela började med mitt smått desperata husköp, men jag ska ge dig lite bakgrund innan vi kommer till det.
Jag har levt största delen av mitt liv ensam. Min oförmåga att hålla ihop ett förhållande har lett till att jag, 36 år gammal, inte har vare sig barn eller kille, vilket i vårt samhälle verkar sticka i folks ögon. Banklöftet räckte dock till ett litet förfallet torp på landet som jag såg som boten på min tristess i vardagen. Min dröm har alltid varit en stor gård med barn och djur i ett enda stort kaos, ett kaos byggt på sammanhållning och kärlek.
Jag hade nu börjat tappat tron till min dröm och efter tusentals nätdejter tvivlade jag på att finna en man som passade mig och mina drömmar. Omgivningen tyckte att jag var för kräsen men jag visste att jag inte skulle förlåta mig själv om jag nöjde mig med vem som helst. Det var märkligt hur många själviska människor det fanns därute. Något hade hänt med min generation som fick oss att bli själviska och endast med självförverkligande mål i sikte. Ingen passade min form för hur en partner skulle vara. Kanske var det ändå jag som var för kräsen?

Torpet hade en vacker trädgård med många olika fruktträd, visserligen vildvuxna men charmiga, och med lite kärlek skulle det bli riktigt vackert. Om jag skulle bli gammal på egen hand, så skulle det här vara den perfekta platsen för mig att strosa runt bland träd och sjungande fåglar. Trädgården låg längs med en landsväg och det tog inte lång tid innan nyfikna ortsbor började stanna till på promenaden för att prata med dåren som hade köpt detta ruckel. Ibland kom en och annan kille i lämplig ålder men som snart visade sig vara upptagen eller på tok för oformbar för mig. Dagligen när jag försökte få ordning i trädgården stannade någon för att prata.

Fruktträdgården

En sen augustikväll kom en äldre dam med rollator gående längs med vägen. Det såg svårt ut och hjulen på rollatorn verkade spjärna emot för varje steg.

”Hej, vill du ha hjälp”, frågade jag rakt ut utan att tänka mig för.

”Det går bra, flicka lilla. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig med trädgården. Jag hörde från en bekant att du tagit dig an fruktgården.”
Hon tystnade med en eftertänksam blick innan hon fortsatte.

”En gång i tiden kallade jag det för mitt hem.”

Jag blev ställd och visste inte hur jag skulle besvara kvinnans påstående. Innan jag hann formulera en mening fortsatte hon.

”Ser du plommonträden där borta? Vi satte varsin stickling när vi flyttade hit, en gul och en blå, tätt mot varandra. Först tänkte vi kanske mest som en tävling för att se vilken som skulle växa sig stark. Men som du ser tog sig båda två. Stammarna slingrande, vridande sig om varandra, precis så starka som vår kärlek växte sig. Grenarna spretar åt olika håll likt våra val och intressen men kärnan är stammarna som stadigt håller tag om varandra, alltid nära och med en känsla av tillgivenhet.”

Det var ett vackert träd eller vackra träd som i toppen hade ett överflöd med gula och blå plommon. Hennes berättelse gjorde att de nu såg magiska ut. Det var som om de hade en glöd inom sig som nu trängde ut. Jag tittade på damen som var synbart tårögd. Hon torkade bort fukten från sina kinder innan hon fortsatte.

”Jag ångrar inte något i mitt liv. Jag har levt länge och det svåra jag har utstått har gjort att jag kunnat se det fina i livet. Vi träffades sent, jag och min Lennart, så några barn blev det aldrig. Det gjorde mig inget, men trädgården skulle må bra av små springande barnfötter. Alla magiska sommarnätter vi dansat runt i trädgården, är de upplevelserna som gör livet värt att leva. Men nu är jag trött och jag saknar min Lennart så oerhört mycket. Döden skrämmer mig inte längre. Det är blott ett gupp på vägen mot något nytt och skulle det leda till evig vila så är jag tacksam för min tid här. Låt mig ge dig ett råd. Väljer du att inte leva av oro för vad som kan gå fel är jag rädd att du kommer ångra dig när allt ska summeras. Tiden flyter förbi oavsett dina val. Ta vara på allt det vackra och kom ihåg att kärlek bygger på viljan till uppoffring.”

Hon log mot mig och började skjuta sin gnisslande rollator ner för den ojämna vägen. Jag bara stod där och sa inte ett ord. Något inom mig brast och jag kunde inte hålla tillbaka mina tårar. Jag vet inte om det berodde på att jag tyckte det var fint eller om historien träffade rakt i hjärtat men det var något som hände med mig och med min syn på kärleken.

När jag öppnade upp den låsta porten jag burit runt på så tog det ungefär en vecka innan jag mötte Dennis. Tillsammans har vi tagit oss an torpet och dess fruktträdgård. Vi kommer att få ett fint liv här. Som personer är vi så olika som vi kan bli, men jag försöker se de små sakerna vi har gemensamt i stället för att fokusera på våra olikheter. Dessutom känner jag redan den ovillkorliga kärleken till en växande individ inom mig. Snart kommer också trädgården ha ett barn springande runt på äventyr mellan träden och buskarna och jag kan berätta historien om de kramande plommonträden.

Tyvärr såg jag aldrig damen med rollatorn mer efter vårt möte och ingen av grannarna verkar veta vem hon var, men jag är henne evigt tacksam.

Av Adam Jernberg

Älska och älskas – Kärleksnovell

Idag får du ta del av Susanne Bengtssons andra novell i tävlingen. Båda hennes noveller gick till finalen och hon kom således tvåa med dessa.

Tack Susanne, för att jag du deltog.

Monica

***

Ebba är singel för tillfället och nästa månad är födelsedag nummer 30. Singellivet är inget hon brinner för. Hon är lycklig ägare till hundkillen Buster. Hennes tröst i livet, efter att hon förlorat sin älskade pappa, Björn, i en hjärtattack när hon var fem år och mamma, Britta, för två år sedan i cancer. Det bränner i hjärtat och stockar sig i halsen.

Att älska och älskas varför gör det så ont?

 

I två år har det varit hon och hennes pälsburna fyrbenta vän i den lilla tvårummaren utan hiss och fem trappor.
Ebba trycker näsan i den mjuka pälsen, sätter på kopplet och springer ner för trapporna.

Hon styr stegen mot parken, njuter av blomdoften som sprider sig i vinden och solskenet som strålar från himmelen. Buster bär i munnen en leksak, som han försiktigt lägger på asfalten, vid övergångsstället. Ibland tror Ebba att han förstår allt som händer runt omkring. Som att han ser den röda gubben på trafikljuset. Ebba ler och tittar ömt ner på sin älskade hund.

 

I samma ögonblick kommer en bil i hög hastighet runt hörnet. Hack i häl kommer polisen med tjutande däck och larmande sirener. Hennes blick fastnar i blåljusens snurrande ljus.
Ebba hinner aldrig reagera. Med chockad blick ser hon Buster ligga på asfalten, som snabbt färgas röd runt hans päls.
Magen drar ihop sig. En förlamande känsla stryker hennes hjärta. Buster gnyr bedjande mot henne. Ebba faller ner på knä och kramar försiktig sin vän.

Inom henne växer ångesten, som en klump i halsgropen. Hon kan nästan inte andas.
Han får inte dö, inte lämna henne ensam, inte han också.
Ebbas stirrar apatiskt på de kala vita väggarna i väntrummet på veterinärsjukhuset. Solen har för längesedan gått ned i horisonten.
Operationsteamet gör sitt yttersta för att rädda Buster.

Han vaknar aldrig upp ur narkosen.

På hennes näthinna, för evigt inetsat, hans ledsna ögon. Som att han visste att döden hade valt honom.
Hon fingrar på hundkopplet vet inte riktigt vad hon ska göra med det. Buster är död.
Att möta ensamheten i lägenheten, se hundleksakerna och skålarna med den uppätna maten, som ivrigt slickats ren från varje matbit. Förtvivlat sjunker hon ihop på golvet. Varför Buster och inte hon?

Veterinären, Kalle, söker Ebbas blick, ser de våta kinderna.
I sorgens stund finns inga tröstande ord. Han är ju dessutom den som delgivit det tragiska beskedet.

― Finns det någon anhörig du vill att jag kontaktar?
― Nej, skriker hon med en röst som bryts till en viskning, det är bara jag och Buster.
Och nu är det bara jag, hulkar hon fram genom gråtattackerna.
Ebbas förlust av Buster, kastar henne tillbaka till barndomen. Minnena av mor och fars bortgång fyller hennes huvud. Där döden tar alla hon älskar ifrån henne.

 

Hon snyter sig kraftigt och torkar tårarna.

Som chef på ett medelstort byggföretag finns det inte tid att gråta. Livet måste gå vidare, det vet hon sen tidigare.

Hon flyr in i jobbet och dagens intervjuer avseende tjänsten som platschef. Tjänsten har fått flera intressanta ansökningar. En av dem får Ebbas hjärta att hoppa över ett slag. En lätt rodnad på kinderna gör det svårt att vara professionell. Ebba har förstås känt igen honom på fotografiet på ansökan.

 

När han nu står livslevande framför hennes ögon, snurrar rummet och hon tappar nästan talförmågan.

Ett hopp spirar i hennes ögon. Känner han igen henne också?

Hans ögon tindrar som smaragder och hans mun har ett leende som kan smälta sten. Ebba tittar snabbt ned i bordet, möter sedan hans ögon. Med en hand som hon hoppas är stadig tar hon Patriks utsträckta hand. Hela hon skakar som ett asplöv.

―  Patrik, välkommen till Byggmästarna!

Skärpning nu, mumlar hon för sig själv, du har en intervju att genomföra.
Patriks skrattgropar och glittrande ögon gör henne knäsvag och små fjärilar fladdrar inuti. Ebba sväljer hårt. Herregud, hon kan väl inte anställa honom. Eller kan hon?

 

Attraktionen sprakar i luften och väcker längtansfulla minnen från skoltiden.

Skolkompisarnas retsamma ton på skolgården ringer i Ebbas öron.

”Patrik och Ebba” så kära i varandra.
De var så unga. Med känslor som ingen av dem kunde sätta namn på. Hon ler åt minnet då Patrik pussade henne på kinden, på rasten inför hela skolan.
Patrik med familj flyttade från stan, då i småskolan. Örngottet i hennes flicksäng var fuktigt av tårar. Länge efteråt. De lovade varandra dyrt och heligt att hålla kontakten. Men till slut blir det mer sällan. Saknaden satt som ett häftstift i hjärtat.

Allt detta är nu glömt och hoppet spirar. Hon harklar sig.
Varför skulle han vara intresserad av henne? Han är ju här för ett jobb.

 

Med en hastig blick på klockan och den högljutt kurrande magen som talar om att det är dags för mat, föreslår Ebba att de ska äta lunch ihop. Hon har ju en del frågor som hon vill ha svar på. Inte det minsta arbetsrelaterat.
Lunchen går i lättsam ton. Timmarna flyger iväg och skratten flödar mellan tuggorna av lax med grönsaker och sötpotatis. Ebba snurrar en hårslinga mellan fingrarna. Patriks blick liksom fastnar i hennes melerade ögon. I tystnaden hörs bådas hjärtslag dunka i takt.

Hon ser hans mun röra sig. Det tar ett tag innan hon hör vad han säger.
― Jag vill inte skiljas från dig nu när vi hittat varandra igen. Vill du följa med mig ut och dansa ikväll?

 

Om hon vill. Ebba nyper sig hårt i armen. Hon slår snabbt numret till sin sekreterare och avbokar resten av dagens möten. Hon nästan småspringer hem, för att fixa till sig inför kvällen.

Samtalet med mamma Britta, när hon levde klingar i Ebbas öron.
― Kärleken kommer när man minst anar det.

 

En plötslig tanke på Buster får hennes ögon att tåras. Hon hoppas att han är glad för hennes skull där uppe i hundhimmelen.

 

Patrik hämtar henne på kvällen i sin röda sportbil. Hennes hårslingor fladdrar häftigt i vinden, genom den öppna takluckan, på väg till dansrestaurangen.
Ebba går direkt till damrummet, i ett tappert försök att få någon ordning på håret. Genom toadörren hör hon att tempot på musiken ändras till lite lugnare toner.

Älska och älskas - dansHon skyndar ut till Patrik som väntar vid bordet. Hela hon smälter när han tar hennes hand och leder henne till dansgolvet. Hon ler mot hans läppar när han varsamt lägger ena handen mot hennes ryggslut och sin andra hand i hennes, och för hennes kropp i dansens rytmiska rörelser.
Ebba kryper tätt intill honom. Hennes mun söker sig sakta mot Patriks läppar. Med kropparna tätt ihop, försjunker de in i musikens toner.

Älska och älskas kanske inte gör så ont, trots allt, mumlar Ebba tyst för sig själv.

 

Av Susanne Bengtsson

 

Ellas julafton – novell

Idag får du ytterligare en finstämd novell, skriven av Lovisa Ehrencrona Friberg, också en av de som deltog i finalen. Lovisa tillhör en av dem som kom i andra-pristagargruppen.

Tack för ditt fina bidrag, Lovisa!

Monica

***

Himlen hade knappt börjat ljusna men morgontrafiken hade kommit igång på väg hem från nattpasset. Så fort han hade sparkat av sig skorna knappade han fram numret till sitt ex.
”Hej! Vad gör Ella på julafton?”
”Det har du inte med att göra. Det är min jul i år.”
”Du har tänkt låta henne vara hos sin moster. Hon borde åtminstone få vara med en av sina föräldrar. Om du inte fixar det så låt mig!”
”Vem har sagt det?”
”Ska du skita i. Varför har inte du sagt något?”
”För att jag visste att du skulle reagera så här.”
”Ja, tro fan det! Min dotter ska inte behöva fira jul utan sina föräldrar.”
”Hon är inte din.”
Tankarna hann snurra åtskilliga varv i tystnaden.
”Vad säger du?”
”Hon är inte din dotter. Så sluta hetsa mig. Annars tar jag henne ifrån dig helt och hållet.”
”Glöm det! Jag tänker inte sluta när det gäller vad som är bäst för min dotter.”
”Hör du inte vad jag säger? Hon är inte din. Det var en kollega.”
Han skakade stumt på huvudet. Hjärtat rusade. Vreden brände bakom ögonlocken.
”Djävla psykopathora!”
Han la på.
Det var inte sant. Bara ännu en av hennes förbannade lögner. Men hur han än sökte i minnet efter stöd, blev han inte lugnare. Så skakigt som deras äktenskap hade varit redan då, för femton år sedan, skulle det mycket väl kunnat stämma.
En kollega. Alla sena kvällar på kontoret. En sån kliché.
Det pep till i telefonen. Ett foto på testresultatet som bevisade att den andre mannen var Ellas pappa.
Han satt och stirrade på skärmen i flera minuter. Sedan reste han sig på skakiga ben och hällde han upp ett stort glas vodka.
Hastigt lät han dimman ta över. I ruset kom nattsvarta tankar till honom. Tankar på blodig hämnd. På död och lidande åt bedragerskan och mannen utan ansikte. Tankar på livets meningslöshet och alla hans misslyckanden. Så småningom gav allt annat vika för sorgen. Med spritens hjälp kunde han gråta utan hämningar.
Ellas julaftonNär tiden återfick en greppbar form hade det hunnit bli sen eftermiddag. Han torkade tårarna och snoret ur ansiktet. Drack ett glas vatten. Gick ett par vändor fram och tillbaka i lägenheten för att samla sig. Han var tvungen att få det gjort förr eller senare.
Hon svarade efter första signalen. Lika kvittrande som alltid.
”Hej, hej!”
Han tog ett djupt andetag.
”Du, jag …  Jag har fått reda på att jag inte är din far.”
Han tyckte sig höra hur hon stannade i sorlet av röster och trafik. Världen snurrade omkring honom medan han väntade på att hon skulle säga farväl för alltid.
”Jag vet, pappa. Men jag kommer alltid att vara din dotter.”
Hur kunde hon låta så lugn?
”Är du hemma?”
Han hummade jakande.
Hon fortsatte prata. Om i vilka affärer hon letat efter julklappar, om en film hon hade sett, om problemen med de nya busstidtabellerna. Hon la inte på förrän hon stod i hallen.
Han drog henne intill sig innan hon fått av sig ytterkläderna. Hon lutade sin tinning mot hans bröst och slog armarna om honom.
”Pappa … är du full?”
Han harklade sig generat.
”Ja.”
Han kände sig som motsatsen till den stabila förälder han ville vara. Men hon bara flinade lite medan hon hängde av sig. Han skyndade sig att plocka undan glasen från köksbordet och ta fram pepparkakor. Satte på kaffe.
”Du visste,” konstaterade han med en frågande blick på henne.
Hon lutade nonchalant armbågarna mot bordet.
”Hon har hintat om det i ett år. Visade mig papperna för ett par månader sedan.”
”Varför har du inte sagt något?”
Hennes röst blev plötsligt tunn.
”Jag var rädd att du skulle lämna mig då.”
Han slöt armarna om henne och tårarna välde fram igen.
”Aldrig! Aldrig …”

Av Lovisa Ehrencrona Friberg

Drömmannen (novell i tävlingen om Kärlek)

Idag bjuds du på en novell skriven av Susanne Bengtsson. Susanne har tävlat med två fina kärleksnoveller, varav den ena är denna. Tack, Susanne, för ditt bidrag. Hon tillhör semifinalisterna (de som samtliga kom tvåa i tävlingen).

Monica

***

Fia vill stanna tiden. Nyligen separerad och fyllda 30. Den biologiska klockan tickar. Barn vill hon ha, två stycken; en pojke och en flicka – en längtan redan som tonåring.

Hon drar koftan om sig som i en låtsaskram. Med stängda ögon låter hon kroppen minnas en mjuk och kramgo famn, som en nallebjörns.

Hennes kropp värker av lust att uppleva njutningen av en smekande hand. Kärlekslängtan brinner i henne. Hela hon skakar av åtrå. En man att dela livet med står överst på önskelistan. I drömmen älskas Fia hett och passionerat, av en mörkhårig man med blå ögon.
När morgonen gryr försöker hon gnugga drömmen ur ögonen. Slänger av sig det lätt fuktade täcket, låter tvålen vandra över brösten, höfterna ner mot fötterna, som i ett sista försök att låta duschens kalla strålar kyla bort kärlekslängtan från sinnet.

Separationen väcker fortfarande kramp i bröstet och tårarna rullar sakta på hennes kinder. Ångesten nästan kväver henne.
Missfallet blev sista spiken i kistan för deras relation. Kalle, hennes före detta kärlek, gav Fia hela skulden.

Smärtan i magen efter skrapningen är borta men psykiskt är hon inte läkt. Det lilla knytet inuti henne dog i sjunde månaden. Chocken och sorgen sitter som klister runt hennes hjärta. Hon suckar djupt och skakar på huvudet. Hon förstår delvis Kalle, men trots det, grinar bitterheten tillbaka mot henne i spegelbilden.
Fia hör psykologens ord klinga i öronen.
― En ny dag att fånga goda stunder.
Kanske är det dags att släppa skuldtankarna och gå vidare?

 

Med en snabb blick på klockan ger hon upp alla försök att stävja hårstråna.
Hennes mörka lockiga hår lever sitt eget liv. Frustrerat släpper hon hårborsten på handfatet. Hon vill inte prata om personliga saker och allra minst om missfallet och längtan efter barn.
Det röda läppstiftet på läpparna ger en antydan av säkerhet som Fia egentligen inte har.

― ”Fake it to you make it”, mumlar hon.
Frukostkaffet sörplar hon i sig på stående fot. Slänger ner en banan i handväskan.
Stressen sitter i halsgropen. Hjärtat bultar så hårt, att det nästan hörs i rummet.
Den njutningsfulla drömmen håller henne i ett skruvstäd även på dagarna.

Irriterat smäller hon igen ytterdörren så välkommen-skylten ramlar ner och går i bitar.

― Typiskt, muttrar Fia i bilen.

Framför henne ringlar sig morgontrafiken fram. Solen bränner från en klarblå himmel genom det öppna bilfönstret. Sommarens temperatur visar 30 grader. Svetten rinner efter ryggraden, med stora blöta ringar under armhålorna som lyser igenom den vita blusen. Hon måste komma ihåg att lämna in bilen för att laga AC:n.

― I morgon blir det den längre vägen till jobbet som är mindre trafikerad, mumlar hon för sig själv.

En djup suck slingrar sig ut genom hennes halvöppna mun. Hon önskar det var kväll, att första dagen på nya jobbet var avklarad i receptionen på Hotell Hjärtat. Med andan i halsen och lätt röda kinder spelas nattens dröm upp framför hennes ögon. En hastig titt på klockan väcker henne och hon skakar snabbt av sig nattens heta stund. Tur för henne att anställda har en egen parkeringsplats och att armbandsurets tid, alltid går tio minuter före. För säkerhets skull.
Med bestämda steg kliver hon in genom entrédörren. Mot henne kommer en hund med kopplet slängandes mot golvet. Fia tvärstannar med bultande bröstkorg. En mansröst hörs genom hundens skällande.

― Där är du min rymling, hojtar mannen till hunden som snabbt stannar.

 

Fia tror inte sina ögon. Han är mörkhårig och har blå ögon.

Hon tar ett stadigt tag i dörrkarmen, askgrå i ansiktet och med stum mun stirrar hon fånigt mot den leende mannen.

Kjell är chefen på företaget, närmare bestämt hennes chef. Hon tittar förstulet på hans händer och ryser till inombords. Hennes sensuella dröm är som bortblåst. Förtrollningen är bruten.

En dag att minnas, tänker hon och går tillbaka till receptionen där en mindre folksamling otåligt inväntar hennes hjälp.

När kyrkklockans klang hörs slå fem slag genom glipan i fönstret, plockar hon raskt ihop sina saker och loggar ut datorn. Slänger handväskan över axeln och går mot utgången. I dörröppningen möter hon mannen igen.

Med klapprande klackar går hon mot bilen, utan att vända sig om. I bilen sjunker hon ihop som ett korthus.

Sorgen som nästan tagit livet av henne har ebbat ut och drömmannen är hon evigt tacksam. En läkande dröm som hjälpte henne igenom ensamheten och smärtan efter missfallet och Kalles sårande ord, som hon redan har glömt.

 

För första gången på evigheter vaknar hon pigg och utvilad när väckarklockan pinglar. Regnet står som spön i backen. Håret lockar sig som korkskruvar. Innan hon hunnit slänga sig in i bilen, är hon dyngsur.

De två milen till jobbet, genom öppna landskap, är en lisa för själen och muntert sjunger hon med i låten från bilstereons högtalare. Fia är åter sitt karska jag, självkänslan sitter som en aura runt henne.

 

Pang! En högljudd explosion ljuder i öronen. Fia stannar tvärt och konstaterar att ena däcket är helt platt. På den ensliga och extremt krokiga, lantliga vägen brukar hon vara ensam. Inga bilköer och tutande bilister. Hon älskar naturen som flimrar förbi genom bilrutan och tystnaden. Det vill säga, när bilen har fyra hela däck.

Precis när rösten på assistanskåren svarar, bryts samtalet.

Fia stirrar tyst på den döda telefonen. Så typiskt henne att glömma ladda batteriet.

Fia svär tyst, förbannar sig själv och sitt dåliga minne, blänger ilsket på den helt oskyldiga mobilen.

 

DrömmannenPlötsligt ekar ett brummande ljud i tystnaden. Fia ställer sig mitt i vägen, jublar av lättnad, när chauffören stannar traktorn. Hans tindrande ögon är blå och under kepsen letar sig en brun hårlock fram. Fia tar ett djupt andetag, hjärtat bankar högljutt och det fladdrar som små fjärilar inuti. På himmelen skingras molnen och solen tittar försiktigt fram. Deras ögon fastnar i varandra. Är det ett tecken på kärlek?
Fia nyper sig i armen.

Hon drömmer väl inte?

Av Susanne Bengtsson

Själsfränder, en novell om kärlek

Idag blir du bjuden på en novell skriven av Marie Karlström.

Denna novell tillhör kategorin andra-pristagare. Tack för ditt bidrag, Marie.

Monica

***

Jag strosar på strandpromenaden där vi alltid gick sida vid sida, men i dag vandrar jag ensam. Det skimrande morgondiset har jagats bort av solen. Jag sjunker ner på den gula parkbänken som vi kallar, ”vår bänk”. Två flickor som satt med huvuden tätt ihop och viskade till varandra, drar mig femtio år tillbaka.

***

På skolgården stod grupper av elever som berättade vad de skulle göra under sommarlovet. Jag tillhörde inte någon av dem utan satt på en gunga som vaggade mig fram och tillbaka.

– Hallå Anna, du kan vara med oss, sa Petra, den självutnämnda ledaren på skolgården.

Jag log, hoppade av gungan och tog ett steg emot dem när Petra började asgarva.

– Ha ha, du trodde väl inte att jag menade allvar med att du ska få vara med oss.

Tårarna bränner men jag tänker inte visa Petra hur ont det gör när hon trampar på mitt inre. Jag funderar på att skrika att hennes röda hår ser ut som en skogsbrand eller att hennes rosa skor är löjliga, men jag vågar inte. Gänget skrattar och går iväg.

– Hej, hördes en ljus röst och jag vände mig om för att se en mörkhårig flicka med pärlbestrött diadem, glittrande bruna ögon som log. Jag heter Eva och är ny i skolan, fortsatte hon och skrattade. Visst är det konstigt att börja skolan sista dagen på terminen, men jag vill träffa mina skolkamrater innan lovet börjar.

– Jag heter Anna, sa jag lågt.

– Strunta i den där tjejen, fnyste Eva och nickade mot Petras håll. Vi kan väl bli vänner, sa hon glatt. Du och jag mot världen, fnissade hon.

Eva var som en påfågel med klara färger medan jag var en gråsparv. Trots våra olikheter blev vi bästa vänner, hon var min yin och jag var hennes yang.

***

 

Höga skratt drar mig tillbaka till nuet och jag ser mig omkring, det är tonårstjejer på stranden som skrattar högt. Vid sextio års ålder har kroppen tappat spänsten och jag trycker ifrån med händerna mot bänken för att ta mig upp.

Väl hemma är jag svettig och går till badrummet för att skölja ansiktet. När jag studerar spegelbilden har jag svårt att förstå att den gråhåriga kvinnan med rynkiga kinder är jag. Jag suckar och fäster håret i en hästsvans och tänker flyktigt på Martin. Han brukade älska att dra händerna genom mitt hår samtidigt som han kysste min hals. Älskade Martin, det är tre år sedan han dog i en hjärtinfarkt.

Ytterdörren öppnas, jag hör min dotter Lina ropa hej och går ut i köket. Sebastian rusar fram och ger mig en kram.

–  Hej mormor, idag ska jag spela match, vill du följa med?

Jag rufsar om i hans lockiga hår och tackar för inbjudan, men nej tack.

– Du och Eva brukade följa med, fortsätter han och ler snett. Men ibland var det pinsamt när Eva hojtade och viftade från publiken.

– Eva hejar alltid på dig, även om hon inte finns här hos oss längre, säger jag tungt.

– Är er vanliga promenad avklarad, frågar Lina förstrött medan hon stuvar in varor i kylskåpet.

Hon verkar inte lägga märke till att hon använder ordet ”er” promenad.

– Idag är det varmt. Det gäller att du dricker ordentligt, fortsätter hon. Jag har köpt nybakat surdegsbröd och kycklingsallad som du kan äta till lunch. Okej Sebastian, dags att åka till matchen. Mamma, om du går hemifrån kan du skicka ett sms och meddela mig. Jag låser dörren. Hej då, älskar dig.

Innan jag hinner svara virvlar de ut som vinden. Jag är trött efter promenaden och lägger mig i plyschsoffan. När jag sluter ögonen försvinner jag längs minnenas allé och hamnar på Evas tjugofem-årsfest där hon fått den stora frågan av Peter.

***

 

Hon viftade med förlovningsringen som var stor som en klippa. Jag sneglade på min släta vigselring. Martin och jag vigdes i rådhuset och hade sedan middag med de närmaste. Jag la handen mot magen och det spratt av glädje. Under morgonen hade vi äntligen fått ett positivt svar på gravid-stickan. Skulle jag berätta för Eva eller kommer det stjäla rampljuset från hennes förlovningsfest? Men om jag inte berättar nu blir hon kanske ledsen. Hennes härliga skratt fyllde rummet och jag bestämde mig för att berätta om barnet under morgondagen, barnet hon skulle bli gudmor åt.

***

Ett högt motorljud letar sig in genom balkongdörren och jag slår upp ögonen. Magen kurrar. Jag sträcker handen mot telefonen för att ringa Eva för att fråga om vi ska äta lunch tillsammans. Handen stannar mitt i luften, bröstet skrynklas ihop som en gammal ballong. Eva kommer inte att svara.

Dagen övergår till kväll och efter att Lina ringt och frågat om allt är bra, gör jag mig i ordning för natten, ivrig att få träffa Eva i mina drömmar och genom dess magi är jag strax tjugo år tillbaka i tiden.

 

***

Martin och jag satt nedsjunkna i soffan trötta efter en dag på nöjesparken där Eva och Lina hade åkt karuseller, ätit sockervadd och skrattat. Eva ville inte ha egna barn utan var nöjd med att vara gudmor. När hon hade förklarat det för Peter sprack äktenskapet. Sedan två år var Eva förlovad med Tobias. Jag såg att hennes färgglada personlighet blev allt blekare. Enda gången man såg den riktiga Eva var när hon var ensam med oss.

Klockan nio varje kväll sa Eva och jag ’god natt’ via sms. När jag inte hört av henne halv tio sipprade oron ut i cellerna. Martin ifrågasatte inte min känsla och medan en granne såg efter Lina, skyndade vi till det rödmålade huset där Tobias och Eva bodde. Jag bankade på dörren. Tobias öppnade och blängde. Han var nästan lika bred som dörröppningen men jag knuffade undan honom och sprang in i huset. I sängen låg Eva ihopkrupen, läppen blödde, blusen var sönderriven och handleden låg i en konstig vinkel. Hon sträckte den andra handen mot mig. Jag skyndade fram, tog hennes hand och strök försiktigt hennes hår. Martin ringde ambulans och polis: Ytterdörren smälde igen och Tobias hade flytt fältet.

Det var mörkt och tyst utanför sjukhuset, klockan visade på 02.00.

– Är du där? hördes ett kraxande från sängen.

– Jag är alltid här hjärtat, svarade jag milt och la handen på Evas.

– Vad händer nu? Hennes röst var lika spröd som en fågelunge.

– Polisen pratar med dig i morgon. När du blir utskriven kan du bo hos oss tills du vet hur du vill gå vidare. Eller bo några veckor hos Birgitta i Kalmar. Jag har pratat med henne.

– Vad tycker du, frågade hon svagt.

– Du nog får mer ro i själen hos din syster, där du vet att Tobias inte dyker upp.

– Jag åker till Brigitta och bor där en tid, mumlade Eva.

***

Klockan är åtta på morgonen, telefonens alarm ringer och jag väcks ur nattens dröm. När frukosten är avklarad, bestämmer jag mig för att strunta i stranden och går i stället åt andra hållet.

Tobias blev dömd till fängelse och försvann ut ur våra liv och Eva bestämde sig därefter att leva utan partner. Hon var nöjd med vår lilla familj.

Jag traskar längs den mossbeklädda stenmuren. Smidesgrinden gnisslar när jag trycker upp den, gruset knastrar under mina fötter när jag går till bänken som jag kallar, ”min bänk”. Det finns inga andra besökare på kyrkogården så här tidigt. På graven framför mig ligger ett färgsprakande täcke av blommor. För tre månader sedan dundrade cancern in i ditt liv och förgiftade alla celler och du förlorade kampen att leva.

För två veckor sedan tog du det sista andetaget och jag var där och höll din hand.

SjälsfränderJag snyftar till när jag tänker på din begravning som hölls förra veckan. Enligt ditt önskemål var det bara Lina och jag där. Men du hade många vänner som hade sänt blommor i mängder. Tårarna rinner och jag lägger handen på den tomma platsen bredvid mig och blundar. Någon smeker min hand. Jag spärrar upp ögonen men ser ingen annan här. En förnimmelse av lavendel svävar runt. Jag ler genom tårarna.  Evas favoritschampo doftade lavendel. Jag vänder åter blicken mot platsen intill mig och även om jag inte kan se någon, vet jag att Eva återigen är vid min sida.

Du och jag mot världen, mumlar jag.

Novell skriven av Marie Karlström

 

Vet du hur du enkelt kan fixa till dina silverbestick eller -smycken?

Jag använder sällan silversmycken utan oftast endast guld. Men jag har både klocka och armband som är i metall.

Ibland märker jag att de är svarta och behöver rengöras. Det gör jag med tvål och vatten.

Men silversmycken behöver lite mer än enbart tvål.

SilverputsI många år köpte jag speciellt medel i guldsmedsaffären för mina smycken. Det behövs inte!

Du kan använda tandkräm som funkar lika bra. Det slipmedel som funkar för att ta bort plack och matrester i dina tänder, fungerar även utmärkt på silversmyckena.

Använd en mjuk tandborste, lite tandkräm och putsa tills smycket glittrar. Även ketchup funkar. Putsa inte för hårt. Då blir det repor i silvret. Skölj av ytan och putsa torrt med en torr mirakeltrasa.

Lycka till!

Monica

Att prissätta böcker och målningar

Ofta får jag frågan hur jag prissätter.

Prissätta böcker

Böckerna brukar inte vara något problem. Använder jag traditionellt förlag, står de för prissättningen. Använder jag print-on-demand, finns det tydliga mallar som hjälper mig. Exempelvis har förlaget BoD (Books on Demand) en ypperlig prisberäkningsmall. Här kan du se hur den ser ut.

Jag fyller i uppgifterna och klickar sedan på knappen BERÄKNA.

Då får jag upp förslag på prissättning, se nedan. Samtidigt ser jag hur mycket jag kommer att tjäna på varje bok.

prisberäkning 2

Prissätta målningar

Som du kanske vet, ställde jag ut under tio år (åren 1996-2006). Då sålde jag oftast hela kollektionen. Det blev sällan några bilder kvar efter en utställning.

Prissättningen är givetvis också beroende av vilken metod jag använt. Jag har målat med de flesta tekniker, och sålt både oljor, akryler, akvareller, pastell, litografier osv.

Ett tips som jag fick av en erkänd konstnär, när jag första gången skulle ställa ut var följande (då hade jag mest akryler till försäljning).

  1. Börja med att utgå från en faktor, exempelvis siffrorna 20-100 som består av följande:
    20 = nybörjare (vilket jag var den gången)
    30 = målat ett tag
    40 = målat och ställt ut några år
    50 = etablerat mig som utställare
    75 = har utbildningar såsom konstskola bakom mig och målat samt ställt ut i flera år
    osv
  2. Mät målningen utan ram (låt oss anta att den är 40 x 30 cm)
  3. Skapa en formel baserat på storleken och faktorn, exempelvis
    40 + 30 = 70 x 20 = 1.400 kronor

Visst blev det enkelt nu?

Mina första målningar vid första utställningen kostade med andra ord inte så mycket. Men när jag hade ställt ut i tio år kunde jag ta mer betalt. Dessutom hade jag utbildningar att luta mig emot.

(Idag har jag onlinekurser i måleri ifall du är sugen på att testa möjligheterna.)

Så målningen som kostade 1.400 kronor vid första utställningstillfället, kostade över 5.000 kronor efter ca 10 år.

 

Kanske kan detta hjälpa dig när du ska prissätta?

Lycka till!

Monica Ivesköld
Milord Inspiration (ingår i Resultat Direkt)

 

 

Lockande rubriker – ”Vad ingen berättar för dig”

När du skriver inlägg i sociala medier eller på bloggen, gäller det att komma på härliga rubriker.

Till exempel rubriken ”Vad ingen berättar för dig”.

Mitt tips till dig är därför att skriva ett inlägg där du utgår från just den rubriken. VAD kan det vara som ingen berättar för dig?

 

Jag som har arbetat med personlig utveckling i 40 år, kan berätta att det finns många saker som ingen berättar. Tyvärr är det oftast de sakerna som vi hade behövt få reda på för att kunna utvecklas som personer.

Ofta när jag kör ledarskapsutbildningar eller utbildning i personlig utveckling, använder jag Johari Fönster, se bild nedan.

Johari fönster

Denna modell synliggör tydligt detta med ’skit-snack’. Låt mig förklara!

 

  1. Du har en ARENA, dvs den del av dig som tillåter andra att få veta saker om dig. Saker som du givetvis även själv vet om. Det kan vara hur du klär dig, hur du talar, vad du är intresserad av osv.
  2. Sedan kan du – beroende på vilken personlighet du har – välja bort saker som du inte vill att de ska veta om dig. Vi kallar den ytan för FASAD. Fasaden kan vara olika stor beroende på vem du umgås med. Den är som ett fönster. Ju mer du blottar dig, desto mindre fasad har du.
  3. I det BLINDA fältet är allt det som du inte vet om dig själv, dvs sådant som andra talar om bakom din rygg. Det kan vara att någon tycker att du talar för mycket eller för fort/långsamt eller tvärtom att du är alltför sluten som person. Det kan vara att du klär dig märkligt eller har ett beteende som någon retar sig på. I stället för att berätta detta för dig, talar de med andra personer om ditt beteende. Det är HÄR vi kan ge varandra ärlig feedback – utan kritik – och på så sätt VÄXA. Feedback = Växtkraft.
  4. Slutligen har vi alla ett OKÄNT fönster. Det är sådant som varken vi själva eller andra vet om men sådant som kan dyka upp vid något tillfälle och därmed ge dig en AHA-upplevelse.

 

Således att fundera över vad andra kan veta om dig som de inte berättar, kan få dig att växa. Du kan även göra personlighetstester och få reda på saker om dig själv som du inte visste. För att hantera detta krävs både mod och insikt att vilja utvecklas.

Sätt dig och fundera över vad det kan vara som andra INTE berättar för dig.

Lycka till!

 

Monica Ivesköld
Milord Inspiration (ingår i Resultat Direkt)

Finn din inspiration

Använd all ’död-tid’ för att skapa och få inspiration genom att exempelvis leta i ett stort bibliotek … eller vårt eget lilla bibliotek i telefonen. Använd sociala medier för ändamålet. Gå onlinekurser!

Tillåt dig att öppna de kreativa processerna – även när du tvivlar på dig själv och ditt skapande.

Den kreativa processen är i fyra steg (vilket jag lärde mig när jag under tio års tid gick sommarkurser i måleri mm). Här kan du se dessa:

  1. Plocka fram material för att kunna skriva/måla. Upplev glädjen och förväntan.
  2. Sen kommer osäkerheten. Gör jag rätt? Du börjar tvivla på dig själv. Tycker att det känns svårt. Blir tveksam till vad du håller på med.
  3. Kanske ger du upp, slutar skriva eller måla. Tycker att allt du åstadkommer är dåligt, fult och till ingen nytta.
  4. DÅ händer det! Du hittar nya vägar. Upptäckarlusten tar vid. Hoppet stegras.
    Detta kan du bearbeta mer genom att tillåta dig att ful-skriva / ful-måla.

spelplan

Det är när transformationen infaller som du vågar gå vidare i din kreativitet. Då skapas magi. Du försvinner in i det du gör. Ibland kallas det ”flow”.

Omfamna dig själv! Tillåt dig bara vara i de olika faserna.

Det är som med färgerna. Hela färgcirkeln. Ibland är de kalla, ibland varma. Faserna flyter kanske in i varandra. Bara tillåt dig vara inom dig.

Lycka till med processen!

Monica

 

Skrivtips – Leta upp ett tilltalande golv och kåsera om det

GolvLeta upp ett tilltalande golv eller har du kanske redan ett golv som du är extra förtjust i? Skriv några meningar om detta. Skapa en scen. Du kan även skriva det som ett kåseri där du låter golvet tala.

I varje scen ska du ha följande ingredienser:

  1. Vem?
  2. Vad?
  3. När?
  4. Var?
  5. Varför?
  6. Reaktion och konsekvens

Lycka till!

Monica Ivesköld
Milord Inspiration (ingår i Resultat Direkt)