’Kärt återseende’ av Linda Broberg
Denna minnenas novell, skriven av Linda Broberg, placerade sig som en kraftfull trea i tävlingen.
Tack för ditt bidrag, Linda, och lycka till i fortsättningen med ditt skrivande.
Monica
***
”Johanna?”
Det ligger mycket i ljudet av ett namn. Betoningen kan vara som smekningen av en mild bris. Eller stormen som river ett upprört hav. Minnet böljade tillbaka som vågorna i en sjö.
Ingen tid verkade ha förflutit. De spelade brädspel i Simons stökiga rum. En jojo med snöret utrullat låg mitt på golvet. Lutad mot väggen stod den slitna skateboarden han ibland åkte på till skolan. Ovanför den obäddade sängen satt en plansch med motivet av en eldsprutande drake. Den hade en reva i nedre hörnet som fick planschen att börja rulla ihop sig. Golvet var fyllt av diverse prylar och dammråttorna tryckte i hörnen.
På andra sidan dörren hördes ljudet av hans mamma som stökade i köket. Doften av stekos tryckte undan rummets instängda stank då den letade sig in genom springorna kring dörren och fick Johannas mage att kurra. Simons svarta hår hade vuxit långt i nacken. Han formade läpparna till ett ’o’ och blåste undan luggen från ögonen. De var som bruna nötter inramade av långa, mörka ögonfransar. Ögonen var ovärderliga. Det bekräftades av guldstänken i dem som glänste när han log. Han flyttade sin nötta spelpjäs med en nonchalans som visade hans tilltro på vinst, sedan tog han ur tuggummit och tryckte fast det på bordsytan. När han sträckte ut handen och fattade hennes glömde hon vart hon var och varför. Magens hungriga hål fylldes av hjärtats häftiga dunkande. Simons naglar var ojämna av tänders naggande och huden runtomkring var nedbiten och fnasig. Hans fingrar täcktes av vårtor. Det både äcklade och förundrade henne. Skräcken för att smittas av bölderna vek undan vid hans beröring. Greppet var fast och torrt. Johannas handflator var fuktiga. När han böjde sig framåt och drog henne mot sig, slöt hon ögonen. Spelbrädet dråsade ner i golvet. Mjuka och fuktiga läppar möttes. Han smakade som tuggummits pepparmynt. Tungan stötte framåt och inåt. En varm, våt snigel på jakt efter hennes gensvar. Upplevelsen av mötet mellan munnens skrymslen var överraskande och skrämmande, men hon drog sig inte undan då hennes tänder krockade med hans ojämna tandrad. Det var hennes första kyss.
”Johanna?”
Ljudet av hennes namn igen. Osäkerheten låg i varje stavelse. Sedan blåste han den svarta luggen från ögonen och log bredare. Hon såg in i nötbruna ögon med stänk av guld.
”Jo! Det är verkligen du!”
Hjärtat färdades uppåt och bultade i munnen. Saliven förvandlades till klister och tunghäftan var ett faktum. Tiden hade färdats 20 år men synen av honom fick henne att återuppleva minnet och bli 12 år igen. Bakom den vuxna masken skymtade hon pojken han varit. Hon ville fäkta mot sin upprörda kropp och alla dess förtvivlade känslor. Hon ville fly. Hon ville kasta sig i hans armar och kyssa honom igen. Istället placerade hon pastapaketet i kundvagnen och kramade krampaktig handtaget. Den svala plasten förankrade henne i nuet.
”Hej Simon!”
Rösten lät främmande, hes och långt borta, när hon tvingade tungan att lyda. Tungan som mött hans för så många år sedan. Doften av eau de cologne fyllde hennes näsborrar och överväldigade henne med sin råa manlighet. Några mörka hårstrån stack upp vid skjortans översta oknäppta knapp. Hon svalde ned en flod av saliv.
”Det var länge sen”, hörde hon sig själv säga som ett sanslöst våp utan hjärna.
Hon var 12 år igen och all osäkerhet som hängde ihop med ungdomsåren flödade tillbaka.
”Du flyttade härifrån.”
Rösten lät liten och anklagande. Hon rodnade. Hans långa fingrar med prydligt kortklippta naglar petade på en skjortknapp. Den andra handen bar en halvfull kundkorg. Vårtorna var borta.
”Jag är bara på besök hos morsan. Vad är oddsen att jag skulle springa på dig här?”
Ögonen lyste av äkta värme och leendet avslöjade raka tänder. Han måste ha skaffat tandställning efter den där kyssen. Guldstänket i hans blick glittrade utmanande mot henne.
”Vi borde ta en fika.”
Innan hon hann svara avbröts de av en mansröst.
”Johanna?”
Mannen stannade förvånat vid åsynen av Johanna och Simon.
”Åh, ursäkta, jag bara undrade vart du tog vägen”, sa han spakt.
Johannas hjärta sjönk i bröstet av skam. Hon hade alldeles glömt bort Viktor, sin fästman.
”Jag träffade på Simon, en gammal skolkamrat.”
Hon log mot Simon och kinderna hettade när han ogenerat mötte hennes blick. ”Det här är Viktor.”
Simon nickade artigt till hälsning. Hon uppfattade Viktors missnöje med den bristfälliga presentationen.
När paret lämnade Simon kunde Johanna inte låta bli att vända sig om och kasta ett sista ögonkast efter honom. Han höjde handen till hälsning och värmen fyllde henne igen. Hon hade aldrig glömt sin första kärlek. Och hon visste vart hans mamma bodde.
Av Linda Broberg
