Maskmakaren av Anna Ihrén – recension

MaskmakarenFormat: E-bok

Antal sidor: På nätet står att den består av 292 sidor, men så är inte fallet med e-boken. Den har endast 207 sidor

Utgivningsdatum: 2019-10-18

Förlag: MiMa Förlag

ISBN: 9789188845306

 

Ett trevligt tips som jag fick via sociala medier. Läste e-boken. Här kommer mina synpunkter.

Jag har INTE tidigare läst något av Anna Ihrén. Detta var första gången.

Eftersom jag utbildar i konsten att skriva spänning, är jag alltid lika intresserad att se hur författaren har löst detta med spänning.

Att jag fastnade i denna bok som ingår i ”Jubileumsserien” och är del 2, berodde framförallt på den text som fanns på nätbokhandeln om boken. Så här står det:

Maskmakaren Louis arbetar natt och dag för att bli klar i tid inför Göteborgsoperans föreställning av Fantomen på Operan. Men han anar oråd. Maskerna han skapar verkar föra olycka med sig och han bävar för premiären.

På polisen Sandra Haraldssons redan överfulla skrivbord landar två nya utredningar. De rör båda morden på två framgångsrika affärsmän som till synes inte har några beröringspunkter med varandra. Sandra ber att få anlita sin forne chef Dennis Wilhelmson till sitt team för att kunna lösa fallen. Polischefen Camilla Stålberg är tveksam av personliga skäl. Kan hon verkligen arbeta så nära Dennis igen? Samtidigt är hon extremt pressad: Göteborgs stads 400-årsjubileum närmar sig och just nu erbjuder staden allt annat än en festlig skrud.

Vad är mördaren egentligen ute efter? Räcker Sandras resurser för att lösa uppdraget? Och kan maskerna från Operan ha något med morden att göra?”

Varje kapitel har flera scener i den här romanen. I några scener är det flera personer och mycket dialog, i andra är perspektivet tydligt utifrån en enda person.

Karaktärerna som återkommer i romanen är initialt offret Oscar (finns enbart i första scenen). Sedan har vi Louis (som skapar masker), Chloé (Louis käresta), Sandra (polis), Camilla (polischef), Mik (polis) Dennis (polis) Victoria (Dennis syster), Björn (Victorias make), Tara (assistent hos polisen), Karl och Mattias (IT-tekniker på polisen) samt några mindre sidekicks som dyker upp.

För mig som inte tidigare hade läst någon bok av Ihrén, blev det initialt lite rörigt. Det tog 41 sidor innan jag exempelvis förstod att Björn och Victoria var ett par och att Dennis var bror till Victoria. Dessa tre levde ihop från första sidan och förvirringen var stor. Vem hörde till vem?

Överhuvudtaget saknade jag information om karaktärerna. De blev liksom aldrig riktigt av kött och blod. Hade gärna sett att jag fått följa med in i deras hjärnor lite mer. Dessutom var karaktärstyperna inte tydliga. Att Sandra var protagonisten stod klart från början. Men var hjälparen Victoria eller Dennis? Jag utgick från att den osympatiske chefen, Camilla, var ’reason’ och i slutet får vi veta vem antagonisten är.

Romanen var spännande och höll ett hårt grepp om mig, vilket var positivt. Den var också lagom lång.

Jag tyckte det fanns många refererat och inte alltid den gestaltning som jag förväntade mig. Slutet var snöpligt. Hade räknat ut vem som var antagonisten, långt i förväg, och hade därför uppskattat att – som läsare – bli mer överraskad. I slutet framkommer ett mentalsjukhus men jag blir inte klar över hur detta hänger ihop med antagonisten. Den tråden rullades aldrig upp tillräckligt tydligt.

Prologen grep direkt tag i mig, vilket var mycket intressant. Precis så ska en bra spänningsroman starta.

Jag gör som vanligt, väljer ut några delar ur romanen och citerar dem för att du ska få författar-rösten klar för dig Givetvis utan att synliggöra några spoilers.

Den här romanen är på 207 sidor. Jag har valt att dela upp den i fjärdedelar och du får här läsa lite ur de tre första fjärdedelarna.

Sidan 54, kapitel 7 börjar så här:

”Den lediga morgonen började som vanligt lugnt hemma hos Victoria och Björn i Sjövik. Björn hade stekt ägg åt dem och gjort kaffe. Båda hade vaknat på fel sida. Det märktes redan vid första toalettbesöket. Björn hade råkat stöta till Victoria och bara genom hennes kroppsreaktion förstod han att hon var trött och sur. Ute var det grått och barnens studiedag hade inte börjat särskilt bra hittills.”

Sidan 100, har vi en gullig kärleksdialog (men tyvärr med tautologi eftersom ett frågetecken betyder ”frågade” och därmed inte behöver skrivas ut):

”― Vilka ska komma på bröllopet då? undrade Chloé roat.
― Menar du att du säger ja? frågade Louis och hans nyss torkade ögon vätskades igen.
― Ja, Louis Francois de Chagny. Jag säger ja, precis som förra gången. Hon gav honom en mjuk lakritskyss.
― De som kommer på bröllopet är våra vänner, sa Louis. Men jag vet inte om det är det viktigaste just nu.”

Sidan 150 drar upp mot klimax, precis som sig bör. Jag reagerar lite när en författare använder sig av ordet ”kände”. Dessutom går texten efter dialogen ihop med dialogen och jag hade gärna sett att den kom på en egen rad. Att skriva ut possessiva pronomen distanserar läsaren:

”Camilla Stålberg kände hur hormonerna i hennes kropp loopade genom ett djävulscentrum som förvandlade allt hon tänkte och sa till brinnande tjära.
― Nej, chefen, det behöver du inte, men den här kvinnan har gjort ett fynd i sin källare och jag tror du kan vara intresserad att jag kopplar fram henne. Växeltelefonisten behöll lugnet precis som hennes utbildning ’Så hanterar du besvärliga personer’ hade lärt henne. Det var Camilla själv som beordrat alla som hade direktkontakt med allmänheten att gå den.
― Koppla! fortsatte Camilla med bibehållen intensitet.
― Hallå! sa en svag röst i andra änden.
― Godkväll! sa Camilla, som också hade gått kursen. Du talar med polischefen för Storgöteborg på Skånegatan. Hur kan jag hjälpa till?”

Summering

3 pennorJag gillar – trots mina synpunkter – romanen och tyckte den var spännande. Ger den 3 av 5 pennor och kommer definitivt att läsa mer av Anna Ihrén.

Vid pennan

Monica

Tagged with →  
Share →