Novell av Emma Billqvist
Tack Emma för att du var med i novelltävlingen i höstas.
Här kommer Emmas bidrag.
Monica
***
Mina händer svettas, min kropp skakar och mitt huvud är kaos. Hur kan det
ha blivit så här? Varför just nu? Jag är kär i henne inte han. Jag
är 15 år gammal och är den tjejen i klassen som föredrar byxor framför
kjolar, mekar med bilar på fritiden i stället för hästar och är den tjejen i
klassen som blir kär i andra tjejer. En helt vanlig tjej men man lägger oftast inte märke till mig. Jag säger inte så mycket och har oftast nedböjt huvud med luggen för mina stora bruna ögon. Egentligen har jag aldrig tyckt om att gå i skolan, inte för att jag inte har bra betyg eller för att jag inte gillar lektionerna utan för att jag oftast känner mig som en alien bland alla ungdomar.
Nu finns det dock en helt annan motivation till att kravla mig upp ur sängen
varje morgon för att ta sig till skolan. Jag är alldeles pirrig och kan knappt ta
ett enda djupt andetag när jag går ner för att försöka att få i mig lite frukost.
Vetskapen om att just hon ska sitta precis bakom mig i klassrummet hela
dagen idag, hon som gör mig alldeles varm i kroppen, får mig att känna mig helt ur balans. Att hon ska vara några centimeter ifrån mig varje lektion får mig att slänga i mig frukosten och rusa till skolan så att ingen kan ta min plats.
När jag kommer till skolan och ska gå in i klassrummet blir jag lättad då jag
är först in. Jag kan knappt bärga mig tills jag får se hennes vackra lätt sminkade ansikte i dörröppningen.
Jag tar upp mitt anteckningsblock medan jag väntar. På ena sidan har jag skrivit Emelies namn över hela pappret.
Plötsligt känner jag den mest underbara doften någonsin. Det är hon som kommer in i klassrummet. Jag blir stum och svettig. Emelie sneglar lite glatt på mig och jag följer hennes ögon ända tills hon har satt sig ner på sin plats. Jag kan inte tänka klart på hela dagen, mitt huvud kändes som ett enda stort glatt rosa moln.
När ska jag vara modig nog att prata med henne? Vi har gått i samma klass i snart 3 år och jag kan inte minnas att vi ens sagt hej till varandra.
“Äsch lika bra”, tänker jag, ”jag är ju ingen speciell.”
Jag brukar alltid tillbringa rasterna för mig själv och har inte speciellt många vänner. Även denna dag står jag helt ensam vid ett stort ekträd i vilket det hänger en gammal trägunga. Jag kommer på mig själv med att jag står och stirrar på Emelie. Det kan verka otrevligt men jag kan inte låta bli. Vid ett tillfälle möts våra blickar och det
Känns som att jag har blivit träffats av blixten. Jag är förälskad.
Jag vet inte vad det är men något i hennes ögon säger att hon också har träffats av samma blixt. Jag blir som förlamad när jag märker att hon är på väg rakt emot mig.
Hennes blåa ögon är det mest fantastiska jag någonsin sett. Jag blir trollbunden och jag kan inte få ur mig ett enda ord.
Hon fortsätter att titta mig djupt i ögonen och jag hör ett svagt:
“Kände du också den där blixten?”
Jag svarade:
“Ja, den kände jag”.
Jag blir varm i hela kroppen och mitt ansikte börjar få en röd liknande ton i ansiktet. Fnittrar när jag ser att hennes ansikte är minst lika rött. Där står vi båda på rastgården vid den stora eken med den tråkiga gamla trädgungan och är kära i varandra. Världen har fått färg, skolan har fått mening och jag har fått min stora kärlek till att bara vara min.
Emma Billqvist
