Novell: Det röda håret av Angelica Schachner
Här bjuder Angelica dig på sin novell från novelltävlingen i höstas. Den här vackra novellen tillhörde gruppen som kom trea.
Läs och njut!
Tack för ditt bidrag, Angelica!
Monica
***
Det röda håret av Angelica Schachner
Rött hår som glänser i den varma vårsolen, röda läppar, vita tänder.
Det var det som fångar hans uppmärksamhet. Utan det röda håret hade de antagligen aldrig lärt känna varandra.
Drömmande blickar han leende ut genom fönstret där hösten sakta tar död på sommaren. Ljumma sommarkvällar, svalor, prästkragar ger vika för kalla vindar, regn, rusk.
När ansiktet vänds tillbaka är leendet borta. Tillbaka i verkligheten. Håret, som för länge sedan ersatts med vitt, är nu nästan helt borta. Endast några envisa fjun i nacken trotsar de starka medicinerna.
Han och hon.
De fastnade för varandra direkt. Inget velande här inte. Han, från en fin familj med bra utbildning träffade henne från arbetarklassen utan någon utbildning att tala om. Men det spelade ingen roll. Han drog upp henne. Hon anpassade sig när de flyttade till villaområdet på andra sidan stan. Kafferep, söndagsmiddagar, höga frisyrer. För det mesta gick det bra. När det inte gick bra löste de det. Tillsammans bildade de en bubbla där de skrev sina egna regler. Vi mot världen.
I hennes närvaro kände han sig alltid manlig, stark. Han var stöttepelaren som alltid lyssnade. Vad hade det blivit av henne om inte han funnits där?
Oroligt rör hon sig i medicinens dimmor. Bergstopparna som visar pulsen blir högre innan de blir jämna igen. Försiktigt tar han den kalla, tunna handen. Bara skin och ben.
Första gången han höll den var när de såg Casablanca i biomörkret. Pengarna fick han av far efter att ha vaxat bilen. Han fick tjata ett bra tag innan far gav med sig. Far är den snålaste personen han någonsin känt.
Länge väntade han på rätt tillfälle att fråga. En dag stod hon ensam utanför mataffären. Förtvivlat försökte hon fästa en alldeles för stor matkasse på pakethållaren. Det var hans chans. Gentlemanna-aktigt erbjöd han att bära kassen. När de kom fram frågade han henne. Hon rodnade, tittade ner i marken, han sjönk inombords. Plötsligt tittade hon upp med stadig, klar blick.
― Ja, sa hon med eftertryck.
Hur han kom hem minns han inte, antagligen svävandes på rosa moln.
När de satt i biomörkret visste han att det var nu eller aldrig. Innan filmen tog slut tog han hennes varma, sirliga hand och släppte den inte förrän de sa adjö utanför hennes dörr. Inget mer hände den kvällen. Hennes far väntade redan i fönstret och var snabb med att hämta in dottern i säkerheten.
Steg hörs utanför dörren. Lågmält mummel. En matvagn skramlar förbi. In hit kommer ingen matvagn. Här inne hålls man vid liv av mediciner och apparater, inte mat.
Ögonen rör sig oroligt under de tunna ögonlocken. Den gröna färgen har blivit något ljusare på gamla dar, men den spjuveraktiga blicken finns kvar. Inte ens sjukdomen kan ta död på den.
Det röda håret fångade hans uppmärksamhet, men det var de gröna ögonen som erövrade hans rastlösa själ och gjorde att han glömde bort alla andra flickor. Till och med Gertie med den korta kjolen.
De gröna ögonen avslöjade alltid vad som pågick inuti. Aldrig kunde hon ljuga eller gömma sina känslor. Han visste innan hon berättade.
Han kryper upp i sängen, lägger sig försiktigt bredvid henne. Egentligen får besökare inte lägga sig i sjukhussängen. Varför inte det? En idiotisk regel. Han bryter mot reglerna. För henne. Hon ska känna att han är där. Tätt intill henne vill han ge henne tröst. Lägger näsan i nacken så som de alltid gjort. Doften finns där, även om sjukdomen och sjukhuset gjort sitt bästa för att förinta den. Tårarna rinner tyst ner från kinderna.
När hon andas ut för sista gången inser han att det är hon som tröstar honom. Det var hon som drog upp honom. Vad hade det blivit av honom om inte hon funnits där?
