Novell: Etthundratjugo slag i minuten av Carina Persson
Idag bjuder Carina dig på kärleksnovellen från höstens tävling. Carinas novell kom bland gruppen som blev trea.
Tack Carina för ditt deltagande!
Monica
***
Etthundratjugo slag i minuten av Carina Persson
Etthundratjugo taktfasta slag pulserade ut ur de enorma högtalarna. Minut efter minut. Som att omges av sitt egna förstorade hjärta, tänkte Tamara. Flödet av ljud var konstant; nya effekter lades till, andra togs bort och dök upp igen.
Mitt i strålkastarljuset, där på dansgolvet, noterade hon att Albin också var där. Han stod i den ringlande kön, tillsammans med Den Där Andra, och väntade på att få plats vid något av de eftertraktade restaurangborden.
Inne i sorlet frodades värmen. Utomhus sträckte sig en svart, sval himmel över staden.
Numera var det inte hon som fortsatte nätterna tillsammans med Albin. Tamara trodde att hon lärt känna honom, efter alla gånger han lastat över sina bekymmer på henne. Han till och med grät ibland, ett anförtroende hon värdesatte högt. Då, när deras relation betydde något.
”Här kan jag slappna av”, var Albins egna ord, där i gemenskapen med henne.
Hon där på dansgolvet.
Efter ett tag hade hans samtal blivit alltmer fåordiga. Precis tillräckligt för att Tamara skulle förstå. Allt föll; först på plats och sedan samman. Och med sig i raset tog det henne.
Det verkade som att Albin inte längre saknade någonting. Han hade någon. Den Där Andra, som nu fyllde platsen bredvid honom. Egentligen ville Tamara inte veta, men hon önskade ändå att hon fick något slags svar. Så hon tryckte på ”sänd.”
Albin såg nästan glad ut där borta, när han böjde sig över mobilens meddelande. Tamara saknade hans hand. Den som vilat i hennes, för inte alltför länge sedan. Just den gesten med handen innehöll allt; först hans tillit när den lagts dit och sedan hans svek när den drogs bort. Kylan hade svept igenom Tamara då Albin försvann. Till henne fanns det inte längre någonting kvar. Att hon fortsatte önska förändrade ingenting.
Tamara betraktade sin dansande skugga. Den som dolde allt det krossade där på golvet. De utblottade och oansenliga skärvorna. Det som någon sopade bort.
Tamara hade sett Den Där Andra i Albins närhet förut. Som den gången hon passerade dem i ett varuhus. Den Där Andra höll ett varsamt grepp om Albin. Tamara slogs av hur vackra de båda var. Och generösa. Framför sig styrde de en exklusiv barnvagn. Albin såg stolt ut, där han promenerade med sin familj. Han bar fortfarande mössan. Den som Tamara stickat och han ryckt till sig med ett skratt, precis när hon fäst den sista tråden. En mössa som var mer värdefull än alla de fabriksproducerade varianterna som hängde, rad efter rad, där inne i varuhuset.
Minnena fick Tamara att rysa till mitt under de heta strålkastarna. Att Albin stod en bit bort fick varenda mening han någonsin sagt till henne att på nytt börja stampa i hennes huvud. Hårt, i takt med de etthundratjugo slagen. Som om hennes värk inombords ens kunde jämföras med den lyckade matchningen hon bevittnat.
Tamara fortsatte följa strålkastarnas cirklar på golvet och ett skratt sköljde genom henne. Bättre kunde hon. Längre skulle hon komma. Om hon bara ansträngde sig. Med ens blev det varmare. Några varv till!
Och så plingade det till i hennes mobil. Allt runtomkring Tamara saktade ner, för att helt och hållet tystna då hon läste hans ord:
”Ska vi ses? Du kanske vill ha tillbaka din mössa.”
