Skogen av Sara Snickars

Idag bjuder Sara på denna novell. Jag tycker den är lite som en krönika.

Lägg också märke till att Sara byter både perspektiv och tempus i slutet av novellen. Ett spännande grepp, med andra ord.

Håll till godo.

Monica

***

Flickan hade alltid haft denna kärlek, kärleken för en speciell tid på året. Tiden då varenda ett levande ting vaknade upp igen efter en lång period av mörker. Hon älskade skogen, blommorna, djuren och dofterna. Det fyllde hennes lilla hjärta med glädje och fröjd.

När hon satt i sin skog, skogen som hon hade vuxit upp med, kände hon sig hemma. Som om det var precis där hon behövdes och skulle vara. Det kändes rätt, naturligt.

Vårsolen sken och värmde hennes kropp, målade hennes ansikte med vårens fräknar. Flickans mamma älskade att peka ut de små fräknarna, hur de hade spridit ut sig över hela hennes näsa, blivit till vårens konstverk. De var unika för dem, deras eget lilla vårtecken.

Flickan förundrades över skogens alla skönheter, hur allting hängde ihop och bidrog till ljuvligheten. Skogen drog samman fåglarna som kvittrade vårens sånger, ekorren som klättrade ner för ett träd i jakt på mat, träden vars knoppar spruckit upp igen, marken som ännu var lite våt efter gårdagens regn och flickan. Flickan som satt i skogen, hennes ögon smalnade av leendet som prydde hennes ansikte. Den lätta vinden tog tag i hennes bruna hår och fick det att glänsa i solens sken. Hon älskade detta.

Hon älskade våren för alla dess skönheter. Men även för att den påminde henne om varför hon levde. Hon påmindes om att även efter en mörk och tung period i livet fanns det ljus att se fram emot. Våren kommer alltid att komma och det kommer att vara okej. Allting kommer att fixa sig. Våren försäkrade hennes oroliga hjärta om det.

För alltid efter de mörkaste vintrarna fanns de ljusaste vårarna. Därför älskade hon våren. Den bjöd henne på all lycka, glädje och livslust som hon någonsin kunde känna. När vårsolen sken för första gången färgade den hennes värld med regnbågens alla färger. Den gjorde henne hel igen. Hon kunde inte tacka våren tillräckligt för det.

Och när hon satt där i sin skog, kände hon sig alldeles lycklig. Hennes hjärta fylldes med en glädje så stor att den inte gick att beskriva. Flickan kunde inte stå emot att tänka ”Ack, vad jag älskar våren”. För det var den enda sanningen. Hon älskade våren.

Jag älskar våren.

Eldens Frieri av Sunniva Olsson

Idag bjuder Sunniva dig på en kärleksnovell som var med i novelltävlingen i höstas.

Tack för novellen, Sunniva.

Monica

***

Mikael står där, framför henne, på knä. Kristina vet inte vad hon ska tro. De hade haft en jättefin dag i Prag, och en väldigt romantisk kväll som de spenderat väl med att promenera runt i gamla stan och sedan över den kända Karluv most för att slå sig ner på en fin restaurang invid floden Vltava, som så fint kringlade sig genom staden. Hon borde kanske ha förväntat sig att han skulle fria, de har ju ändå känt varandra i 2 år nu och sista året har de levt tillsammans som om de redan vore gifta. Ändå så står hon där nu, som i chocktillstånd, och kan inte få fram ett ord.

Hon hade länge hoppats på det här, men samtidigt varit lite skraj inför det. Mikael var allt hon någonsin drömt om, och deras kärlek kändes så ren. Hon hade många gånger diskuterat det med sin bästa vän Margit, och än en gång kände hon att hon hade behövt vännens närvaro för att inte tappa bort sig i tankarnas argumentation i huvudet. Att övertänka var hennes svaghet. Det som hon aldrig erkänt men som hon innerst inne visste var att hon mest var rädd för att binda sig.

“Elden in i mig

Vill inte binda sig

Fri som fågel Fenix”

Det var en del ur en dikt hon länge skrivit på, en vers per förhållande. Totalt hade hon haft tre förhållanden. Det första förhållandet hade varit flirtigt och hon hade inte riktigt fått grepp om ifall det var seriöst eller icke. En sådan typisk online-flirt som är vanlig nu i modern tid. Där hade funnits mycket spänning och humor men samtidigt brist på stabilitet och säkerhet. Var det kärlek? Hon hade länge funderat på om de två hade varit verkligt kära eller mer haft en lång och underbar flirt.

Hennes andra förhållande hade varit väldigt fint och han hade varit stark, lojal och stöttande på alla sätt och vis. Hon hade saknat den fysiska passionen. Hon kände stark kärlek för denne man men efter flera försök att lura sig själv att falla för honom, okapabel att inleda ett djupare förhållande med honom. Hon insåg där och då att även om kärlek kan vara universal, så önskade hon sig för ett förhållande med fysisk passion och gnista.

“Elden i dig

Ville bara ha mig

Riktad och orättvis”

Plötsligt slog en gnista upp, hennes tredje förhållande var fyllt av fartfyllt begär. De var båda eldiga individer. De var oförberedda på den styrka som elden bar, och tappade efter ett tag greppet om den. Svartsjuka, begär och förvirring slog in och brände ner det underbara som de skapat ihop. Hon hade tidigare trott att svartsjuka var tecken på kärlek, men där misstog hon sig. Hon lärde sig vikten av balans och att hantera kärlekens eld med varsamhet.

“Elden i sig

Stark och fartfylld

Aktiv och talande

Tar du den fel, så bränner du dig”

Hon hade bränt sig ett flertal gånger. Det var så hon sakta lärt sig vad kärlek verkligen innebar. Mikael kändes länge för bra för att vara sann, men det var för att hon inte förrän tillsammans med honom fått uppleva vad verklig kärlek innebar. Friheten i lojaliteten och skönheten i varsamheten. Det rena med att älska. Hon var för evigt tacksam, så varför skulle hon inte tacka ja till hans frieri?

“Kärlekens eld brinner varsamt, den kan du lita på”

Under trädens kronor av Philip Stenström

Roligt att du var med och tävlade i novelltävlingen, Philip. Här är din novell.

Monica

***

Den igenvuxna skogsstigen var snårig men låg ändå synbar framför hans stövlar. Marken, som tjälat ur sig, var mjuk och fuktig.

Träden stod tätt runt omkring honom och i den milda vinden svajade de som master på skepp. Vårljuset silade in mellan trädverken och lös upp skogen.

Innesluten i en sfär av stillhet kände han sig trygg när han gick under trädens kronor i gammelskogen. Grenarna hängde över honom som beskyddande, kärleksfulla armar. Skogsbadet renade hans själ och skänkte honom djup frid. Det fanns ingen bättre plats på jorden.

Så småningom öppnade skogen sig och mynnade ut i en glänta. Han tvärstannade och andades in de vårmättade dofterna. Luften var aromrik i den solgenomdränkta vackra vårmorgonen. Han kunde urskilja grönskan på träden, blommen satt som örhängen på grenarna och knopparna som var uppsvällda. Vårens återuppväckelse brusade fram likt en oemotståndlig fors. Det var som att stå i en dröm och omsvepas av ruset. Med vilande, lidelsefull blick studerade han skogseken i gläntan. Den stod lummig och mäktig. Eklöven var nyutslagna och polerade av morgondaggen. Långsamt, hasade stövlarna mjukt genom gräset som frodades ymnigt på gläntan.

Varsamt trevade han fram och la sina unga, friska händer mot den härdade stammen. Handflatorna smekte stammen som en älskares eld, och det var som glöd på huden, full av varm omtanke. Beröringens värme spred sig ned i hans hjärterötter.

Det var en oförklarlig förtjusning att stå där i den förtrollade skogens tystnad. Berusad av intrycken kände han sig fulländad. Han satte sig på den daggiga marken och lutade ryggen mot stammen. Djupt försjunken i tankar satt han där och avnjöt friden i själsro.

Solen lyste svagt, men den värmde där han satt. Genom skogen kom några friska fläktar och han slöt ögonen. Det han byggde upp i tankarna vägde ingenting. Han greppade tag med händerna i gräset som för att hålla sig kvar. Mänsklighetens omättliga girighet nådde hans öron. Med sammanbitna tänder hörde han dem och tycktes kämpa med sig själv.

Det var som om han mognade, blev allt fastare och vuxen. I själ och hjärta sa hans inre röst han att var tvungen att skydda skogen. Det var en dunkel känsla men han visste att han skulle göra allt som stod i hans makt. Tyngdlösheten försvann och han lossade sakta greppet. Långsamt öppnade han ögonen.

Betänksamt kliade han sig i håret och med lugnt hjärta, förgylld av denna inbjudande uppenbarelse, lydde han sin inre röst.

Stillsamt reste han sig upp och började gå i samma riktning han kommit. Byxorna var blöta och nedsölade men han brydde sig inte. Blodet steg honom åt huvudet, han tvärstannade och kastade en hastig, allvarlig blick på skogseken över axeln. En bitterljuv vindil västerifrån drog med sus genom skogen och ryckte till i hans hår som föll över ansiktet. Omsvept av sentimentalitet brydde han sig inte om att stryka tillbaka det.

”På återseende”, tycktes vinden viska i träden när han lugnt och sakta gick hemåt på skogsstigen under trädens kronor.

Tusen ivriga fjärilar av Miranda Wollin

Tack för din novell Miranda. Kul att du ville vara med i tävlingen och på bloggen.

Monica

***

När jag var 7 år blev jag kär för första gången, hon hette Sara. Vi gick inte i samma klass men hennes gäng och mitt brukade leka på rasterna. De få gånger vi pratade slutade alltid i hackiga meningar då jag fastnade på orden i hennes närvaro. På alla hjärtans dag plockade jag blommor till henne från mammas rabatt och knöt en rosa rosett runt stjälkarna. På väg till skolan var jag så nervös över vad som skulle hända, skulle hon slänga ner de på marken eller kyssa mig på kinden? När jag väl hade kommit fram stod hon redan där på skolgården. Hon stod där tillsammans med Alexander K, snabbaste killen i klassen. Mitt hjärta brast när jag insåg att det inte fanns en chans att hon skulle välja mig före Alexander. I ren panik slängde jag blommorna i soptunnan innan hon hann se dem för att skydda mig själv från förnedring. Det var första gången jag grät i skolan, verkligen grät. Jag hade låst in mig på toaletten och sagt till fröken att jag mådde illa. När flickorna i klassen blev ledsna stod de i stora gäng och torkade varandras tårar, men så är det inte när man är kille.

När jag kom in i klassrummet med blodsprängda ögon för att ta min väska innan mamma kom och hämtade mig skrattade de. Inte alla, speciellt inte Sara. Men de flesta killarna, och några av tjejerna som ville ha killarnas uppmärksamhet. Sen dess blev toaletten längst ner i korridoren på andra våningen min tillflykt från klassrummet, i alla fall genom grundskolan.

Nu när jag är äldre, och går sista året på gymnasiet har jag lärt mig ett och annat om de populära killarna i klassen. Om du vill passa in, måste du anpassa dig. Det har funkat hitintills och jag har klarat mig ganska bra. Men det finns någonting som killarna i klassen tycker är roligare än när man fäller tårar; när man blir kär. Gå hem med hur många tjejer som helst från fester, men för gud skull bli aldrig kär.

Jag antar att det är för sent nu. Jag har släppt Sara efter alla dessa år, men en ny tjej har tagit mitt hjärta i beslag. Jag skulle aldrig någonsin säga det högt, men jag har aldrig fallit för någon så hårt som jag har gjort för henne, Emilia.

Vi träffades för första gången på en fest men idag är första dagen vi ska umgås ensamma. Nästa hållplats ska jag gå av och hon lovade att möta mig på busstationen. Till min lättnad höll hon sitt ord och när bussen stannade till och dörrarna öppnades såg jag hennes ansikte. Hon vinkade glatt och jag gick fram med nervösa steg och slöt upp vid hennes sida.

Promenaden till hennes hus var ganska lång och vi hade bara kommit halvvägs. Vi hade haft en konversation hela vägen, men jag lät henne sköta det mesta av pratandet. Sanningen var att jag hade svårt att prata med henne så här nära. Det enda jag kunde koncentrera mig på var hur mitt hjärta slog så snabbt att det skulle kunna hoppa ur bröstkorgen vilken sekund som helst. Jag hoppades att hennes hjärta slog likadant.

“Jag fryser om mina fingrar”, klagade Emilia, och väckte mig från mina tankar.

“Du skulle tagit med dig vantar”, sa jag spydigt till svar.

Hon gav mig ett leende och jag kunde inte hindra mina läppar från att le tillbaka. Hennes leende värmde min kropp och jag kände mig smälta ihop till en pöl likt snön som hade börjat tina upp av solen. Våra blickar dröjde kvar vid varandra ett tag, innan vi slutligen vände blicken rakt fram igen och gick under tystnad.

Vad det var taskigt sagt? “Du borde tagit med dig vantar”, vem säger ens så? Jag var inte kall om mina händer, tvärtom svettades jag. Jag sneglade på henne, men hon sneglade inte tillbaka. Tillslut gjorde mitt hjärta något som inte fått godkännande av min hjärna. Jag tog hennes hand, men samma sekund som min varma hand mötte hennes kalla fingertoppar drog jag tillbaka den. Jag kollade rakt fram, vågade inte möta hennes blick. Det enda jag hörde var mitt bultande hjärta i öronen. Min mage fylldes av tusen ivriga fjärilar när jag kände hennes kalla fingrar sakta kyla ner min hand när hon flätade in sina fingrar mellan mina.

Novellen Smulan av Gunilla Eddeborn

Roligt, Gunilla, att du ville delta i novelltävlingen i höstas.

Här kan du läsa Gunillas bidrag.

Monica

***

Smulan

Jag kommer ut genom porten och hör ett skrik. Det är Smulan älskade gårdskatten som vill leka med snöret eller så vill hon att jag jagar henne. Då brukar hon lägga sig platt i det höga gräset som en groda och tror att jag inte ser henne. När jag går in, går hon också in. En dag skulle en granne släppa in henne, men det gick inte utan hon väntade tills jag gick in. Vi träffades första gången för tre år sedan då hon flyttade in hos sin husse. Det var kärlek vid första ögonkastet från båda håll, det känner jag så väl.

Smulan är en klok, smart, kelig katt med bara tre ben, men snabb. Hon springer fortare än alla andra katter på gården och sätter dom också på plats. Det är en mjuk och go liten kattjej, men också tuff. Det har hon lärt sig på gatorna i Kroatien där hon kommer ifrån. En kvinna som hjälper hemlösa katter hittade henne där och tog henne till veterinären. När hon hittades hängde ena frambenet och de försökte få det helt igen, men tyvärr så var dom tvungna att amputera det. Jag tror inte hon själv bryr sig eller ens tänker på att ett ben saknas. Funderar ofta på hur hon haft det och önskar att hon kunde berätta för mig.

Jag ser framför mig hur hon strosar runt och letar mat och någonstans att sova. Hon träffade säkert människor av alla sorter, en del var snälla och andra säkert elaka. Det märks att hon är van att vara på sin vakt, för så fort hon hör ett ljud måste hon vända på huvudet, lyssna och titta. Även när hon är mitt i en lek stannar hon upp. Hon älskar all mat och får youghurt och hallon när jag äter det och det älskar hon. En mer kärleksfull katt har jag aldrig träffat på och jag älskar henne. Saknar henne när jag inte ser henne på ett par dagar. Undrar vad hon tänker på och om hon tycker att hon har kommit till himmelriket. Hon har några kattkompisar på gården och dom går hon in till. Deras matte har dörren och porten öppen och hon travar bara rätt in och lägger sig en bit från dom andra. Går dom ut så går hon efter och godis får hon där när kompisarna får.

Älskade Smulan, jag skulle så gärna vilja veta hur du hade det som gatukatt i Kroatien. Tror att ditt kärleksfulla och sociala sätt gjorde att säkert många var snälla mot dig och gav dig mat. Men jag undrar var du sov, kanske hittade du något lugnt ställe där du kunde finna lite ro. Jag undrar också vad som hände med ditt ena framben, om någon körde på dig eller hur det gick till. Det gör ont i mig när jag tänker på att du kanske hade ont och led. Gick du omkring och hade ont tills den snälla kvinnan som räddar hemlösa katter, hittade dig? Så hamnade du till slut här i ett annat land, långt bort från där du kom ifrån. Vad hände med din mamma när du föddes och har du några syskon? Ja, det får jag aldrig veta, men jag vet att du fått det bra med din snälla husse. Han blev förälskad i dig redan när han såg dig på ett foto och bestämde sig. Henne skall jag ha, tänkte han och jag hade gjort likadant. Här har du det bra, bor fint på en underbar gård precis som på landet. Här kan du leka och bli klappad och få god mat. Du kan gömma dig i alla buskar som finns och du kan leta efter möss som bor under stenarna. Alla på gården älskar dig, både människor och djur för att du är en sån speciell katt. Kanske är det för att du levt ett sånt liv som du gjort och farit så illa, som du är så snäll och fin. Därför älskar du livet. Jag är glad att jag träffat dig min älskade kattvän och granne. Den kärlek du ger mig går inte att beskriva i ord och jag hoppas att du känner likadant.

Novell av Emma Billqvist

Tack Emma för att du var med i novelltävlingen i höstas.

Här kommer Emmas bidrag.

Monica 

***

Mina händer svettas, min kropp skakar och mitt huvud är kaos. Hur kan det

ha blivit så här? Varför just nu? Jag är kär i henne inte han. Jag

är 15 år gammal och är den tjejen i klassen som föredrar byxor framför

kjolar, mekar med bilar på fritiden i stället för hästar och är den tjejen i

klassen som blir kär i andra tjejer. En helt vanlig tjej men man lägger oftast inte märke till mig. Jag säger inte så mycket och har oftast nedböjt huvud med luggen för mina stora bruna ögon. Egentligen har jag aldrig tyckt om att gå i skolan, inte för att jag inte har bra betyg eller för att jag inte gillar lektionerna utan för att jag oftast känner mig som en alien bland alla ungdomar.

Nu finns det dock en helt annan motivation till att kravla mig upp ur sängen

varje morgon för att ta sig till skolan. Jag är alldeles pirrig och kan knappt ta

ett enda djupt andetag när jag går ner för att försöka att få i mig lite frukost.

Vetskapen om att just hon ska sitta precis bakom mig i klassrummet hela

dagen idag, hon som gör mig alldeles varm i kroppen, får mig att känna mig helt ur balans.  Att hon ska vara några centimeter ifrån mig varje lektion får mig att slänga i mig frukosten och rusa till skolan så att ingen kan ta min plats.

När jag kommer till skolan och ska gå in i klassrummet blir jag lättad då jag

är först in. Jag kan knappt bärga mig tills jag får se hennes vackra lätt sminkade ansikte i dörröppningen.

Jag tar upp mitt anteckningsblock medan jag väntar. På ena sidan har jag skrivit Emelies namn över hela pappret.

Plötsligt känner jag den mest underbara doften någonsin. Det är hon som kommer in i klassrummet. Jag blir stum och svettig. Emelie sneglar lite glatt på mig och jag följer hennes ögon ända tills hon har satt sig ner på sin plats. Jag kan inte tänka klart på hela dagen, mitt huvud kändes som ett enda stort glatt rosa moln.

När ska jag vara modig nog att prata med henne? Vi har gått i samma klass i snart 3 år och jag kan inte minnas att vi ens sagt hej till varandra.

“Äsch lika bra”, tänker jag, ”jag är ju ingen speciell.”

Jag brukar alltid tillbringa rasterna för mig själv och har inte speciellt många vänner. Även denna dag står jag helt ensam vid ett stort ekträd i vilket det hänger en gammal trägunga. Jag kommer på mig själv med att jag står och stirrar på Emelie. Det kan verka otrevligt men jag kan inte låta bli. Vid ett tillfälle möts våra blickar och det

Känns som att jag har blivit träffats av blixten. Jag är förälskad.

Jag vet inte vad det är men något i hennes ögon säger att hon också har träffats av samma blixt. Jag blir som förlamad när jag märker att hon är på väg rakt emot mig.

Hennes blåa ögon är det mest fantastiska jag någonsin sett. Jag blir trollbunden och jag kan inte få ur mig ett enda ord.

Hon fortsätter att titta mig djupt i ögonen och jag hör ett svagt:

“Kände du också den där blixten?”

Jag svarade:

“Ja, den kände jag”.

Jag blir varm i hela kroppen och mitt ansikte börjar få en röd liknande ton i ansiktet. Fnittrar när jag ser att hennes ansikte är minst lika rött. Där står vi båda på rastgården vid den stora eken med den tråkiga gamla trädgungan och är kära i varandra. Världen har fått färg, skolan har fått mening och jag har fått min stora kärlek till att bara vara min.

Emma Billqvist