Anna – kärleksnovell av Pia Nilsson

Den här kärleksnovellen, skriven av Pia Nilsson, kvalificerade sig också bland treorna.

Tack, Pia, för ditt deltagande och lycka till med skrivandet.

Monica

***

― Hej Anna. Hur är det med dig?

― Nämen hej, det var inte igår. Det är bra.

Egentligen vill Anna skrika ut att det är skit. Hon vet att kommentarerna kommer att komma. Om storlek, träning, tiden på gymmet osv. Det brukar det alltid göra med Astrid. Anna log som hon brukar göra när hon vill hålla med och bara vara neutral.
Den alltid så perfekta Astrid tänkte hon. Kan hon aldrig göra något fel och bli lite tjockare? Måste hon vara så himla snygg och perfekt. Hon som alltid fick de snygga killarna och aldrig ville umgås med bara henne. Hon som tackade nej till gratis bio och fester om inte fler kom. Astrid – klassens favvo. I alla fall då. För 15-20 år sedan eller mer.

― Vilken buffé, har du sett? säger Astrid lite häpet.

― Ja, det är klart jag har men jag har så svårt att välja.

Anna ville vara spydig och hon lyckades.

― Ja jag ska inte välja något av det här alls. Jag …

― Du går på gymmet, avbryter Anna bryskt.

― Inte alls. Jag har slutat för länge sedan. Jag fick. Jag var tvungen att sluta. Det blev för mycket för familjen. För mamma och pappa.

― Jag förstår. Det kan vara svårt med att hinna med familj och tiden på gymmet.

Sarkasmen dryper i tanken men Anna försöker hålla huvudet kallt.

― Jag har ingen egen familj. Jag har min bror, mamma och pappa. Det har inte blivit av.

Anna sneglar på Astrid som rättar till solglasögonen. Ser att det är fuktigt på kinden precis nedanför kanten på glaset och Astrid sträcker sig över buffébordet, efter en servett.

― Du det var inte meningen att låta så brysk. Jag ber om ursäkt. Jag blev bara förvånad att inte du stadgat dig och skaffat hundra ungar som alla andra.

Anna är verkligen ledsen nu och försöker skämta till lite i alla fall.

― Ingen fara Anna. Du har ingen aning om vad som pågår så varför skall du be om ursäkt för det.

Astrid lägger en arm på Anna som för att trösta henne i konversationen.
Vad är det som pågår, tänker hon. Anna känner sig olustig över sig själv och över Astrids tårar. Astrid står kvar och nästan lutar sig lite mot Anna. Hon tycker det känns så och hoppas att det inte är inbillning.

― Ska vi gå, frågar hon plötsligt och känner att hon både vill prata med Astrid och berätta om sig själv, fråga henne hur hon haft det, var hon varit.
Nu var det Astrids tur att se förvånad ut.

― Gå? Härifrån? Från min egen fest?

― Ja. Varför inte. Varför stå här och vara värdinna för något som du egentligen mår skit över?

― Ja. Du har rätt Anna. Du har fan alltid rätt.

― Jag tror inte jag har hört dig svära någon gång förr.

De skrattar till båda två och vänder mot grinden för att gå. Bara lämna den perfekt uppdukade buffén och gå. Som två glada ungdomar som de var för länge sedan. Två vänner.

 

Solen blänker i bilrutorna och kastar tillbaka de varma solstrålarna från parkeringen utanför. En cyklist kommer rusandes på trottoaren och innan han hinner bromsa så kraschar han rakt in i Astrid. Hon faller baklänges helt utan kontroll och slår huvudet hårt i trottoaren. Anna faller över cyklisten och han stönar under hennes vikt. Luften går ur dem alla tre.

 

Astrid kravlar sig upp och känner försiktigt på armar och ben. Hon kommer absolut att få en bula i huvudet inom kort. Men det gör inte så ont. Drar ner koftan och rättar till kläderna som hamnat lite på snedden. Tittar sedan på Anna som ligger som en pluffsig säl ovanpå en cyklist, som varken får luft eller kommer loss. Hela situationen är lustig. Tragikomisk skulle hon ha sagt. Ett favoritord. Hon fnittrar till och sedan drar Astrid i Anna och får snart upp henne på fötter igen. Den arga cyklisten borstar av sig löv och smuts innan han tar cykeln och linkar iväg. Inte ett ord säger han. Inte en ursäkt eller något liknande. Felet var faktiskt hans när han kom cyklandes där han absolut inte skulle vara.

― Hur mår du?

― Hur gick det?

Frågorna ställs i munnen på varandra och de ler. Snart skrattar de åt hela situationen och finner inga ord att säga till varandra alls.
Det är så här det ska kännas att skratta med någon, tänker Astrid.

Det är så här det ska vara att känna en naturlig vänskap, tänker Anna. Astrid nickar mot trädgården och den mastigt, uppdukade buffén igen och de båda ler ännu bredare och går tillbaka in.

 

― Var fan har du varit? En arg mansröst hörs från terrassen.

― Jag …, svarar Astrid men hinner inte längre.

― Hon hjälpte mig som blev påkörd av en idiot här utanför. Var fanns du?

Anna skriker tillbaka för att skydda sin nyfunna, gamla vän igen. Eller hoppet om att de kunde hitta vänskapen i alla fall.
Med stora ilskna steg kommer han stampandes över gräsmattan, fram emot dem båda.

― Varför tänkte du dig inte för? Rusa ut så där på gatan utan att se sig om. Typiskt dig Astrid. Så himla typiskt dig att inte tänka alls.

Han låter inte arg alls. Han låter rädd nu, när Anna tänker efter.

― Kan någon förklara vad fan som pågår, ryter Anna högt. Jag är också här och det var mig han körde på inte henne.

― Anna, jag är sjuk, avbryter Astrid. Det här är min sista fest innan jag läggs in på sjukhuset i övermorgon. Jag skall göra en stor hjärtoperation och har fått väldigt dåliga odds.

Annas hjärta knyts ihop och hon får en stor klump i halsen. Hon kan inte andas. Det flimrar för ögonen och hon försöker svälja.

― Det här är min bror Tom och han skall hjälpa mig och våra föräldrar. Med familjen.

Tårarna tränger upp och det finns inget slut. Med våta kinder kramar Anna om dem båda i ett enda famntag. Ordlöst. Himlen är inte så blå längre. Solen är inte så skarp och bländande. Buffén är helt kass egentligen och hon är arg. Arg på att hon inte tagit vara på vänskapen med Astrid. Vänskap. Kärlek snarare. Hon tar Astrids hand och håller den mot sin bröstkorg.

― Mitt hjärta är stort och fett och oerhört stabilt. Jag skall kämpa för oss båda så mycket jag bara kan. Säg om det är något jag kan göra, Astrid. Vad som helst.

― Du kan följa mig till sjukhuset och säga att du älskar mig.

Av Pia Nilsson

Novelltävling Kärlek av Alea Eriksson

Alea Eriksson är också en av andrapristagarna. Detta är hennes novell.

Tack för att du deltog, Alea.

Monica

***

Klockan är strax efter åtta på morgonen. Jan vaknar som vanligt med ett leende på läpparna. Solen skiner in genom persiennernas springor och fåglarnas kvitter hörs utanför. Han vänder sig om för att betrakta sin fru – Ulla. Tiden har lämnat spår, de båda är på ålderns höst. För Jan spelar det ingen roll. Han tycker att Ulla är vackrare än någonsin. Rynkorna ramar in hennes ansikte, där hon ligger i djup och fridfull sömn. Han ligger så en stund och skattar sig lycklig över detta liv. Att få åldras med sin andra hälft är en lyx inte alla får.

Efter en stund slår Ulla försiktigt upp ögonen och möter Jans kärleksfulla blick.
”God morgon min kära” säger Jan och kysser henne ömt på kinden.
Klockan är tolv. Jan sitter djupt försjunken i en bok. Ulla står i köket och diskar. Efter en stund slår Jan ihop boken och går lätt haltande in i köket. Han står först stilla en stund och tar in vyn, tänker att han måste ha den vackraste frun i hela världen. Ulla vänder sig om och ler sitt fantastiska leende.

”Är du redo att gå?” säger hon och torkar hastigt av händerna på handduken intill henne.

”Bara skorna som fattas”, säger Jan och granskar först sina fötter, sedan de konstant skakande händerna.
Reumatismen är för långt gången. Han kan inte längre förmå sig knyta skorna på egen hand. Nu ler han urskuldande mot Ulla, som redan är i färd med att hämta de finaste skorna han äger. De ska iväg för att fira en vän som fyller år.

De står i hallen. Ulla har på sig en klänning och Jan en nystruken skjorta och byxor. Hon hukar sig för att knyta Jans skor, eftersom hon har haft turen att hålla sig hel upp i den här åldern. När hon är klar ställer hon sig upp, redo att gå ut genom dörren. Med handtaget halvt nedtryckt stoppar Jan henne. Hon vänder sig förvånat om, låser hans blick. Han tar ett djupt andetag och ser in i hennes ögon, lika levande som för femtio år sedan.

”Jag älskar dig så mycket. Du får aldrig lämna mig”, säger han tårögd av blotta tanken att leva utan henne.
Ulla ler sitt stora fina leende, det som får samtliga tänder att synas. Det röda läppstiftet har smetat lite, men Jan säger ingenting om det, för det spelar ingen roll. Ulla möter hans kärleksfulla blick, och säger:
”Jag älsk …”

***
Väckarklockans skärande ljud avbryter drömmen. Jan vaknar på riktigt denna gång. Regnet smattrar våldsamt mot fönstret, det är kyligt i sovrummet. Han vänder sig om i sängen, men möts endast av en kal vägg. Mödosamt kliver han upp ur sängen och torkar bort en ensam tår som sipprar ner för kinden.

Jan har inte vaknat intill Ulla på snart trettio år. Han fick aldrig lyxen att åldras med sin andra hälft.
Klockan är fyra på eftermiddagen. Han har snart kämpat sig igenom hela dagen. Nu letar han fram den tjocka ylletröjan ur klädkammaren, drar sedan på sig rocken. På fötterna sätter han skor med resårband, för nu finns inte längre någon som kan knyta hans finaste skor. Innan han går ut genom dörren greppar han tag i ett paraply.
Väl framme på kyrkogården skakar hela han, inte av kyla utan av minnena och sorgen de för med sig. Han sätter sig på bänken närmast graven, stirrar på de få graverade orden:
’Ulla Margit Stenberg – för evigt älskad’.

”Du lämnade mig, Ulla.”
Jan snyftar till.
”Du lämnade mig, alldeles för tidigt. Ni har alla lämnat mig. Du förstår inte hur långt jag skulle gå för att få möta din blick, få se ditt leende, om så en sista gång.”
Han låter tårarna falla, två floder längs kinderna. Pressar fram den sista meningen med stor möda. Orden är svåra att urskilja mellan hulkningar och snyft.
”Jag, jag älskar dig … för evigt.”

Av Alea Eriksson

 

Fruktträdgården (novell)

Idag på lille julafton får du ännu en kärleksnovell. Den här gången är det Adam Jernberg som skrivit den. Adam tillhörde de som kom trea i tävlingen, en grupp på fem personer.

Tack för din fina novell, Adam.

***

Det sägs att kärlek kan stå sig genom tid och rum.
Jag har aldrig förstått det konceptet för evig kärlek, men det visade sig förra veckan att min inställning skulle förändras fundamentalt.
Det hela började med mitt smått desperata husköp, men jag ska ge dig lite bakgrund innan vi kommer till det.
Jag har levt största delen av mitt liv ensam. Min oförmåga att hålla ihop ett förhållande har lett till att jag, 36 år gammal, inte har vare sig barn eller kille, vilket i vårt samhälle verkar sticka i folks ögon. Banklöftet räckte dock till ett litet förfallet torp på landet som jag såg som boten på min tristess i vardagen. Min dröm har alltid varit en stor gård med barn och djur i ett enda stort kaos, ett kaos byggt på sammanhållning och kärlek.
Jag hade nu börjat tappat tron till min dröm och efter tusentals nätdejter tvivlade jag på att finna en man som passade mig och mina drömmar. Omgivningen tyckte att jag var för kräsen men jag visste att jag inte skulle förlåta mig själv om jag nöjde mig med vem som helst. Det var märkligt hur många själviska människor det fanns därute. Något hade hänt med min generation som fick oss att bli själviska och endast med självförverkligande mål i sikte. Ingen passade min form för hur en partner skulle vara. Kanske var det ändå jag som var för kräsen?

Torpet hade en vacker trädgård med många olika fruktträd, visserligen vildvuxna men charmiga, och med lite kärlek skulle det bli riktigt vackert. Om jag skulle bli gammal på egen hand, så skulle det här vara den perfekta platsen för mig att strosa runt bland träd och sjungande fåglar. Trädgården låg längs med en landsväg och det tog inte lång tid innan nyfikna ortsbor började stanna till på promenaden för att prata med dåren som hade köpt detta ruckel. Ibland kom en och annan kille i lämplig ålder men som snart visade sig vara upptagen eller på tok för oformbar för mig. Dagligen när jag försökte få ordning i trädgården stannade någon för att prata.

En sen augustikväll kom en äldre dam med rollator gående längs med vägen. Det såg svårt ut och hjulen på rollatorn verkade spjärna emot för varje steg.

”Hej, vill du ha hjälp”, frågade jag rakt ut utan att tänka mig för.

”Det går bra, flicka lilla. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig med trädgården. Jag hörde från en bekant att du tagit dig an fruktgården.”
Hon tystnade med en eftertänksam blick innan hon fortsatte.

”En gång i tiden kallade jag det för mitt hem.”

Jag blev ställd och visste inte hur jag skulle besvara kvinnans påstående. Innan jag hann formulera en mening fortsatte hon.

”Ser du plommonträden där borta? Vi satte varsin stickling när vi flyttade hit, en gul och en blå, tätt mot varandra. Först tänkte vi kanske mest som en tävling för att se vilken som skulle växa sig stark. Men som du ser tog sig båda två. Stammarna slingrande, vridande sig om varandra, precis så starka som vår kärlek växte sig. Grenarna spretar åt olika håll likt våra val och intressen men kärnan är stammarna som stadigt håller tag om varandra, alltid nära och med en känsla av tillgivenhet.”

Det var ett vackert träd eller vackra träd som i toppen hade ett överflöd med gula och blå plommon. Hennes berättelse gjorde att de nu såg magiska ut. Det var som om de hade en glöd inom sig som nu trängde ut. Jag tittade på damen som var synbart tårögd. Hon torkade bort fukten från sina kinder innan hon fortsatte.

”Jag ångrar inte något i mitt liv. Jag har levt länge och det svåra jag har utstått har gjort att jag kunnat se det fina i livet. Vi träffades sent, jag och min Lennart, så några barn blev det aldrig. Det gjorde mig inget, men trädgården skulle må bra av små springande barnfötter. Alla magiska sommarnätter vi dansat runt i trädgården, är de upplevelserna som gör livet värt att leva. Men nu är jag trött och jag saknar min Lennart så oerhört mycket. Döden skrämmer mig inte längre. Det är blott ett gupp på vägen mot något nytt och skulle det leda till evig vila så är jag tacksam för min tid här. Låt mig ge dig ett råd. Väljer du att inte leva av oro för vad som kan gå fel är jag rädd att du kommer ångra dig när allt ska summeras. Tiden flyter förbi oavsett dina val. Ta vara på allt det vackra och kom ihåg att kärlek bygger på viljan till uppoffring.”

Hon log mot mig och började skjuta sin gnisslande rollator ner för den ojämna vägen. Jag bara stod där och sa inte ett ord. Något inom mig brast och jag kunde inte hålla tillbaka mina tårar. Jag vet inte om det berodde på att jag tyckte det var fint eller om historien träffade rakt i hjärtat men det var något som hände med mig och med min syn på kärleken.

När jag öppnade upp den låsta porten jag burit runt på så tog det ungefär en vecka innan jag mötte Dennis. Tillsammans har vi tagit oss an torpet och dess fruktträdgård. Vi kommer att få ett fint liv här. Som personer är vi så olika som vi kan bli, men jag försöker se de små sakerna vi har gemensamt i stället för att fokusera på våra olikheter. Dessutom känner jag redan den ovillkorliga kärleken till en växande individ inom mig. Snart kommer också trädgården ha ett barn springande runt på äventyr mellan träden och buskarna och jag kan berätta historien om de kramande plommonträden.

Tyvärr såg jag aldrig damen med rollatorn mer efter vårt möte och ingen av grannarna verkar veta vem hon var, men jag är henne evigt tacksam.

Av Adam Jernberg

Älska och älskas – Kärleksnovell

Idag får du ta del av Susanne Bengtssons andra novell i tävlingen. Båda hennes noveller gick till finalen och hon kom således tvåa med dessa.

Tack Susanne, för att jag du deltog.

Monica

***

Ebba är singel för tillfället och nästa månad är födelsedag nummer 30. Singellivet är inget hon brinner för. Hon är lycklig ägare till hundkillen Buster. Hennes tröst i livet, efter att hon förlorat sin älskade pappa, Björn, i en hjärtattack när hon var fem år och mamma, Britta, för två år sedan i cancer. Det bränner i hjärtat och stockar sig i halsen.

Att älska och älskas varför gör det så ont?

 

I två år har det varit hon och hennes pälsburna fyrbenta vän i den lilla tvårummaren utan hiss och fem trappor.
Ebba trycker näsan i den mjuka pälsen, sätter på kopplet och springer ner för trapporna.

Hon styr stegen mot parken, njuter av blomdoften som sprider sig i vinden och solskenet som strålar från himmelen. Buster bär i munnen en leksak, som han försiktigt lägger på asfalten, vid övergångsstället. Ibland tror Ebba att han förstår allt som händer runt omkring. Som att han ser den röda gubben på trafikljuset. Ebba ler och tittar ömt ner på sin älskade hund.

 

I samma ögonblick kommer en bil i hög hastighet runt hörnet. Hack i häl kommer polisen med tjutande däck och larmande sirener. Hennes blick fastnar i blåljusens snurrande ljus.
Ebba hinner aldrig reagera. Med chockad blick ser hon Buster ligga på asfalten, som snabbt färgas röd runt hans päls.
Magen drar ihop sig. En förlamande känsla stryker hennes hjärta. Buster gnyr bedjande mot henne. Ebba faller ner på knä och kramar försiktig sin vän.

Inom henne växer ångesten, som en klump i halsgropen. Hon kan nästan inte andas.
Han får inte dö, inte lämna henne ensam, inte han också.
Ebbas stirrar apatiskt på de kala vita väggarna i väntrummet på veterinärsjukhuset. Solen har för längesedan gått ned i horisonten.
Operationsteamet gör sitt yttersta för att rädda Buster.

Han vaknar aldrig upp ur narkosen.

På hennes näthinna, för evigt inetsat, hans ledsna ögon. Som att han visste att döden hade valt honom.
Hon fingrar på hundkopplet vet inte riktigt vad hon ska göra med det. Buster är död.
Att möta ensamheten i lägenheten, se hundleksakerna och skålarna med den uppätna maten, som ivrigt slickats ren från varje matbit. Förtvivlat sjunker hon ihop på golvet. Varför Buster och inte hon?

Veterinären, Kalle, söker Ebbas blick, ser de våta kinderna.
I sorgens stund finns inga tröstande ord. Han är ju dessutom den som delgivit det tragiska beskedet.

― Finns det någon anhörig du vill att jag kontaktar?
― Nej, skriker hon med en röst som bryts till en viskning, det är bara jag och Buster.
Och nu är det bara jag, hulkar hon fram genom gråtattackerna.
Ebbas förlust av Buster, kastar henne tillbaka till barndomen. Minnena av mor och fars bortgång fyller hennes huvud. Där döden tar alla hon älskar ifrån henne.

 

Hon snyter sig kraftigt och torkar tårarna.

Som chef på ett medelstort byggföretag finns det inte tid att gråta. Livet måste gå vidare, det vet hon sen tidigare.

Hon flyr in i jobbet och dagens intervjuer avseende tjänsten som platschef. Tjänsten har fått flera intressanta ansökningar. En av dem får Ebbas hjärta att hoppa över ett slag. En lätt rodnad på kinderna gör det svårt att vara professionell. Ebba har förstås känt igen honom på fotografiet på ansökan.

 

När han nu står livslevande framför hennes ögon, snurrar rummet och hon tappar nästan talförmågan.

Ett hopp spirar i hennes ögon. Känner han igen henne också?

Hans ögon tindrar som smaragder och hans mun har ett leende som kan smälta sten. Ebba tittar snabbt ned i bordet, möter sedan hans ögon. Med en hand som hon hoppas är stadig tar hon Patriks utsträckta hand. Hela hon skakar som ett asplöv.

―  Patrik, välkommen till Byggmästarna!

Skärpning nu, mumlar hon för sig själv, du har en intervju att genomföra.
Patriks skrattgropar och glittrande ögon gör henne knäsvag och små fjärilar fladdrar inuti. Ebba sväljer hårt. Herregud, hon kan väl inte anställa honom. Eller kan hon?

 

Attraktionen sprakar i luften och väcker längtansfulla minnen från skoltiden.

Skolkompisarnas retsamma ton på skolgården ringer i Ebbas öron.

”Patrik och Ebba” så kära i varandra.
De var så unga. Med känslor som ingen av dem kunde sätta namn på. Hon ler åt minnet då Patrik pussade henne på kinden, på rasten inför hela skolan.
Patrik med familj flyttade från stan, då i småskolan. Örngottet i hennes flicksäng var fuktigt av tårar. Länge efteråt. De lovade varandra dyrt och heligt att hålla kontakten. Men till slut blir det mer sällan. Saknaden satt som ett häftstift i hjärtat.

Allt detta är nu glömt och hoppet spirar. Hon harklar sig.
Varför skulle han vara intresserad av henne? Han är ju här för ett jobb.

 

Med en hastig blick på klockan och den högljutt kurrande magen som talar om att det är dags för mat, föreslår Ebba att de ska äta lunch ihop. Hon har ju en del frågor som hon vill ha svar på. Inte det minsta arbetsrelaterat.
Lunchen går i lättsam ton. Timmarna flyger iväg och skratten flödar mellan tuggorna av lax med grönsaker och sötpotatis. Ebba snurrar en hårslinga mellan fingrarna. Patriks blick liksom fastnar i hennes melerade ögon. I tystnaden hörs bådas hjärtslag dunka i takt.

Hon ser hans mun röra sig. Det tar ett tag innan hon hör vad han säger.
― Jag vill inte skiljas från dig nu när vi hittat varandra igen. Vill du följa med mig ut och dansa ikväll?

 

Om hon vill. Ebba nyper sig hårt i armen. Hon slår snabbt numret till sin sekreterare och avbokar resten av dagens möten. Hon nästan småspringer hem, för att fixa till sig inför kvällen.

Samtalet med mamma Britta, när hon levde klingar i Ebbas öron.
― Kärleken kommer när man minst anar det.

 

En plötslig tanke på Buster får hennes ögon att tåras. Hon hoppas att han är glad för hennes skull där uppe i hundhimmelen.

 

Patrik hämtar henne på kvällen i sin röda sportbil. Hennes hårslingor fladdrar häftigt i vinden, genom den öppna takluckan, på väg till dansrestaurangen.
Ebba går direkt till damrummet, i ett tappert försök att få någon ordning på håret. Genom toadörren hör hon att tempot på musiken ändras till lite lugnare toner.

Hon skyndar ut till Patrik som väntar vid bordet. Hela hon smälter när han tar hennes hand och leder henne till dansgolvet. Hon ler mot hans läppar när han varsamt lägger ena handen mot hennes ryggslut och sin andra hand i hennes, och för hennes kropp i dansens rytmiska rörelser.
Ebba kryper tätt intill honom. Hennes mun söker sig sakta mot Patriks läppar. Med kropparna tätt ihop, försjunker de in i musikens toner.

Älska och älskas kanske inte gör så ont, trots allt, mumlar Ebba tyst för sig själv.

 

Av Susanne Bengtsson