Currently viewing the category: "Novell"

En dag i juli – novell av Maria Hagelbäck

Idag bjuder Maria Hagelbäck dig på en söt novell. Den kom i gruppen med treor i novelltävlingen, framför allt för det oväntade, kärleksfulla slutet.

Tack Maria för att du ville delta i tävlingen och för att du bjuder oss alla på denna novell.

Monica

***

En dag i juli

En dag i juli

En dag i mitten av juli. En dag med en himmel utan moln och en sol som sprider lite för mycket värme för att det ska kännas helt behagligt. Asparnas och björkarnas löv fladdrar lite lätt, men vindarna som tar tag i dem är ljumma snarare än kyliga. En dag då människorna vallfärdar till stränderna för att svalka sina varma kroppar.

En sjö. Ett vatten som glittrar likt tusen kristaller och endast små vågor går att skymta. Ett vatten där vassen växer längs kanten, där änderna simmar i par och där det hörs ljud från en motorbåt eller två.

En öppning i vassen. En badplats där handdukarna och picknickfiltarna brer ut sig på en stor gräsplan och sandslottsskapande barn trängs på en liten remsa av sand. En badplats som lockar gammal och ung, och alla däremellan.

Denna dag, en dag i mitten av juli, går han och hon längst stigen som leder fram till badplatsen, stigen omges av en tät skog som upplevs bilda en tunnel; en tunnel mot ljuset. Byns badplats sköts av det lokala fotbollslaget. Så har det alltid varit och så lär det förbli, åtminstone så länge eldsjälarna finns kvar, de som brinner för byn och dess samlingspunkter. Stigen känns lång och ojämn. Han är övertygad om att den blivit längre, men ändå inte; det är en solklar omöjlighet. Han släpper tanken och tar hennes hand i sin. Hennes hand som alltid är lite kall. Så även denna varma sommardag. Deras händer befinner sig på samma våglängd trots att han är betydligt längre – ännu en sak som alltid varit och alltid kommer att förbli. Är det han som har korta armar eller hon som har långa? En sådan sak de aldrig varit överens om, en sak utan vikt i deras liv. Och varför skulle det? Varför skulle längden på ett par armar, eller två, spela någon roll för livet och kärleken?

Där stigen övergår till gräsmatta stannar de upp, hon och han, tittar sig omkring för att hitta en lämplig plats att slå sig ned, med fördel i skuggan denna varma dag i juli. Efter att ha brett ut filten och fått ordning på handdukar, kaffetermosar och böckerna som alltid följer med men som alltid förblir olästa, går de till var sin del av det klottersmyckade omklädningshuset, ett hus märkt av tiden.

Han är redan klar när hon kommer ut och tittar på henne, tittar på hennes kropp som han beundrat och beundrar, som är stark men ändå svag. Hon klär i sin röda baddräkt, en baddräkt som ber om uppmärksamhet, precis som hon gör. Tänk vad livet blivit bra tack vare henne, tänker han. Han ler mot henne, höjer ögonbrynen snabbt, som en liten flört.

Hon ler tillbaka och skrattar. Hon tittar på honom, tänker att det står utom allt tvivel att hon gift sig med rätt man. Dessa intensiva gröna ögon som består av en härlig blandning av mogenhet och barnslighet. Munnen som kysser både mjukt och hårt och händerna som rör med varsamhet.

De går sida vid sida ned mot stranden, hon kan inte låta bli att nypa honom i rumpan.

Han spelar arg och förvånad, ropar ”sisten i ” och kastar sig i vattnet så det bildas stora svallvågor. Hon är inte lika snabb, har aldrig varit. Han tar tag i henne runt midjan, lyfter upp henne och kastar varligt i henne i det solvarma sjövattnet. Med huvudet ovanför vattenytan skakar hon av sig vattnet och plaskar så det sköljer över honom. De skrattar, kramas, pussas, smågnabbas. De plaskar vatten, de simmar, de dyker och de verkar aldrig få nog av denna lek och av varandra.

 

Leken avbryts av glädjerop från barn på land:

― Mormor! Morfar!

Han och hon vinkar till barnen och tillsammans går de upp från vattnet, hand i hand, och möts av varma barnbarnskramar.

Maria Hagelbäck

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Novell: Jag utan vi av Hanna Hasselteg

Idag får du en novell av Hanna Hasselteg. Den kom också i gruppen med dem som utsågs till treor.

Tack Hanna för ditt bidrag!

Monica

***

Jag utan vi av Hanna Hasselteg

Din tveksamhet gör det inte lättare för mig, jag behöver ett svar. Vi har länge känt för varandra, men för dig har det dalat. Du är nere i dalen nu, det märks på dig, på sättet du pratar med mig, på sättet du rör mig och på sättet du ser på mig. Jag är rädd, rädd för att förlora dig. Jag trodde aldrig att din dal kunde vara så djup. Du har makt över mig. För varje sekund som går känns det som att din sängkant blir mjukare och mjukare och att jag sjunker närmare och närmare marken. Du vill inte såra mig, men du vet att jag kommer bli sårad. Till slut kommer du fram till det, jag brister och du likaså. Du älskar mig, det vet jag, men inte på samma sätt som du älskar en annan, en annan som du älskat innan mig, som du kanske älskat hela tiden. Jag minns i början av oss att tankarna gick; om du var kapabel till att älska mig, när du innan förlorat ditt hjärta till en annan. Tanken är nu besvarad, det går inte. Jag har aldrig varit din hjärtas låga. Jag vill att det ska fortsätta vara vi, jag hade gjort vad som helst för att spela om partiet, men det är omöjligt. Min hjärna säger till mig att lämna, lämna dig bakom mig, lämna rummet, men det är svårt. Jag vill att du ska förstå, förstå hur mycket du betyder för mig. Jag vill slita sönder dig, jag vill att du ska veta hur mycket jag hatar att jag älskar dig.

Vi satt kvar en stund, ingen av oss sa något mer, vi lät tystnaden tala. Även om det var svårt att lämna ville jag bort. Även om allt jag vill är att fortsätta titta på dig, vill jag heller aldrig se dig igen. Även om jag aldrig önskar dig något ont, vill jag att du ska gå sönder, brista, som mig.

RökaPå vägen hem dånar tankarna i mitt huvud, känslorna värker i hela kroppen och svagheten smyger sig på. Jag tänder en cigarett och låter röken bli min tröst för stunden, en vana när det skett något jobbigt. Allt känns värdelöst, men på något sätt finns det något fint med det, att älska någon så att det gör fysiskt ont visar hur verkligt känslor är, man känner det i hela kroppen.

Det känns lättare nu, jag kan avsluta allt när jag vill, ingen kommer sakna mig. Vädret är passande för mina känslor, det är mörkt och ett duggregn infaller då och då. Jag låter min blick vila en stund på den strömmande floden som följer under bron jag nu står på. Någon som kanske känner lycka nu är fiskaren, några ytterligare personer kommer jag inte på.

Tänk att vara som regnet, att kunna göra någon lycklig, det spelar ingen roll hur många som blir besvikna, gör du någon lycklig, räcker det.

Om du kommer tillbaka till mig när du inte fått den du önskar, vad gör vi då. Vad händer om jag inte svarar, vad händer om jag inte vill ha dig, vad händer om jag inte finns. Vad tar du dig då? Jag kanske borde avsluta oss helt, det får nog mig att må bäst. Samtidigt vet jag att jag alltid kommer vara redo för dig, du kommer alltid få mig, trots att jag inte är den du vill ha.

Att vara ovetande om jag kommer få träffa dig igen sårar mig. Kommer jag aldrig mer kunna irritera mig på att du lånar min tandborste när du glömt din. Kommer jag aldrig mer få se din bruna fläck i ditt blåa öga, på det där avståndet som är nära, som vänner inte förhåller sig till. Kommer jag aldrig mer kunna kyssa dig samtidigt som du skrattar, så att våra tänder resulterar i en obekväm krock. Allt detta gör mig svag, jag är svag för dig.

Jag går längs vägkanten, jag är på väg hem. Jag tog inte bilen eftersom jag innan fick känslan av att just detta kunde ske. Därav kom insikten att jag behöver promenera, jag gillar att göra det, det får mig att reflektera. Men inte kunde jag nu reflektera över att du skulle ligga livlös bredvid denna väg nästa morgon.

Novell: Etthundratjugo slag i minuten av Carina Persson

Idag bjuder Carina dig på kärleksnovellen från höstens tävling. Carinas novell kom bland gruppen som blev trea.

Tack Carina för ditt deltagande!

Monica

***

Etthundratjugo slag i minuten av Carina Persson

Etthundratjugo taktfasta slag pulserade ut ur de enorma högtalarna. Minut efter minut. Som att omges av sitt egna förstorade hjärta, tänkte Tamara. Flödet av ljud var konstant; nya effekter lades till, andra togs bort och dök upp igen.

Mitt i strålkastarljuset, där på dansgolvet, noterade hon att Albin också var där. Han stod i den ringlande kön, tillsammans med Den Där Andra, och väntade på att få plats vid något av de eftertraktade restaurangborden.

Inne i sorlet frodades värmen. Utomhus sträckte sig en svart, sval himmel över staden.

Numera var det inte hon som fortsatte nätterna tillsammans med Albin. Tamara trodde att hon lärt känna honom, efter alla gånger han lastat över sina bekymmer på henne. Han till och med grät ibland, ett anförtroende hon värdesatte högt. Då, när deras relation betydde något.

”Här kan jag slappna av”, var Albins egna ord, där i gemenskapen med henne.
Hon där på dansgolvet.

Efter ett tag hade hans samtal blivit alltmer fåordiga. Precis tillräckligt för att Tamara skulle förstå. Allt föll; först på plats och sedan samman. Och med sig i raset tog det henne.

Det verkade som att Albin inte längre saknade någonting. Han hade någon. Den Där Andra, som nu fyllde platsen bredvid honom. Egentligen ville Tamara inte veta, men hon önskade ändå att hon fick något slags svar. Så hon tryckte på ”sänd.”

Albin såg nästan glad ut där borta, när han böjde sig över mobilens meddelande. Tamara saknade hans hand. Den som vilat i hennes, för inte alltför länge sedan. Just den gesten med handen innehöll allt; först hans tillit när den lagts dit och sedan hans svek när den drogs bort. Kylan hade svept igenom Tamara då Albin försvann. Till henne fanns det inte längre någonting kvar. Att hon fortsatte önska förändrade ingenting.

Tamara betraktade sin dansande skugga. Den som dolde allt det krossade där på golvet. De utblottade och oansenliga skärvorna. Det som någon sopade bort.

Stickad mössaTamara hade sett Den Där Andra i Albins närhet förut. Som den gången hon passerade dem i ett varuhus. Den Där Andra höll ett varsamt grepp om Albin. Tamara slogs av hur vackra de båda var. Och generösa. Framför sig styrde de en exklusiv barnvagn. Albin såg stolt ut, där han promenerade med sin familj. Han bar fortfarande mössan. Den som Tamara stickat och han ryckt till sig med ett skratt, precis när hon fäst den sista tråden. En mössa som var mer värdefull än alla de fabriksproducerade varianterna som hängde, rad efter rad, där inne i varuhuset.

Minnena fick Tamara att rysa till mitt under de heta strålkastarna. Att Albin stod en bit bort fick varenda mening han någonsin sagt till henne att på nytt börja stampa i hennes huvud. Hårt, i takt med de etthundratjugo slagen. Som om hennes värk inombords ens kunde jämföras med den lyckade matchningen hon bevittnat.

Tamara fortsatte följa strålkastarnas cirklar på golvet och ett skratt sköljde genom henne. Bättre kunde hon. Längre skulle hon komma. Om hon bara ansträngde sig. Med ens blev det varmare. Några varv till!

Och så plingade det till i hennes mobil. Allt runtomkring Tamara saktade ner, för att helt och hållet tystna då hon läste hans ord:

”Ska vi ses? Du kanske vill ha tillbaka din mössa.”

 

 

 

Novell: Det röda håret av Angelica Schachner

Här bjuder Angelica dig på sin novell från novelltävlingen i höstas. Den här vackra novellen tillhörde gruppen som kom trea.

Läs och njut!

Tack för ditt bidrag, Angelica!

Monica

***

Det röda håret av Angelica Schachner

Rött hår som glänser i den varma vårsolen, röda läppar, vita tänder.

Det var det som fångar hans uppmärksamhet. Utan det röda håret hade de antagligen aldrig lärt känna varandra.

 

Drömmande blickar han leende ut genom fönstret där hösten sakta tar död på sommaren. Ljumma sommarkvällar, svalor, prästkragar ger vika för kalla vindar, regn, rusk.

När ansiktet vänds tillbaka är leendet borta. Tillbaka i verkligheten. Håret, som för länge sedan ersatts med vitt, är nu nästan helt borta. Endast några envisa fjun i nacken trotsar de starka medicinerna.

Han och hon.

 

De fastnade för varandra direkt. Inget velande här inte. Han, från en fin familj med bra utbildning träffade henne från arbetarklassen utan någon utbildning att tala om. Men det spelade ingen roll. Han drog upp henne. Hon anpassade sig när de flyttade till villaområdet på andra sidan stan. Kafferep, söndagsmiddagar, höga frisyrer. För det mesta gick det bra. När det inte gick bra löste de det. Tillsammans bildade de en bubbla där de skrev sina egna regler. Vi mot världen.

I hennes närvaro kände han sig alltid manlig, stark. Han var stöttepelaren som alltid lyssnade. Vad hade det blivit av henne om inte han funnits där?

Oroligt rör hon sig i medicinens dimmor. Bergstopparna som visar pulsen blir högre innan de blir jämna igen. Försiktigt tar han den kalla, tunna handen. Bara skin och ben.

 

Första gången han höll den var när de såg Casablanca i biomörkret. Pengarna fick han av far efter att ha vaxat bilen. Han fick tjata ett bra tag innan far gav med sig. Far är den snålaste personen han någonsin känt.

Länge väntade han på rätt tillfälle att fråga. En dag stod hon ensam utanför mataffären. Förtvivlat försökte hon fästa en alldeles för stor matkasse på pakethållaren. Det var hans chans. Gentlemanna-aktigt erbjöd han att bära kassen. När de kom fram frågade han henne. Hon rodnade, tittade ner i marken, han sjönk inombords. Plötsligt tittade hon upp med stadig, klar blick.

― Ja, sa hon med eftertryck.

Hur han kom hem minns han inte, antagligen svävandes på rosa moln.

 

När de satt i biomörkret visste han att det var nu eller aldrig. Innan filmen tog slut tog han hennes varma, sirliga hand och släppte den inte förrän de sa adjö utanför hennes dörr. Inget mer hände den kvällen. Hennes far väntade redan i fönstret och var snabb med att hämta in dottern i säkerheten.

Novell det röda håret

 

Steg hörs utanför dörren. Lågmält mummel. En matvagn skramlar förbi. In hit kommer ingen matvagn. Här inne hålls man vid liv av mediciner och apparater, inte mat.

Ögonen rör sig oroligt under de tunna ögonlocken. Den gröna färgen har blivit något ljusare på gamla dar, men den spjuveraktiga blicken finns kvar. Inte ens sjukdomen kan ta död på den.

 

Det röda håret fångade hans uppmärksamhet, men det var de gröna ögonen som erövrade hans rastlösa själ och gjorde att han glömde bort alla andra flickor. Till och med Gertie med den korta kjolen.

De gröna ögonen avslöjade alltid vad som pågick inuti. Aldrig kunde hon ljuga eller gömma sina känslor. Han visste innan hon berättade.

 

Han kryper upp i sängen, lägger sig försiktigt bredvid henne. Egentligen får besökare inte lägga sig i sjukhussängen. Varför inte det? En idiotisk regel. Han bryter mot reglerna. För henne. Hon ska känna att han är där. Tätt intill henne vill han ge henne tröst. Lägger näsan i nacken så som de alltid gjort. Doften finns där, även om sjukdomen och sjukhuset gjort sitt bästa för att förinta den. Tårarna rinner tyst ner från kinderna.

 

När hon andas ut för sista gången inser han att det är hon som tröstar honom. Det var hon som drog upp honom. Vad hade det blivit av honom om inte hon funnits där?

Anna – kärleksnovell av Pia Nilsson

Den här kärleksnovellen, skriven av Pia Nilsson, kvalificerade sig också bland treorna.

Tack, Pia, för ditt deltagande och lycka till med skrivandet.

Monica

***

― Hej Anna. Hur är det med dig?

― Nämen hej, det var inte igår. Det är bra.

Egentligen vill Anna skrika ut att det är skit. Hon vet att kommentarerna kommer att komma. Om storlek, träning, tiden på gymmet osv. Det brukar det alltid göra med Astrid. Anna log som hon brukar göra när hon vill hålla med och bara vara neutral.
Den alltid så perfekta Astrid tänkte hon. Kan hon aldrig göra något fel och bli lite tjockare? Måste hon vara så himla snygg och perfekt. Hon som alltid fick de snygga killarna och aldrig ville umgås med bara henne. Hon som tackade nej till gratis bio och fester om inte fler kom. Astrid – klassens favvo. I alla fall då. För 15-20 år sedan eller mer.

― Vilken buffé, har du sett? säger Astrid lite häpet.

― Ja, det är klart jag har men jag har så svårt att välja.

Anna ville vara spydig och hon lyckades.

― Ja jag ska inte välja något av det här alls. Jag …

― Du går på gymmet, avbryter Anna bryskt.

― Inte alls. Jag har slutat för länge sedan. Jag fick. Jag var tvungen att sluta. Det blev för mycket för familjen. För mamma och pappa.

― Jag förstår. Det kan vara svårt med att hinna med familj och tiden på gymmet.

Sarkasmen dryper i tanken men Anna försöker hålla huvudet kallt.

― Jag har ingen egen familj. Jag har min bror, mamma och pappa. Det har inte blivit av.

Anna sneglar på Astrid som rättar till solglasögonen. Ser att det är fuktigt på kinden precis nedanför kanten på glaset och Astrid sträcker sig över buffébordet, efter en servett.

― Du det var inte meningen att låta så brysk. Jag ber om ursäkt. Jag blev bara förvånad att inte du stadgat dig och skaffat hundra ungar som alla andra.

Anna är verkligen ledsen nu och försöker skämta till lite i alla fall.

― Ingen fara Anna. Du har ingen aning om vad som pågår så varför skall du be om ursäkt för det.

Astrid lägger en arm på Anna som för att trösta henne i konversationen.
Vad är det som pågår, tänker hon. Anna känner sig olustig över sig själv och över Astrids tårar. Astrid står kvar och nästan lutar sig lite mot Anna. Hon tycker det känns så och hoppas att det inte är inbillning.

― Ska vi gå, frågar hon plötsligt och känner att hon både vill prata med Astrid och berätta om sig själv, fråga henne hur hon haft det, var hon varit.
Nu var det Astrids tur att se förvånad ut.

― Gå? Härifrån? Från min egen fest?

― Ja. Varför inte. Varför stå här och vara värdinna för något som du egentligen mår skit över?

― Ja. Du har rätt Anna. Du har fan alltid rätt.

― Jag tror inte jag har hört dig svära någon gång förr.

De skrattar till båda två och vänder mot grinden för att gå. Bara lämna den perfekt uppdukade buffén och gå. Som två glada ungdomar som de var för länge sedan. Två vänner.

 

Solen blänker i bilrutorna och kastar tillbaka de varma solstrålarna från parkeringen utanför. En cyklist kommer rusandes på trottoaren och innan han hinner bromsa så kraschar han rakt in i Astrid. Hon faller baklänges helt utan kontroll och slår huvudet hårt i trottoaren. Anna faller över cyklisten och han stönar under hennes vikt. Luften går ur dem alla tre.

 

Astrid kravlar sig upp och känner försiktigt på armar och ben. Hon kommer absolut att få en bula i huvudet inom kort. Men det gör inte så ont. Drar ner koftan och rättar till kläderna som hamnat lite på snedden. Tittar sedan på Anna som ligger som en pluffsig säl ovanpå en cyklist, som varken får luft eller kommer loss. Hela situationen är lustig. Tragikomisk skulle hon ha sagt. Ett favoritord. Hon fnittrar till och sedan drar Astrid i Anna och får snart upp henne på fötter igen. Den arga cyklisten borstar av sig löv och smuts innan han tar cykeln och linkar iväg. Inte ett ord säger han. Inte en ursäkt eller något liknande. Felet var faktiskt hans när han kom cyklandes där han absolut inte skulle vara.

― Hur mår du?

― Hur gick det?

Frågorna ställs i munnen på varandra och de ler. Snart skrattar de åt hela situationen och finner inga ord att säga till varandra alls.
Det är så här det ska kännas att skratta med någon, tänker Astrid.

Det är så här det ska vara att känna en naturlig vänskap, tänker Anna. Astrid nickar mot trädgården och den mastigt, uppdukade buffén igen och de båda ler ännu bredare och går tillbaka in.

 

― Var fan har du varit? En arg mansröst hörs från terrassen.

― Jag …, svarar Astrid men hinner inte längre.

― Hon hjälpte mig som blev påkörd av en idiot här utanför. Var fanns du?

Anna skriker tillbaka för att skydda sin nyfunna, gamla vän igen. Eller hoppet om att de kunde hitta vänskapen i alla fall.
Med stora ilskna steg kommer han stampandes över gräsmattan, fram emot dem båda.

― Varför tänkte du dig inte för? Rusa ut så där på gatan utan att se sig om. Typiskt dig Astrid. Så himla typiskt dig att inte tänka alls.

Han låter inte arg alls. Han låter rädd nu, när Anna tänker efter.

― Kan någon förklara vad fan som pågår, ryter Anna högt. Jag är också här och det var mig han körde på inte henne.

― Anna, jag är sjuk, avbryter Astrid. Det här är min sista fest innan jag läggs in på sjukhuset i övermorgon. Jag skall göra en stor hjärtoperation och har fått väldigt dåliga odds.

Anna o AstridAnnas hjärta knyts ihop och hon får en stor klump i halsen. Hon kan inte andas. Det flimrar för ögonen och hon försöker svälja.

― Det här är min bror Tom och han skall hjälpa mig och våra föräldrar. Med familjen.

Tårarna tränger upp och det finns inget slut. Med våta kinder kramar Anna om dem båda i ett enda famntag. Ordlöst. Himlen är inte så blå längre. Solen är inte så skarp och bländande. Buffén är helt kass egentligen och hon är arg. Arg på att hon inte tagit vara på vänskapen med Astrid. Vänskap. Kärlek snarare. Hon tar Astrids hand och håller den mot sin bröstkorg.

― Mitt hjärta är stort och fett och oerhört stabilt. Jag skall kämpa för oss båda så mycket jag bara kan. Säg om det är något jag kan göra, Astrid. Vad som helst.

― Du kan följa mig till sjukhuset och säga att du älskar mig.

Av Pia Nilsson

’Kärt återseende’ av Linda Broberg

Denna minnenas novell, skriven av Linda Broberg, placerade sig som en kraftfull trea i tävlingen.

Tack för ditt bidrag, Linda, och lycka till i fortsättningen med ditt skrivande.

Monica

 

***

 

”Johanna?”

Det ligger mycket i ljudet av ett namn. Betoningen kan vara som smekningen av en mild bris. Eller stormen som river ett upprört hav. Minnet böljade tillbaka som vågorna i en sjö.

Ingen tid verkade ha förflutit. De spelade brädspel i Simons stökiga rum. En jojo med snöret utrullat låg mitt på golvet. Lutad mot väggen stod den slitna skateboarden han ibland åkte på till skolan. Ovanför den obäddade sängen satt en plansch med motivet av en eldsprutande drake. Den hade en reva i nedre hörnet som fick planschen att börja rulla ihop sig. Golvet var fyllt av diverse prylar och dammråttorna tryckte i hörnen.
På andra sidan dörren hördes ljudet av hans mamma som stökade i köket. Doften av stekos tryckte undan rummets instängda stank då den letade sig in genom springorna kring dörren och fick Johannas mage att kurra. Simons svarta hår hade vuxit långt i nacken. Han formade läpparna till ett ’o’ och blåste undan luggen från ögonen. De var som bruna nötter inramade av långa, mörka ögonfransar. Ögonen var ovärderliga. Det bekräftades av guldstänken i dem som glänste när han log. Han flyttade sin nötta spelpjäs med en nonchalans som visade hans tilltro på vinst, sedan tog han ur tuggummit och tryckte fast det på bordsytan. När han sträckte ut handen och fattade hennes glömde hon vart hon var och varför. Magens hungriga hål fylldes av hjärtats häftiga dunkande. Simons naglar var ojämna av tänders naggande och huden runtomkring var nedbiten och fnasig. Hans fingrar täcktes av vårtor. Det både äcklade och förundrade henne. Skräcken för att smittas av bölderna vek undan vid hans beröring. Greppet var fast och torrt. Johannas handflator var fuktiga. När han böjde sig framåt och drog henne mot sig, slöt hon ögonen. Spelbrädet dråsade ner i golvet. Mjuka och fuktiga läppar möttes. Han smakade som tuggummits pepparmynt. Tungan stötte framåt och inåt. En varm, våt snigel på jakt efter hennes gensvar. Upplevelsen av mötet mellan munnens skrymslen var överraskande och skrämmande, men hon drog sig inte undan då hennes tänder krockade med hans ojämna tandrad. Det var hennes första kyss.

 

”Johanna?”
Ljudet av hennes namn igen. Osäkerheten låg i varje stavelse. Sedan blåste han den svarta luggen från ögonen och log bredare. Hon såg in i nötbruna ögon med stänk av guld.
”Jo! Det är verkligen du!”

Hjärtat färdades uppåt och bultade i munnen. Saliven förvandlades till klister och tunghäftan var ett faktum. Tiden hade färdats 20 år men synen av honom fick henne att återuppleva minnet och bli 12 år igen. Bakom den vuxna masken skymtade hon pojken han varit. Hon ville fäkta mot sin upprörda kropp och alla dess förtvivlade känslor. Hon ville fly. Hon ville kasta sig i hans armar och kyssa honom igen. Istället placerade hon pastapaketet i kundvagnen och kramade krampaktig handtaget. Den svala plasten förankrade henne i nuet.

”Hej Simon!”
Rösten lät främmande, hes och långt borta, när hon tvingade tungan att lyda. Tungan som mött hans för så många år sedan. Doften av eau de cologne fyllde hennes näsborrar och överväldigade henne med sin råa manlighet. Några mörka hårstrån stack upp vid skjortans översta oknäppta knapp. Hon svalde ned en flod av saliv.

”Det var länge sen”, hörde hon sig själv säga som ett sanslöst våp utan hjärna.
Hon var 12 år igen och all osäkerhet som hängde ihop med ungdomsåren flödade tillbaka.
”Du flyttade härifrån.”

MötetRösten lät liten och anklagande. Hon rodnade. Hans långa fingrar med prydligt kortklippta naglar petade på en skjortknapp. Den andra handen bar en halvfull kundkorg. Vårtorna var borta.

”Jag är bara på besök hos morsan. Vad är oddsen att jag skulle springa på dig här?”
Ögonen lyste av äkta värme och leendet avslöjade raka tänder. Han måste ha skaffat tandställning efter den där kyssen. Guldstänket i hans blick glittrade utmanande mot henne.
”Vi borde ta en fika.”

Innan hon hann svara avbröts de av en mansröst.

”Johanna?”
Mannen stannade förvånat vid åsynen av Johanna och Simon.

”Åh, ursäkta, jag bara undrade vart du tog vägen”, sa han spakt.

Johannas hjärta sjönk i bröstet av skam. Hon hade alldeles glömt bort Viktor, sin fästman.

”Jag träffade på Simon, en gammal skolkamrat.”
Hon log mot Simon och kinderna hettade när han ogenerat mötte hennes blick. ”Det här är Viktor.”

Simon nickade artigt till hälsning. Hon uppfattade Viktors missnöje med den bristfälliga presentationen.

 

När paret lämnade Simon kunde Johanna inte låta bli att vända sig om och kasta ett sista ögonkast efter honom. Han höjde handen till hälsning och värmen fyllde henne igen. Hon hade aldrig glömt sin första kärlek. Och hon visste vart hans mamma bodde.

Av Linda Broberg

Novelltävling Kärlek av Alea Eriksson

Alea Eriksson är också en av andrapristagarna. Detta är hennes novell.

Tack för att du deltog, Alea.

Monica

***

Klockan är strax efter åtta på morgonen. Jan vaknar som vanligt med ett leende på läpparna. Solen skiner in genom persiennernas springor och fåglarnas kvitter hörs utanför. Han vänder sig om för att betrakta sin fru – Ulla. Tiden har lämnat spår, de båda är på ålderns höst. För Jan spelar det ingen roll. Han tycker att Ulla är vackrare än någonsin. Rynkorna ramar in hennes ansikte, där hon ligger i djup och fridfull sömn. Han ligger så en stund och skattar sig lycklig över detta liv. Att få åldras med sin andra hälft är en lyx inte alla får.

Efter en stund slår Ulla försiktigt upp ögonen och möter Jans kärleksfulla blick.
”God morgon min kära” säger Jan och kysser henne ömt på kinden.
Klockan är tolv. Jan sitter djupt försjunken i en bok. Ulla står i köket och diskar. Efter en stund slår Jan ihop boken och går lätt haltande in i köket. Han står först stilla en stund och tar in vyn, tänker att han måste ha den vackraste frun i hela världen. Ulla vänder sig om och ler sitt fantastiska leende.

”Är du redo att gå?” säger hon och torkar hastigt av händerna på handduken intill henne.

”Bara skorna som fattas”, säger Jan och granskar först sina fötter, sedan de konstant skakande händerna.
Reumatismen är för långt gången. Han kan inte längre förmå sig knyta skorna på egen hand. Nu ler han urskuldande mot Ulla, som redan är i färd med att hämta de finaste skorna han äger. De ska iväg för att fira en vän som fyller år.

Knyta skor

De står i hallen. Ulla har på sig en klänning och Jan en nystruken skjorta och byxor. Hon hukar sig för att knyta Jans skor, eftersom hon har haft turen att hålla sig hel upp i den här åldern. När hon är klar ställer hon sig upp, redo att gå ut genom dörren. Med handtaget halvt nedtryckt stoppar Jan henne. Hon vänder sig förvånat om, låser hans blick. Han tar ett djupt andetag och ser in i hennes ögon, lika levande som för femtio år sedan.

”Jag älskar dig så mycket. Du får aldrig lämna mig”, säger han tårögd av blotta tanken att leva utan henne.
Ulla ler sitt stora fina leende, det som får samtliga tänder att synas. Det röda läppstiftet har smetat lite, men Jan säger ingenting om det, för det spelar ingen roll. Ulla möter hans kärleksfulla blick, och säger:
”Jag älsk …”

***
Väckarklockans skärande ljud avbryter drömmen. Jan vaknar på riktigt denna gång. Regnet smattrar våldsamt mot fönstret, det är kyligt i sovrummet. Han vänder sig om i sängen, men möts endast av en kal vägg. Mödosamt kliver han upp ur sängen och torkar bort en ensam tår som sipprar ner för kinden.

Jan har inte vaknat intill Ulla på snart trettio år. Han fick aldrig lyxen att åldras med sin andra hälft.
Klockan är fyra på eftermiddagen. Han har snart kämpat sig igenom hela dagen. Nu letar han fram den tjocka ylletröjan ur klädkammaren, drar sedan på sig rocken. På fötterna sätter han skor med resårband, för nu finns inte längre någon som kan knyta hans finaste skor. Innan han går ut genom dörren greppar han tag i ett paraply.
Väl framme på kyrkogården skakar hela han, inte av kyla utan av minnena och sorgen de för med sig. Han sätter sig på bänken närmast graven, stirrar på de få graverade orden:
’Ulla Margit Stenberg – för evigt älskad’.

”Du lämnade mig, Ulla.”
Jan snyftar till.
”Du lämnade mig, alldeles för tidigt. Ni har alla lämnat mig. Du förstår inte hur långt jag skulle gå för att få möta din blick, få se ditt leende, om så en sista gång.”
Han låter tårarna falla, två floder längs kinderna. Pressar fram den sista meningen med stor möda. Orden är svåra att urskilja mellan hulkningar och snyft.
”Jag, jag älskar dig … för evigt.”

Av Alea Eriksson

 

Fruktträdgården (novell)

Idag på lille julafton får du ännu en kärleksnovell. Den här gången är det Adam Jernberg som skrivit den. Adam tillhörde de som kom trea i tävlingen, en grupp på fem personer.

Tack för din fina novell, Adam.

***

Det sägs att kärlek kan stå sig genom tid och rum.
Jag har aldrig förstått det konceptet för evig kärlek, men det visade sig förra veckan att min inställning skulle förändras fundamentalt.
Det hela började med mitt smått desperata husköp, men jag ska ge dig lite bakgrund innan vi kommer till det.
Jag har levt största delen av mitt liv ensam. Min oförmåga att hålla ihop ett förhållande har lett till att jag, 36 år gammal, inte har vare sig barn eller kille, vilket i vårt samhälle verkar sticka i folks ögon. Banklöftet räckte dock till ett litet förfallet torp på landet som jag såg som boten på min tristess i vardagen. Min dröm har alltid varit en stor gård med barn och djur i ett enda stort kaos, ett kaos byggt på sammanhållning och kärlek.
Jag hade nu börjat tappat tron till min dröm och efter tusentals nätdejter tvivlade jag på att finna en man som passade mig och mina drömmar. Omgivningen tyckte att jag var för kräsen men jag visste att jag inte skulle förlåta mig själv om jag nöjde mig med vem som helst. Det var märkligt hur många själviska människor det fanns därute. Något hade hänt med min generation som fick oss att bli själviska och endast med självförverkligande mål i sikte. Ingen passade min form för hur en partner skulle vara. Kanske var det ändå jag som var för kräsen?

Torpet hade en vacker trädgård med många olika fruktträd, visserligen vildvuxna men charmiga, och med lite kärlek skulle det bli riktigt vackert. Om jag skulle bli gammal på egen hand, så skulle det här vara den perfekta platsen för mig att strosa runt bland träd och sjungande fåglar. Trädgården låg längs med en landsväg och det tog inte lång tid innan nyfikna ortsbor började stanna till på promenaden för att prata med dåren som hade köpt detta ruckel. Ibland kom en och annan kille i lämplig ålder men som snart visade sig vara upptagen eller på tok för oformbar för mig. Dagligen när jag försökte få ordning i trädgården stannade någon för att prata.

Fruktträdgården

En sen augustikväll kom en äldre dam med rollator gående längs med vägen. Det såg svårt ut och hjulen på rollatorn verkade spjärna emot för varje steg.

”Hej, vill du ha hjälp”, frågade jag rakt ut utan att tänka mig för.

”Det går bra, flicka lilla. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig med trädgården. Jag hörde från en bekant att du tagit dig an fruktgården.”
Hon tystnade med en eftertänksam blick innan hon fortsatte.

”En gång i tiden kallade jag det för mitt hem.”

Jag blev ställd och visste inte hur jag skulle besvara kvinnans påstående. Innan jag hann formulera en mening fortsatte hon.

”Ser du plommonträden där borta? Vi satte varsin stickling när vi flyttade hit, en gul och en blå, tätt mot varandra. Först tänkte vi kanske mest som en tävling för att se vilken som skulle växa sig stark. Men som du ser tog sig båda två. Stammarna slingrande, vridande sig om varandra, precis så starka som vår kärlek växte sig. Grenarna spretar åt olika håll likt våra val och intressen men kärnan är stammarna som stadigt håller tag om varandra, alltid nära och med en känsla av tillgivenhet.”

Det var ett vackert träd eller vackra träd som i toppen hade ett överflöd med gula och blå plommon. Hennes berättelse gjorde att de nu såg magiska ut. Det var som om de hade en glöd inom sig som nu trängde ut. Jag tittade på damen som var synbart tårögd. Hon torkade bort fukten från sina kinder innan hon fortsatte.

”Jag ångrar inte något i mitt liv. Jag har levt länge och det svåra jag har utstått har gjort att jag kunnat se det fina i livet. Vi träffades sent, jag och min Lennart, så några barn blev det aldrig. Det gjorde mig inget, men trädgården skulle må bra av små springande barnfötter. Alla magiska sommarnätter vi dansat runt i trädgården, är de upplevelserna som gör livet värt att leva. Men nu är jag trött och jag saknar min Lennart så oerhört mycket. Döden skrämmer mig inte längre. Det är blott ett gupp på vägen mot något nytt och skulle det leda till evig vila så är jag tacksam för min tid här. Låt mig ge dig ett råd. Väljer du att inte leva av oro för vad som kan gå fel är jag rädd att du kommer ångra dig när allt ska summeras. Tiden flyter förbi oavsett dina val. Ta vara på allt det vackra och kom ihåg att kärlek bygger på viljan till uppoffring.”

Hon log mot mig och började skjuta sin gnisslande rollator ner för den ojämna vägen. Jag bara stod där och sa inte ett ord. Något inom mig brast och jag kunde inte hålla tillbaka mina tårar. Jag vet inte om det berodde på att jag tyckte det var fint eller om historien träffade rakt i hjärtat men det var något som hände med mig och med min syn på kärleken.

När jag öppnade upp den låsta porten jag burit runt på så tog det ungefär en vecka innan jag mötte Dennis. Tillsammans har vi tagit oss an torpet och dess fruktträdgård. Vi kommer att få ett fint liv här. Som personer är vi så olika som vi kan bli, men jag försöker se de små sakerna vi har gemensamt i stället för att fokusera på våra olikheter. Dessutom känner jag redan den ovillkorliga kärleken till en växande individ inom mig. Snart kommer också trädgården ha ett barn springande runt på äventyr mellan träden och buskarna och jag kan berätta historien om de kramande plommonträden.

Tyvärr såg jag aldrig damen med rollatorn mer efter vårt möte och ingen av grannarna verkar veta vem hon var, men jag är henne evigt tacksam.

Av Adam Jernberg

Älska och älskas – Kärleksnovell

Idag får du ta del av Susanne Bengtssons andra novell i tävlingen. Båda hennes noveller gick till finalen och hon kom således tvåa med dessa.

Tack Susanne, för att jag du deltog.

Monica

***

Ebba är singel för tillfället och nästa månad är födelsedag nummer 30. Singellivet är inget hon brinner för. Hon är lycklig ägare till hundkillen Buster. Hennes tröst i livet, efter att hon förlorat sin älskade pappa, Björn, i en hjärtattack när hon var fem år och mamma, Britta, för två år sedan i cancer. Det bränner i hjärtat och stockar sig i halsen.

Att älska och älskas varför gör det så ont?

 

I två år har det varit hon och hennes pälsburna fyrbenta vän i den lilla tvårummaren utan hiss och fem trappor.
Ebba trycker näsan i den mjuka pälsen, sätter på kopplet och springer ner för trapporna.

Hon styr stegen mot parken, njuter av blomdoften som sprider sig i vinden och solskenet som strålar från himmelen. Buster bär i munnen en leksak, som han försiktigt lägger på asfalten, vid övergångsstället. Ibland tror Ebba att han förstår allt som händer runt omkring. Som att han ser den röda gubben på trafikljuset. Ebba ler och tittar ömt ner på sin älskade hund.

 

I samma ögonblick kommer en bil i hög hastighet runt hörnet. Hack i häl kommer polisen med tjutande däck och larmande sirener. Hennes blick fastnar i blåljusens snurrande ljus.
Ebba hinner aldrig reagera. Med chockad blick ser hon Buster ligga på asfalten, som snabbt färgas röd runt hans päls.
Magen drar ihop sig. En förlamande känsla stryker hennes hjärta. Buster gnyr bedjande mot henne. Ebba faller ner på knä och kramar försiktig sin vän.

Inom henne växer ångesten, som en klump i halsgropen. Hon kan nästan inte andas.
Han får inte dö, inte lämna henne ensam, inte han också.
Ebbas stirrar apatiskt på de kala vita väggarna i väntrummet på veterinärsjukhuset. Solen har för längesedan gått ned i horisonten.
Operationsteamet gör sitt yttersta för att rädda Buster.

Han vaknar aldrig upp ur narkosen.

På hennes näthinna, för evigt inetsat, hans ledsna ögon. Som att han visste att döden hade valt honom.
Hon fingrar på hundkopplet vet inte riktigt vad hon ska göra med det. Buster är död.
Att möta ensamheten i lägenheten, se hundleksakerna och skålarna med den uppätna maten, som ivrigt slickats ren från varje matbit. Förtvivlat sjunker hon ihop på golvet. Varför Buster och inte hon?

Veterinären, Kalle, söker Ebbas blick, ser de våta kinderna.
I sorgens stund finns inga tröstande ord. Han är ju dessutom den som delgivit det tragiska beskedet.

― Finns det någon anhörig du vill att jag kontaktar?
― Nej, skriker hon med en röst som bryts till en viskning, det är bara jag och Buster.
Och nu är det bara jag, hulkar hon fram genom gråtattackerna.
Ebbas förlust av Buster, kastar henne tillbaka till barndomen. Minnena av mor och fars bortgång fyller hennes huvud. Där döden tar alla hon älskar ifrån henne.

 

Hon snyter sig kraftigt och torkar tårarna.

Som chef på ett medelstort byggföretag finns det inte tid att gråta. Livet måste gå vidare, det vet hon sen tidigare.

Hon flyr in i jobbet och dagens intervjuer avseende tjänsten som platschef. Tjänsten har fått flera intressanta ansökningar. En av dem får Ebbas hjärta att hoppa över ett slag. En lätt rodnad på kinderna gör det svårt att vara professionell. Ebba har förstås känt igen honom på fotografiet på ansökan.

 

När han nu står livslevande framför hennes ögon, snurrar rummet och hon tappar nästan talförmågan.

Ett hopp spirar i hennes ögon. Känner han igen henne också?

Hans ögon tindrar som smaragder och hans mun har ett leende som kan smälta sten. Ebba tittar snabbt ned i bordet, möter sedan hans ögon. Med en hand som hon hoppas är stadig tar hon Patriks utsträckta hand. Hela hon skakar som ett asplöv.

―  Patrik, välkommen till Byggmästarna!

Skärpning nu, mumlar hon för sig själv, du har en intervju att genomföra.
Patriks skrattgropar och glittrande ögon gör henne knäsvag och små fjärilar fladdrar inuti. Ebba sväljer hårt. Herregud, hon kan väl inte anställa honom. Eller kan hon?

 

Attraktionen sprakar i luften och väcker längtansfulla minnen från skoltiden.

Skolkompisarnas retsamma ton på skolgården ringer i Ebbas öron.

”Patrik och Ebba” så kära i varandra.
De var så unga. Med känslor som ingen av dem kunde sätta namn på. Hon ler åt minnet då Patrik pussade henne på kinden, på rasten inför hela skolan.
Patrik med familj flyttade från stan, då i småskolan. Örngottet i hennes flicksäng var fuktigt av tårar. Länge efteråt. De lovade varandra dyrt och heligt att hålla kontakten. Men till slut blir det mer sällan. Saknaden satt som ett häftstift i hjärtat.

Allt detta är nu glömt och hoppet spirar. Hon harklar sig.
Varför skulle han vara intresserad av henne? Han är ju här för ett jobb.

 

Med en hastig blick på klockan och den högljutt kurrande magen som talar om att det är dags för mat, föreslår Ebba att de ska äta lunch ihop. Hon har ju en del frågor som hon vill ha svar på. Inte det minsta arbetsrelaterat.
Lunchen går i lättsam ton. Timmarna flyger iväg och skratten flödar mellan tuggorna av lax med grönsaker och sötpotatis. Ebba snurrar en hårslinga mellan fingrarna. Patriks blick liksom fastnar i hennes melerade ögon. I tystnaden hörs bådas hjärtslag dunka i takt.

Hon ser hans mun röra sig. Det tar ett tag innan hon hör vad han säger.
― Jag vill inte skiljas från dig nu när vi hittat varandra igen. Vill du följa med mig ut och dansa ikväll?

 

Om hon vill. Ebba nyper sig hårt i armen. Hon slår snabbt numret till sin sekreterare och avbokar resten av dagens möten. Hon nästan småspringer hem, för att fixa till sig inför kvällen.

Samtalet med mamma Britta, när hon levde klingar i Ebbas öron.
― Kärleken kommer när man minst anar det.

 

En plötslig tanke på Buster får hennes ögon att tåras. Hon hoppas att han är glad för hennes skull där uppe i hundhimmelen.

 

Patrik hämtar henne på kvällen i sin röda sportbil. Hennes hårslingor fladdrar häftigt i vinden, genom den öppna takluckan, på väg till dansrestaurangen.
Ebba går direkt till damrummet, i ett tappert försök att få någon ordning på håret. Genom toadörren hör hon att tempot på musiken ändras till lite lugnare toner.

Älska och älskas - dansHon skyndar ut till Patrik som väntar vid bordet. Hela hon smälter när han tar hennes hand och leder henne till dansgolvet. Hon ler mot hans läppar när han varsamt lägger ena handen mot hennes ryggslut och sin andra hand i hennes, och för hennes kropp i dansens rytmiska rörelser.
Ebba kryper tätt intill honom. Hennes mun söker sig sakta mot Patriks läppar. Med kropparna tätt ihop, försjunker de in i musikens toner.

Älska och älskas kanske inte gör så ont, trots allt, mumlar Ebba tyst för sig själv.

 

Av Susanne Bengtsson

 

Ellas julafton – novell

Idag får du ytterligare en finstämd novell, skriven av Lovisa Ehrencrona Friberg, också en av de som deltog i finalen. Lovisa tillhör en av dem som kom i andra-pristagargruppen.

Tack för ditt fina bidrag, Lovisa!

Monica

***

Himlen hade knappt börjat ljusna men morgontrafiken hade kommit igång på väg hem från nattpasset. Så fort han hade sparkat av sig skorna knappade han fram numret till sitt ex.
”Hej! Vad gör Ella på julafton?”
”Det har du inte med att göra. Det är min jul i år.”
”Du har tänkt låta henne vara hos sin moster. Hon borde åtminstone få vara med en av sina föräldrar. Om du inte fixar det så låt mig!”
”Vem har sagt det?”
”Ska du skita i. Varför har inte du sagt något?”
”För att jag visste att du skulle reagera så här.”
”Ja, tro fan det! Min dotter ska inte behöva fira jul utan sina föräldrar.”
”Hon är inte din.”
Tankarna hann snurra åtskilliga varv i tystnaden.
”Vad säger du?”
”Hon är inte din dotter. Så sluta hetsa mig. Annars tar jag henne ifrån dig helt och hållet.”
”Glöm det! Jag tänker inte sluta när det gäller vad som är bäst för min dotter.”
”Hör du inte vad jag säger? Hon är inte din. Det var en kollega.”
Han skakade stumt på huvudet. Hjärtat rusade. Vreden brände bakom ögonlocken.
”Djävla psykopathora!”
Han la på.
Det var inte sant. Bara ännu en av hennes förbannade lögner. Men hur han än sökte i minnet efter stöd, blev han inte lugnare. Så skakigt som deras äktenskap hade varit redan då, för femton år sedan, skulle det mycket väl kunnat stämma.
En kollega. Alla sena kvällar på kontoret. En sån kliché.
Det pep till i telefonen. Ett foto på testresultatet som bevisade att den andre mannen var Ellas pappa.
Han satt och stirrade på skärmen i flera minuter. Sedan reste han sig på skakiga ben och hällde han upp ett stort glas vodka.
Hastigt lät han dimman ta över. I ruset kom nattsvarta tankar till honom. Tankar på blodig hämnd. På död och lidande åt bedragerskan och mannen utan ansikte. Tankar på livets meningslöshet och alla hans misslyckanden. Så småningom gav allt annat vika för sorgen. Med spritens hjälp kunde han gråta utan hämningar.
Ellas julaftonNär tiden återfick en greppbar form hade det hunnit bli sen eftermiddag. Han torkade tårarna och snoret ur ansiktet. Drack ett glas vatten. Gick ett par vändor fram och tillbaka i lägenheten för att samla sig. Han var tvungen att få det gjort förr eller senare.
Hon svarade efter första signalen. Lika kvittrande som alltid.
”Hej, hej!”
Han tog ett djupt andetag.
”Du, jag …  Jag har fått reda på att jag inte är din far.”
Han tyckte sig höra hur hon stannade i sorlet av röster och trafik. Världen snurrade omkring honom medan han väntade på att hon skulle säga farväl för alltid.
”Jag vet, pappa. Men jag kommer alltid att vara din dotter.”
Hur kunde hon låta så lugn?
”Är du hemma?”
Han hummade jakande.
Hon fortsatte prata. Om i vilka affärer hon letat efter julklappar, om en film hon hade sett, om problemen med de nya busstidtabellerna. Hon la inte på förrän hon stod i hallen.
Han drog henne intill sig innan hon fått av sig ytterkläderna. Hon lutade sin tinning mot hans bröst och slog armarna om honom.
”Pappa … är du full?”
Han harklade sig generat.
”Ja.”
Han kände sig som motsatsen till den stabila förälder han ville vara. Men hon bara flinade lite medan hon hängde av sig. Han skyndade sig att plocka undan glasen från köksbordet och ta fram pepparkakor. Satte på kaffe.
”Du visste,” konstaterade han med en frågande blick på henne.
Hon lutade nonchalant armbågarna mot bordet.
”Hon har hintat om det i ett år. Visade mig papperna för ett par månader sedan.”
”Varför har du inte sagt något?”
Hennes röst blev plötsligt tunn.
”Jag var rädd att du skulle lämna mig då.”
Han slöt armarna om henne och tårarna välde fram igen.
”Aldrig! Aldrig …”

Av Lovisa Ehrencrona Friberg