Novelltävling Kärlek av Alea Eriksson

Alea Eriksson är också en av andrapristagarna. Detta är hennes novell.

Tack för att du deltog, Alea.

Monica

***

Klockan är strax efter åtta på morgonen. Jan vaknar som vanligt med ett leende på läpparna. Solen skiner in genom persiennernas springor och fåglarnas kvitter hörs utanför. Han vänder sig om för att betrakta sin fru – Ulla. Tiden har lämnat spår, de båda är på ålderns höst. För Jan spelar det ingen roll. Han tycker att Ulla är vackrare än någonsin. Rynkorna ramar in hennes ansikte, där hon ligger i djup och fridfull sömn. Han ligger så en stund och skattar sig lycklig över detta liv. Att få åldras med sin andra hälft är en lyx inte alla får.

Efter en stund slår Ulla försiktigt upp ögonen och möter Jans kärleksfulla blick.
”God morgon min kära” säger Jan och kysser henne ömt på kinden.
Klockan är tolv. Jan sitter djupt försjunken i en bok. Ulla står i köket och diskar. Efter en stund slår Jan ihop boken och går lätt haltande in i köket. Han står först stilla en stund och tar in vyn, tänker att han måste ha den vackraste frun i hela världen. Ulla vänder sig om och ler sitt fantastiska leende.

”Är du redo att gå?” säger hon och torkar hastigt av händerna på handduken intill henne.

”Bara skorna som fattas”, säger Jan och granskar först sina fötter, sedan de konstant skakande händerna.
Reumatismen är för långt gången. Han kan inte längre förmå sig knyta skorna på egen hand. Nu ler han urskuldande mot Ulla, som redan är i färd med att hämta de finaste skorna han äger. De ska iväg för att fira en vän som fyller år.

Knyta skor

De står i hallen. Ulla har på sig en klänning och Jan en nystruken skjorta och byxor. Hon hukar sig för att knyta Jans skor, eftersom hon har haft turen att hålla sig hel upp i den här åldern. När hon är klar ställer hon sig upp, redo att gå ut genom dörren. Med handtaget halvt nedtryckt stoppar Jan henne. Hon vänder sig förvånat om, låser hans blick. Han tar ett djupt andetag och ser in i hennes ögon, lika levande som för femtio år sedan.

”Jag älskar dig så mycket. Du får aldrig lämna mig”, säger han tårögd av blotta tanken att leva utan henne.
Ulla ler sitt stora fina leende, det som får samtliga tänder att synas. Det röda läppstiftet har smetat lite, men Jan säger ingenting om det, för det spelar ingen roll. Ulla möter hans kärleksfulla blick, och säger:
”Jag älsk …”

***
Väckarklockans skärande ljud avbryter drömmen. Jan vaknar på riktigt denna gång. Regnet smattrar våldsamt mot fönstret, det är kyligt i sovrummet. Han vänder sig om i sängen, men möts endast av en kal vägg. Mödosamt kliver han upp ur sängen och torkar bort en ensam tår som sipprar ner för kinden.

Jan har inte vaknat intill Ulla på snart trettio år. Han fick aldrig lyxen att åldras med sin andra hälft.
Klockan är fyra på eftermiddagen. Han har snart kämpat sig igenom hela dagen. Nu letar han fram den tjocka ylletröjan ur klädkammaren, drar sedan på sig rocken. På fötterna sätter han skor med resårband, för nu finns inte längre någon som kan knyta hans finaste skor. Innan han går ut genom dörren greppar han tag i ett paraply.
Väl framme på kyrkogården skakar hela han, inte av kyla utan av minnena och sorgen de för med sig. Han sätter sig på bänken närmast graven, stirrar på de få graverade orden:
’Ulla Margit Stenberg – för evigt älskad’.

”Du lämnade mig, Ulla.”
Jan snyftar till.
”Du lämnade mig, alldeles för tidigt. Ni har alla lämnat mig. Du förstår inte hur långt jag skulle gå för att få möta din blick, få se ditt leende, om så en sista gång.”
Han låter tårarna falla, två floder längs kinderna. Pressar fram den sista meningen med stor möda. Orden är svåra att urskilja mellan hulkningar och snyft.
”Jag, jag älskar dig … för evigt.”

Av Alea Eriksson

 

Tagged with →  
Share →
0 comments