Restaurangbesöket av Sten Björnberg
Idag bjuder Sten Björnberg på en kärleksnovell. Detta var ytterligare en av alla dem som inkom i höstas när jag hade en tävling på ämnet ’Kärlek’.
Tack Sten för att du bidrog och ville dela din novell här på bloggen.
Monica
***
Jag hade nyligen flyttat ihop med Helen i hennes lägenhet på Andra Långgatan i Göteborg och återupptagit mina studier i litteraturhistoria. Dessutom var jag sanslöst förälskad i Helen som just hade fått sitt studiebidrag och lovat bjuda mig på restaurang.
När vi gick ut genom porten svepte en iskall vind längs gatan. Helen drog ner mössan över pannan. Jag trevade efter handskarna. När vi gick förbi Järntorget kom en spårvagn på väg till Långedrag. Plötsligt sprakade det till från kontaktledningen och ett gnistregn föll ner på marken.
”Ett stjärnfall”, sade jag till Helen, ”vad önskade du dig?”
Hon kramade min arm.
”Vad tror du?”
På 1a Långgatan skulle krogen finnas. Vi kämpade oss fram i den småsnåla vinden.
”Där är den”, sade hon.
Vi gick in, en behaglig värme mötte oss. Det luktade gott av någon rätt. Det måste vara vitlök, ingenting annat kunde lukta så gott.
”Man kan känna igen kvalitén på en restaurang bara på lukten”, sade jag.
Vi hängde av oss kläderna. Restaurangen var inte stor. Tjugofem personer max kunde få plats. Borden stod tätt. Alla hade dukar av beige tyg och ett värmeljus i en liten glasskål. På väggarna hängde tavlor som inte föreställde något men passade in i den övriga stilen. Belysningen var dunkel, det var mysigt.
En servitris visade oss till ett bord vid fönstret mot gatan. Det var endast två bord upptagna. Ett med ett äldre par som studerade menyn och ett med fyra yngre som såg ut som studenter. Kanske hade de också fått studiebidragen. Vi studerade menyn. Det var mycket pastarätter, eftersom det var en italiensk krog.
”Vad tror du om lammfilen”, sade Helen.
Jag vände på bladet i menyn.
”Jo, det är nog inte så dumt det var längesedan jag åt lamm”.
Servitrisen kom med en karaff vatten och ställde fram en korg med två sorters bröd, ett vitt och ett mörkt.
”Har ni bestämt er?”
”Är lammfilén svensk”, frågade Helen.
”Jag vet inte”, svarade hon, ”men jag kan fråga”.
”Ok”, sade Helen och tog en tugga på brödet. ”Det är absolut färskt”, sade hon med förvåning.
”Det lär vara på brödet man kan avgöra en restaurangs kvalitet har jag hört”, sade jag.
Servitrisen kom tillbaka.
”Det är gotländskt utegångslamm”, sade hon.
”Fint men inte för rosa”, sade Helen.
”Vad vill ni ha att dricka?”
”Skall vi ta en flaska”, sade jag tittade på Helen och började bläddra i vinlistan.
Ingen av oss var någon vinkännare.
”Jag kan betala hälften av vinet,” sade jag när jag såg priserna som var minst tre-fyra gånger systempriserna.
”Det var snällt av dig men jag hade tänkt att bjuda”.
Hon valde ett Valpolicella-vin. De brukade vara lättdruckna.
Efter en stund kom servitrisen med vinflaskan. Hon såg ut att vara från någon av de gamla öststaterna, Polen eller Ryssland och hade den där överdrivna sminkningen. Hon visade etiketten, öppnade flaskan och hällde upp en liten skvätt i mitt jättestora glas. Jag pekade på Helens glas. Hon fyllde en liten skvätt i hennes glas också utan att säga ett ord, men jag tycktes förmärka en lätt irritation i hennes ansikte.
Varför slog de alltid upp till mannen även om det var kvinnan som valt vinet, tänkte jag. Helen smakade på vinet.
”Det är OK”, sade hon.
Jag brydde mig inte om att smaka – som en liten demonstration. Servitrisen fyllde glasen med mer vin och gick sin väg.
”Skål”, sade jag till Helen och tittade henne i ögonen.
Hon hade blå ögon med ett lite förvånat uttryck som jag älskade. Ibland syntes en liten rynka i hennes panna strax ovanför näsan när hon var förvånad eller irriterad. Jag tror inte att hon var medveten om det själv och jag hade inte sagt något.
Helen var den sötaste jag visste. Det pirrade i min kropp varje gång hon såg på mig med mitt råttfärgade hår och grågröna ögon. Ibland undrade jag vad hon fann hos mig, hon som var så söt och charmig. Jag hade frågat henne. Hon hade bara tittat på mig och svarat:
”Jag tycker om dig som du är.”
Vinet var fruktigt gott, lättdrucket och hade en underbart mörkröd färg.
Vi hade hamnat under en högtalare. Musikdunket var ganska svagt som tur var. Några fler gäster hade kommit och sorlet från dem hördes. Vid bordet tvärs över med de fyra ungdomarna, hörde jag en av killarna, med långt hår uppsatt i en hästsvans, irriterat säga:
”Det är vansinnigt – det måste vi stoppa.”
”I helsike heller”, sade en av de andra, ”vi måste ha bron för Göteborgs framtid. Det ju fullständig kaos i trafiken.”
Ett gräl utbröt.
”Känner du igen honom med hästsvansen”, frågade jag Helen. ”Han verkar vara bekant på något sätt.”
Hon vände sig om och tittade närmare.
”Jo, det är han som är ordförande i miljöpartiets ungdomsförbund”, sade hon.
De märkte att de hade blivit iakttagna och dämpade rösterna. Grälet hade handlat om det skulle byggas en ny bro över Göta älv. Han ansåg inte det. Det skulle bara innebära ännu mer biltrafik i Göteborg, enligt hans åsikt och bara spä på eländet.
Musikvolymen hade nu höjts betydligt så det var omöjligt att höra vad de sade.
”Det är inte ok att tjuvlyssna på vad andra säger”, sade Helen. ”Men det är ju vad författare, poeter och journalister alltid gör på restauranger och uteställen” sade jag. ”De använder det i sitt skrivande.”
Servitrisen kom in med vårt lamm. Det serverades på lagom stora tallrikar som var brännheta. Det var tjusigt upplagt. Kocken hade börjat uppskärningen med skåror på snedden. Färgen var perfekt brun och köttet precis lagom rosa. Potatiskroketterna var hemgjorda med lite brunfärgning på topparna. Såsen som var lagom tunn, snarare sky, var gjord på Madeira-vin.
”Visst är det gott”, sade jag till Helen.
”Mm, utsökt”, sade hon.
Lammet var så mört att det smälte i munnen. Jag fick bärga mig för att inte äta för fort. Helen åt alltid mycket långsammare än jag. Under tiden tittade jag mig lite omkring.
Det hade kommit mycket folk, restaurangen var nästan full. Tur att vi kom så tidigt så att vi inte fick vänta så länge, tänkte jag och kikade ut genom fönstret.
Enstaka människor kom förbi. De såg frusna ut, böjda framåt i vinden. Ljudnivån hade nu höjts betydligt, alla pratade med varandra och ju högre alla pratade desto högre måste alla prata. Stämningen var på topp, det var ju fredag och alla ville slappna av.
Jag böjde mig fram emot Helen.
”Ser du det där äldre paret där borta i hörnet? Jag tror inte de har sagt ett ord till varandra på hela kvällen.”
”Kanske de har sagt allt som behöver sägas”, sade Helen, ”och bara njuter av varandras sällskap.”
”Eller är det så att dom har tömt allt vad dom har att säga varandra”, sade jag. ”Det finns sådana äktenskap.”
”Han kanske hör dåligt och det är därför”, sade Helen. ”Har han inte hörapparater?”
Jag försökte titta.
”Jo, kanske det.”
Det var inte så lätt att se på avstånd. Hörapparaterna har blivit så små nu förtiden. Helen och jag brukade roa oss med att gissa vad olika människor jobbade med och vilka typer de var. Vissa tyckte vi att vi kände igen; Konstnärer författare, poliser och militärer. Men antagligen hade vi för det mesta fel. Om det var gifta par eller älskare och älskarinnor, trodde vi oss kunna urskilja.
”De där borta”, sade jag och pekade på ett bord snett över, ”de är nog inte gifta. Hon är antagligen hans älskarinna.”
”Varför tror du det”, sade Helen.
”Titta på hur han böjer sig fram hela tiden mot henne. Se hennes minspel när hon blir smickrad. Gifta par brukar inte smickra varandra på de viset.”
”Hur ser du att han smickrar”, sade Helen.
”Det ser man ju. Titta hur han pratar och böjer sig fram mot henne. Det skulle de aldrig göra om de var gifta.”
”Kanske det”, sade Helen, ”du brukat ju smickra mig.”
Ljudnivån var nu så hög att vi fick luta oss fram för att konversera. Helen och jag behövde inte prata så mycket med varandra, egentligen. Bara att vara nära varandra kändes underbart. Jag sträckte mig fram över bordet och kysste henne lätt på munnen.
”Du är det sötaste jag vet”, sade jag.
”Är det smicker eller menar du det”, sade hon skämtsamt och tittade på mig. ”Det vet du väl”, svarade jag.
Där satt faktiskt en ensam man vid ett bord längre bort i hörnet. Jag tittade på honom. Han läste något. Det måste vara tråkigt att sitta ensam på en restaurang, tänkte jag. Det skulle jag aldrig utsätta mig för. De måste pilla på telefonen eller läsa något för att inte verka så ensamma. Mobilen har tydligen ersatt cigaretten. Vissa författare, hade jag hört, hämtade inspiration av att sitta ensamma vid ett bord. Men det var nog snarare på kaféer än på restauranger. De satt och skrev och antecknade hela tiden.
Vår servitris kom och dukade av.
”Smakade det bra”, frågade hon.
”Utmärkt”, svarade vi.
”Önskar ni någon dessert?”
”Vad är din favoritefterätt”, frågade jag Helen.
”Crème Brûlée”, svarade hon. ”Har ni det?”, fortsatte hon.
”Visst”, svarade servitrisen.
”Då vill vi ha två.”
”Önskas kaffe?”
”Nej, tack”.
Servitrisen kom med vår Crème Brûlée. Den såg så där krispig ut på ytan och var fortfarande varm. Jag knackade försiktigt hål på det tunna skalet, tog lite på en sked och sträckte fram den till Helens mun.
”Vad tycker du?”
Jag vet inte om hon hörde men hon förstod direkt vad jag menade och sade bara:
”Mm.”
”Nästa gång måste vi kolla bättre var högtalarna sitter någonstans”, sade jag.
Vi kände oss färdiga och ville gå, försökte få kontakt med vår servitris men hon var som bortblåst. Det hade kommit ytterligare en servitris och vi bad henne att få notan.
”Ett ögonblick så skall jag säga till”, sade hon och försvann.
Efter en stund kom vår servitris med notan på en tallrik.
Helen tog upp den och tittade.
”Här är två hundra kronor för vinet”, sade jag och lade fram två hundralappar på bordet.
”Det är alldeles för mycket”, sade hon.
”Äsch”, sade jag, ”jag har ingen växel.”
Vår servitris var som bortblåst. Vi väntade i tio minuter och kallade på den andra servitrisen.
”Jag skall säga till”, sade hon och försvann.
Vi ville bara gå, kände oss sedan länge färdiga men vår servitris var fortfarande försvunnen.
Efter ytterligare fem minuter räknade Helen ihop pengarna och lade dom på tallriken med notan.
”Vi går”, sade hon.
När vi gick förbi dem som hade grälat, sade jag på skämt:
”Är det inte lika bra att de bygger två broar med en gång så behöver de inte bygga en till om tjugo år.”
En av killarna tittade på mig och förstod att jag hade hört deras snack, reste sig hotfullt upp och vinglade till.
”Va fan har du med det att göra?”
De andra försökte lugna ner honom. Situationen började bli hotfull.
”Förstår du dig inte på ett skämt”, sade jag.
”Kom så går vi”, sade Helen och drog mig i armen,
De andra killarna tryckta ner honom i stolen.
Det var inte lätt att hitta våra kläder. Massor av rockar hängde utanpå våra. Vi fick lyfta bort flera lager, men fick till sist tag på dem. Jag hjälpte Helen på med hennes knallröda dunjacka. Hon drog ner mössan långt i pannan. Jag tog på mig jackan och handskarna och vi gick ut. Finns det något härligare än att komma ut från en restaurang i friska luften? Vi drog in djupa andetag.
Vinden hade minskat men det var så där fuktigt och ruggigt som det ofta är i november i Göteborg.
Vi kände oss rusiga och lyckliga kramade vi varandra och skyndade oss hem till Helens lägenhet och stora sköna säng.
