Själsfränder, en novell om kärlek
Idag blir du bjuden på en novell skriven av Marie Karlström.
Denna novell tillhör kategorin andra-pristagare. Tack för ditt bidrag, Marie.
Monica
***
Jag strosar på strandpromenaden där vi alltid gick sida vid sida, men i dag vandrar jag ensam. Det skimrande morgondiset har jagats bort av solen. Jag sjunker ner på den gula parkbänken som vi kallar, ”vår bänk”. Två flickor som satt med huvuden tätt ihop och viskade till varandra, drar mig femtio år tillbaka.
***
På skolgården stod grupper av elever som berättade vad de skulle göra under sommarlovet. Jag tillhörde inte någon av dem utan satt på en gunga som vaggade mig fram och tillbaka.
– Hallå Anna, du kan vara med oss, sa Petra, den självutnämnda ledaren på skolgården.
Jag log, hoppade av gungan och tog ett steg emot dem när Petra började asgarva.
– Ha ha, du trodde väl inte att jag menade allvar med att du ska få vara med oss.
Tårarna bränner men jag tänker inte visa Petra hur ont det gör när hon trampar på mitt inre. Jag funderar på att skrika att hennes röda hår ser ut som en skogsbrand eller att hennes rosa skor är löjliga, men jag vågar inte. Gänget skrattar och går iväg.
– Hej, hördes en ljus röst och jag vände mig om för att se en mörkhårig flicka med pärlbestrött diadem, glittrande bruna ögon som log. Jag heter Eva och är ny i skolan, fortsatte hon och skrattade. Visst är det konstigt att börja skolan sista dagen på terminen, men jag vill träffa mina skolkamrater innan lovet börjar.
– Jag heter Anna, sa jag lågt.
– Strunta i den där tjejen, fnyste Eva och nickade mot Petras håll. Vi kan väl bli vänner, sa hon glatt. Du och jag mot världen, fnissade hon.
Eva var som en påfågel med klara färger medan jag var en gråsparv. Trots våra olikheter blev vi bästa vänner, hon var min yin och jag var hennes yang.
***
Höga skratt drar mig tillbaka till nuet och jag ser mig omkring, det är tonårstjejer på stranden som skrattar högt. Vid sextio års ålder har kroppen tappat spänsten och jag trycker ifrån med händerna mot bänken för att ta mig upp.
Väl hemma är jag svettig och går till badrummet för att skölja ansiktet. När jag studerar spegelbilden har jag svårt att förstå att den gråhåriga kvinnan med rynkiga kinder är jag. Jag suckar och fäster håret i en hästsvans och tänker flyktigt på Martin. Han brukade älska att dra händerna genom mitt hår samtidigt som han kysste min hals. Älskade Martin, det är tre år sedan han dog i en hjärtinfarkt.
Ytterdörren öppnas, jag hör min dotter Lina ropa hej och går ut i köket. Sebastian rusar fram och ger mig en kram.
– Hej mormor, idag ska jag spela match, vill du följa med?
Jag rufsar om i hans lockiga hår och tackar för inbjudan, men nej tack.
– Du och Eva brukade följa med, fortsätter han och ler snett. Men ibland var det pinsamt när Eva hojtade och viftade från publiken.
– Eva hejar alltid på dig, även om hon inte finns här hos oss längre, säger jag tungt.
– Är er vanliga promenad avklarad, frågar Lina förstrött medan hon stuvar in varor i kylskåpet.
Hon verkar inte lägga märke till att hon använder ordet ”er” promenad.
– Idag är det varmt. Det gäller att du dricker ordentligt, fortsätter hon. Jag har köpt nybakat surdegsbröd och kycklingsallad som du kan äta till lunch. Okej Sebastian, dags att åka till matchen. Mamma, om du går hemifrån kan du skicka ett sms och meddela mig. Jag låser dörren. Hej då, älskar dig.
Innan jag hinner svara virvlar de ut som vinden. Jag är trött efter promenaden och lägger mig i plyschsoffan. När jag sluter ögonen försvinner jag längs minnenas allé och hamnar på Evas tjugofem-årsfest där hon fått den stora frågan av Peter.
***
Hon viftade med förlovningsringen som var stor som en klippa. Jag sneglade på min släta vigselring. Martin och jag vigdes i rådhuset och hade sedan middag med de närmaste. Jag la handen mot magen och det spratt av glädje. Under morgonen hade vi äntligen fått ett positivt svar på gravid-stickan. Skulle jag berätta för Eva eller kommer det stjäla rampljuset från hennes förlovningsfest? Men om jag inte berättar nu blir hon kanske ledsen. Hennes härliga skratt fyllde rummet och jag bestämde mig för att berätta om barnet under morgondagen, barnet hon skulle bli gudmor åt.
***
Ett högt motorljud letar sig in genom balkongdörren och jag slår upp ögonen. Magen kurrar. Jag sträcker handen mot telefonen för att ringa Eva för att fråga om vi ska äta lunch tillsammans. Handen stannar mitt i luften, bröstet skrynklas ihop som en gammal ballong. Eva kommer inte att svara.
Dagen övergår till kväll och efter att Lina ringt och frågat om allt är bra, gör jag mig i ordning för natten, ivrig att få träffa Eva i mina drömmar och genom dess magi är jag strax tjugo år tillbaka i tiden.
***
Martin och jag satt nedsjunkna i soffan trötta efter en dag på nöjesparken där Eva och Lina hade åkt karuseller, ätit sockervadd och skrattat. Eva ville inte ha egna barn utan var nöjd med att vara gudmor. När hon hade förklarat det för Peter sprack äktenskapet. Sedan två år var Eva förlovad med Tobias. Jag såg att hennes färgglada personlighet blev allt blekare. Enda gången man såg den riktiga Eva var när hon var ensam med oss.
Klockan nio varje kväll sa Eva och jag ’god natt’ via sms. När jag inte hört av henne halv tio sipprade oron ut i cellerna. Martin ifrågasatte inte min känsla och medan en granne såg efter Lina, skyndade vi till det rödmålade huset där Tobias och Eva bodde. Jag bankade på dörren. Tobias öppnade och blängde. Han var nästan lika bred som dörröppningen men jag knuffade undan honom och sprang in i huset. I sängen låg Eva ihopkrupen, läppen blödde, blusen var sönderriven och handleden låg i en konstig vinkel. Hon sträckte den andra handen mot mig. Jag skyndade fram, tog hennes hand och strök försiktigt hennes hår. Martin ringde ambulans och polis: Ytterdörren smälde igen och Tobias hade flytt fältet.
Det var mörkt och tyst utanför sjukhuset, klockan visade på 02.00.
– Är du där? hördes ett kraxande från sängen.
– Jag är alltid här hjärtat, svarade jag milt och la handen på Evas.
– Vad händer nu? Hennes röst var lika spröd som en fågelunge.
– Polisen pratar med dig i morgon. När du blir utskriven kan du bo hos oss tills du vet hur du vill gå vidare. Eller bo några veckor hos Birgitta i Kalmar. Jag har pratat med henne.
– Vad tycker du, frågade hon svagt.
– Du nog får mer ro i själen hos din syster, där du vet att Tobias inte dyker upp.
– Jag åker till Brigitta och bor där en tid, mumlade Eva.
***
Klockan är åtta på morgonen, telefonens alarm ringer och jag väcks ur nattens dröm. När frukosten är avklarad, bestämmer jag mig för att strunta i stranden och går i stället åt andra hållet.
Tobias blev dömd till fängelse och försvann ut ur våra liv och Eva bestämde sig därefter att leva utan partner. Hon var nöjd med vår lilla familj.
Jag traskar längs den mossbeklädda stenmuren. Smidesgrinden gnisslar när jag trycker upp den, gruset knastrar under mina fötter när jag går till bänken som jag kallar, ”min bänk”. Det finns inga andra besökare på kyrkogården så här tidigt. På graven framför mig ligger ett färgsprakande täcke av blommor. För tre månader sedan dundrade cancern in i ditt liv och förgiftade alla celler och du förlorade kampen att leva.
För två veckor sedan tog du det sista andetaget och jag var där och höll din hand.
Jag snyftar till när jag tänker på din begravning som hölls förra veckan. Enligt ditt önskemål var det bara Lina och jag där. Men du hade många vänner som hade sänt blommor i mängder. Tårarna rinner och jag lägger handen på den tomma platsen bredvid mig och blundar. Någon smeker min hand. Jag spärrar upp ögonen men ser ingen annan här. En förnimmelse av lavendel svävar runt. Jag ler genom tårarna. Evas favoritschampo doftade lavendel. Jag vänder åter blicken mot platsen intill mig och även om jag inte kan se någon, vet jag att Eva återigen är vid min sida.
Du och jag mot världen, mumlar jag.
Novell skriven av Marie Karlström
