Skogen av Sara Snickars
Idag bjuder Sara på denna novell. Jag tycker den är lite som en krönika.
Lägg också märke till att Sara byter både perspektiv och tempus i slutet av novellen. Ett spännande grepp, med andra ord.
Håll till godo.
Monica
***
Flickan hade alltid haft denna kärlek, kärleken för en speciell tid på året. Tiden då varenda ett levande ting vaknade upp igen efter en lång period av mörker. Hon älskade skogen, blommorna, djuren och dofterna. Det fyllde hennes lilla hjärta med glädje och fröjd.
När hon satt i sin skog, skogen som hon hade vuxit upp med, kände hon sig hemma. Som om det var precis där hon behövdes och skulle vara. Det kändes rätt, naturligt.
Vårsolen sken och värmde hennes kropp, målade hennes ansikte med vårens fräknar. Flickans mamma älskade att peka ut de små fräknarna, hur de hade spridit ut sig över hela hennes näsa, blivit till vårens konstverk. De var unika för dem, deras eget lilla vårtecken.
Flickan förundrades över skogens alla skönheter, hur allting hängde ihop och bidrog till ljuvligheten. Skogen drog samman fåglarna som kvittrade vårens sånger, ekorren som klättrade ner för ett träd i jakt på mat, träden vars knoppar spruckit upp igen, marken som ännu var lite våt efter gårdagens regn och flickan. Flickan som satt i skogen, hennes ögon smalnade av leendet som prydde hennes ansikte. Den lätta vinden tog tag i hennes bruna hår och fick det att glänsa i solens sken. Hon älskade detta.
Hon älskade våren för alla dess skönheter. Men även för att den påminde henne om varför hon levde. Hon påmindes om att även efter en mörk och tung period i livet fanns det ljus att se fram emot. Våren kommer alltid att komma och det kommer att vara okej. Allting kommer att fixa sig. Våren försäkrade hennes oroliga hjärta om det.
För alltid efter de mörkaste vintrarna fanns de ljusaste vårarna. Därför älskade hon våren. Den bjöd henne på all lycka, glädje och livslust som hon någonsin kunde känna. När vårsolen sken för första gången färgade den hennes värld med regnbågens alla färger. Den gjorde henne hel igen. Hon kunde inte tacka våren tillräckligt för det.
Och när hon satt där i sin skog, kände hon sig alldeles lycklig. Hennes hjärta fylldes med en glädje så stor att den inte gick att beskriva. Flickan kunde inte stå emot att tänka ”Ack, vad jag älskar våren”. För det var den enda sanningen. Hon älskade våren.
Jag älskar våren.
