Tusen ivriga fjärilar av Miranda Wollin
Tack för din novell Miranda. Kul att du ville vara med i tävlingen och på bloggen.
Monica
***
När jag var 7 år blev jag kär för första gången, hon hette Sara. Vi gick inte i samma klass men hennes gäng och mitt brukade leka på rasterna. De få gånger vi pratade slutade alltid i hackiga meningar då jag fastnade på orden i hennes närvaro. På alla hjärtans dag plockade jag blommor till henne från mammas rabatt och knöt en rosa rosett runt stjälkarna. På väg till skolan var jag så nervös över vad som skulle hända, skulle hon slänga ner de på marken eller kyssa mig på kinden? När jag väl hade kommit fram stod hon redan där på skolgården. Hon stod där tillsammans med Alexander K, snabbaste killen i klassen. Mitt hjärta brast när jag insåg att det inte fanns en chans att hon skulle välja mig före Alexander. I ren panik slängde jag blommorna i soptunnan innan hon hann se dem för att skydda mig själv från förnedring. Det var första gången jag grät i skolan, verkligen grät. Jag hade låst in mig på toaletten och sagt till fröken att jag mådde illa. När flickorna i klassen blev ledsna stod de i stora gäng och torkade varandras tårar, men så är det inte när man är kille.
När jag kom in i klassrummet med blodsprängda ögon för att ta min väska innan mamma kom och hämtade mig skrattade de. Inte alla, speciellt inte Sara. Men de flesta killarna, och några av tjejerna som ville ha killarnas uppmärksamhet. Sen dess blev toaletten längst ner i korridoren på andra våningen min tillflykt från klassrummet, i alla fall genom grundskolan.
Nu när jag är äldre, och går sista året på gymnasiet har jag lärt mig ett och annat om de populära killarna i klassen. Om du vill passa in, måste du anpassa dig. Det har funkat hitintills och jag har klarat mig ganska bra. Men det finns någonting som killarna i klassen tycker är roligare än när man fäller tårar; när man blir kär. Gå hem med hur många tjejer som helst från fester, men för gud skull bli aldrig kär.
Jag antar att det är för sent nu. Jag har släppt Sara efter alla dessa år, men en ny tjej har tagit mitt hjärta i beslag. Jag skulle aldrig någonsin säga det högt, men jag har aldrig fallit för någon så hårt som jag har gjort för henne, Emilia.
Vi träffades för första gången på en fest men idag är första dagen vi ska umgås ensamma. Nästa hållplats ska jag gå av och hon lovade att möta mig på busstationen. Till min lättnad höll hon sitt ord och när bussen stannade till och dörrarna öppnades såg jag hennes ansikte. Hon vinkade glatt och jag gick fram med nervösa steg och slöt upp vid hennes sida.
Promenaden till hennes hus var ganska lång och vi hade bara kommit halvvägs. Vi hade haft en konversation hela vägen, men jag lät henne sköta det mesta av pratandet. Sanningen var att jag hade svårt att prata med henne så här nära. Det enda jag kunde koncentrera mig på var hur mitt hjärta slog så snabbt att det skulle kunna hoppa ur bröstkorgen vilken sekund som helst. Jag hoppades att hennes hjärta slog likadant.
“Jag fryser om mina fingrar”, klagade Emilia, och väckte mig från mina tankar.
“Du skulle tagit med dig vantar”, sa jag spydigt till svar.
Hon gav mig ett leende och jag kunde inte hindra mina läppar från att le tillbaka. Hennes leende värmde min kropp och jag kände mig smälta ihop till en pöl likt snön som hade börjat tina upp av solen. Våra blickar dröjde kvar vid varandra ett tag, innan vi slutligen vände blicken rakt fram igen och gick under tystnad.
Vad det var taskigt sagt? “Du borde tagit med dig vantar”, vem säger ens så? Jag var inte kall om mina händer, tvärtom svettades jag. Jag sneglade på henne, men hon sneglade inte tillbaka. Tillslut gjorde mitt hjärta något som inte fått godkännande av min hjärna. Jag tog hennes hand, men samma sekund som min varma hand mötte hennes kalla fingertoppar drog jag tillbaka den. Jag kollade rakt fram, vågade inte möta hennes blick. Det enda jag hörde var mitt bultande hjärta i öronen. Min mage fylldes av tusen ivriga fjärilar när jag kände hennes kalla fingrar sakta kyla ner min hand när hon flätade in sina fingrar mellan mina.
