Under trädens kronor av Philip Stenström
Roligt att du var med och tävlade i novelltävlingen, Philip. Här är din novell.
Monica
***
Den igenvuxna skogsstigen var snårig men låg ändå synbar framför hans stövlar. Marken, som tjälat ur sig, var mjuk och fuktig.
Träden stod tätt runt omkring honom och i den milda vinden svajade de som master på skepp. Vårljuset silade in mellan trädverken och lös upp skogen.
Innesluten i en sfär av stillhet kände han sig trygg när han gick under trädens kronor i gammelskogen. Grenarna hängde över honom som beskyddande, kärleksfulla armar. Skogsbadet renade hans själ och skänkte honom djup frid. Det fanns ingen bättre plats på jorden.
Så småningom öppnade skogen sig och mynnade ut i en glänta. Han tvärstannade och andades in de vårmättade dofterna. Luften var aromrik i den solgenomdränkta vackra vårmorgonen. Han kunde urskilja grönskan på träden, blommen satt som örhängen på grenarna och knopparna som var uppsvällda. Vårens återuppväckelse brusade fram likt en oemotståndlig fors. Det var som att stå i en dröm och omsvepas av ruset. Med vilande, lidelsefull blick studerade han skogseken i gläntan. Den stod lummig och mäktig. Eklöven var nyutslagna och polerade av morgondaggen. Långsamt, hasade stövlarna mjukt genom gräset som frodades ymnigt på gläntan.
Varsamt trevade han fram och la sina unga, friska händer mot den härdade stammen. Handflatorna smekte stammen som en älskares eld, och det var som glöd på huden, full av varm omtanke. Beröringens värme spred sig ned i hans hjärterötter.
Det var en oförklarlig förtjusning att stå där i den förtrollade skogens tystnad. Berusad av intrycken kände han sig fulländad. Han satte sig på den daggiga marken och lutade ryggen mot stammen. Djupt försjunken i tankar satt han där och avnjöt friden i själsro.
Solen lyste svagt, men den värmde där han satt. Genom skogen kom några friska fläktar och han slöt ögonen. Det han byggde upp i tankarna vägde ingenting. Han greppade tag med händerna i gräset som för att hålla sig kvar. Mänsklighetens omättliga girighet nådde hans öron. Med sammanbitna tänder hörde han dem och tycktes kämpa med sig själv.
Det var som om han mognade, blev allt fastare och vuxen. I själ och hjärta sa hans inre röst han att var tvungen att skydda skogen. Det var en dunkel känsla men han visste att han skulle göra allt som stod i hans makt. Tyngdlösheten försvann och han lossade sakta greppet. Långsamt öppnade han ögonen.
Betänksamt kliade han sig i håret och med lugnt hjärta, förgylld av denna inbjudande uppenbarelse, lydde han sin inre röst.
Stillsamt reste han sig upp och började gå i samma riktning han kommit. Byxorna var blöta och nedsölade men han brydde sig inte. Blodet steg honom åt huvudet, han tvärstannade och kastade en hastig, allvarlig blick på skogseken över axeln. En bitterljuv vindil västerifrån drog med sus genom skogen och ryckte till i hans hår som föll över ansiktet. Omsvept av sentimentalitet brydde han sig inte om att stryka tillbaka det.
”På återseende”, tycktes vinden viska i träden när han lugnt och sakta gick hemåt på skogsstigen under trädens kronor.
